Det står ingenstans något om att man ska lyssna till sitt inre
"Vi läser färre och färre böcker, samtidigt ska varenda en som ´upplevt´ något skriva en bok", skriver en bekant till mig i sin facebooklogg. Min första tanke är att det säger något om vilken egocentrisk värld vi lever i.
Jag noterar att dessa böcker handlar om de (ofta) 30-35 åriga författarnas uteliv, deras kroppar, deras relation till mat och om deras relationer. Jag undrar stilla om intentionen med att skriva en sån här bok är att ge läsaren en intressant upplevelse eller om de mest är ute efter att paketera och marknadsföra sig själva. Kanske är det både och.
Ett par dagar senare publicerar DN en artikel som delvis handlar om detta ("När egot tar examen"). Artikeln diskuterar unga människors obegränsade möjligheter att välja vad man vill göra i livet. I dag kan vi, enligt artikeln, inte bara bli vad vi vill, vi kan också paketera och marknadsföra oss själva som författarna jag nyss nämnt. Det står oss fritt att välja. Ingen annan än vi själva sätter gränsen för våra val. Men vi blir i samma stund också utlämnade med ett gigantiskt ansvar inför denna valfrihet. Ett ansvar som ingen annan kan bära åt oss och som kräver av oss att vi måste försöka hitta till och lyssna på vår inre röst. Och inte nog med det, när vi väl hittat den inre rösten ska vi också våga följa den. Det kräver mod.
För hur fasen ska vi kunna lyssna till oss själva och ingjuta mod att gå vår egen väg när sociala medier, vänner och bekanta redan verkar ha en klar och tydlig uppfattning om vilka vi är och hur våra liv ska se ut, ja till och med hur vi ska paketera och marknadsföra våra liv och oss själva? Vi behöver inte mer än ta upp våra iphones förrän vi får hintar om hur vi ska se ut och hur vi ska leva våra liv. Lyckliga, snygga och framgångsrika ska vi vara, allihop.
På facebook talar vi om för oss själva och andra vad som är comme il faut. Vi uppdaterar vår status för att bli sedda som vi vill bli sedda inte som de vi är. Det är få som trycker gilla när jag skrivit något filosofiskt i statusuppdateringsrutan men när jag checkar in på Noppe bar eller Riche - då går det bra att trycka på gilla-knappen minsann. Tryggt och bra.
Men inte någon skulle få positiv förstärkning om han eller hon vågar skriva om sin inre längtan och sin sanna intention på facebook. Varför står det ingenstans något om att man ska lyssna till sitt inre när det egentligen är det vi alla längtar efter och vill ha klart för oss?
Hur lång tid kommer det ta innan vi slutar gömma oss bakom sånt som vår uppväxt, historia, vänner, föräldrar och sociala medier säger är bäst, tryggast och mest comme il faut och istället öppet börja tala om vad vi verkligen vill med våra liv? Och kommer de sociala medierna att kunna fylla en funktioni en sådan värld där var och en har förmåga och tilltro till att gå sin egen väg? Kommer vi nånsin på facebook öppet kunna peppa varandra i våra svåra vägval? Och hur lång tid kommer det att dröja innan någon trycker på gilla-knappen när jag skriver att jag checkat in på divanen med boken "Bara detta liv".
