Lyckad coachning - varken en matsedel eller en maträtt
"Ett fulländat resonemang är en sak, att liva sitt liv i enlighet med det är ett annat. Det är ju verklig skillnad för den enskilda klienten i terapi om hon erbjuds en matsedel eller en maträtt att leva vidare på", skriver Dan Stiwne (RED) i boken "Bara detta liv".
Detta får mig att tänka på coachningbegreppet. Finns det en lyckad coachning? Är coachningens syfte att erbjuda en annan människa en matsedel eller ska en duktig coach också kunna erbjuda en hel maträtt? För att testa min egen coachingupplevelse gjorde jag en snabbstudie. Jag bad några vänner om ett par råd. Ur en helt ovetenskaplig studie fick jag fram tre olika "coachingstrategier":
Kategori 1. De som verkligen försöker sätta sig in i problemet, fångar upp mina tankar och går in för att att kartlägga och klargöra problembilden. De lyssnar på vad jag har att säga men säger inte så mycket.
Kategori 2. De som ser ut att lyssna noga och därefter presenterar till synes självklara och enkla lösningar på mina problem. De har förmåga att få allt att låta enkelt. Jag är helt hundra på hur jag ska lösa uppgiften när jag går därifrån men när jag verkligen tar tag i saken är jag lika borttappad som jag var från början. Dessa personer är också väldigt noga med att tala om för mig att det ju är min fråga och att det är jag som ska lösa problemen.
Kategori 3. De som börjar lyssna uppmärksamt men halvvägs in i problemet tappar bort sig i sin egen bakgrund och förförståelse. De slutar lyssna och börjar istället teoretisera och generalisera. De "drar iväg" med olika förslag på lösningar hur de själva skulle ha gjort.
Jag noterar hur jag känner mig efter att ha blivit coachad. Kategori 1 - coachen gör mig sedd och väl till mods, men kan det här hjälpa mig att komma vidare? Jag har ju bara fått mitt problem speglat för mig.
Efter kategori 2 och 3 - coachningen känner jag mig ensam och faktiskt nästan arg. Här har jag tagit steget för att be om hjälp, vågat ställa frågan om mitt problem och istället för att coachen "fångar in" mina tankar börjar hon/han halvvägs i resonemanget teoretisera och generalisera för egen del hur hon/han skulle gjort. Det gör att jag känner mig tappad. Lämnad. Dessutom får jag liksom problemet kastat över mig igen trots att jag hoppats på att kunna få det delat på ett omsorgsfullt sätt.
Jag inser att det här inte är så lätt. En lyckad coaching tycks vara en trygg balansgång mellan att "hålla i" den andra personen och att få den att släppa taget vid rätt tidpunkt. Att balansera mellan att tillsammans hitta känsla och förmåga att ta egna kliv framåt och förstå vad som i ord kan och ska förmedlas till den som blir hjälpt. En lyckad coachning är inte att ge goda råd och räkna med att mottagaren ska ta hela ansvaret för att orden ska landa på rätt sätt (och att jag som mottagare därmed ska ändra mitt beteende). Då blir coachning en matsedel och jag förstår att begreppet blir smutsigt.
Menyförslaget är således att förkasta, så även att servera en färdig maträtt. Något i mig måste få gro för att jag ska komma vidare. Något eller någon måste väcka min längtan efter min favoriträtt, hjälpa mig att skapa förutsättningar för att jag kan så och skörda ingredienserna, hjälpa mig att på egen hand gå hem och omsorgsfullt tillaga maten, smaksätta med färska kryddor och avnjuta den med ett gott vin. Det är en något annat. Det är det som är livet och det är svårt.
Och jag tror inte riktigt att vi kan ställa de kraven på en coach. Och är därför frågande till om lyckad coachning verkligen finns.
Detta får mig att tänka på coachningbegreppet. Finns det en lyckad coachning? Är coachningens syfte att erbjuda en annan människa en matsedel eller ska en duktig coach också kunna erbjuda en hel maträtt? För att testa min egen coachingupplevelse gjorde jag en snabbstudie. Jag bad några vänner om ett par råd. Ur en helt ovetenskaplig studie fick jag fram tre olika "coachingstrategier":
Kategori 1. De som verkligen försöker sätta sig in i problemet, fångar upp mina tankar och går in för att att kartlägga och klargöra problembilden. De lyssnar på vad jag har att säga men säger inte så mycket.
Kategori 2. De som ser ut att lyssna noga och därefter presenterar till synes självklara och enkla lösningar på mina problem. De har förmåga att få allt att låta enkelt. Jag är helt hundra på hur jag ska lösa uppgiften när jag går därifrån men när jag verkligen tar tag i saken är jag lika borttappad som jag var från början. Dessa personer är också väldigt noga med att tala om för mig att det ju är min fråga och att det är jag som ska lösa problemen.
Kategori 3. De som börjar lyssna uppmärksamt men halvvägs in i problemet tappar bort sig i sin egen bakgrund och förförståelse. De slutar lyssna och börjar istället teoretisera och generalisera. De "drar iväg" med olika förslag på lösningar hur de själva skulle ha gjort.
Jag noterar hur jag känner mig efter att ha blivit coachad. Kategori 1 - coachen gör mig sedd och väl till mods, men kan det här hjälpa mig att komma vidare? Jag har ju bara fått mitt problem speglat för mig.
Efter kategori 2 och 3 - coachningen känner jag mig ensam och faktiskt nästan arg. Här har jag tagit steget för att be om hjälp, vågat ställa frågan om mitt problem och istället för att coachen "fångar in" mina tankar börjar hon/han halvvägs i resonemanget teoretisera och generalisera för egen del hur hon/han skulle gjort. Det gör att jag känner mig tappad. Lämnad. Dessutom får jag liksom problemet kastat över mig igen trots att jag hoppats på att kunna få det delat på ett omsorgsfullt sätt.
Jag inser att det här inte är så lätt. En lyckad coaching tycks vara en trygg balansgång mellan att "hålla i" den andra personen och att få den att släppa taget vid rätt tidpunkt. Att balansera mellan att tillsammans hitta känsla och förmåga att ta egna kliv framåt och förstå vad som i ord kan och ska förmedlas till den som blir hjälpt. En lyckad coachning är inte att ge goda råd och räkna med att mottagaren ska ta hela ansvaret för att orden ska landa på rätt sätt (och att jag som mottagare därmed ska ändra mitt beteende). Då blir coachning en matsedel och jag förstår att begreppet blir smutsigt.
Menyförslaget är således att förkasta, så även att servera en färdig maträtt. Något i mig måste få gro för att jag ska komma vidare. Något eller någon måste väcka min längtan efter min favoriträtt, hjälpa mig att skapa förutsättningar för att jag kan så och skörda ingredienserna, hjälpa mig att på egen hand gå hem och omsorgsfullt tillaga maten, smaksätta med färska kryddor och avnjuta den med ett gott vin. Det är en något annat. Det är det som är livet och det är svårt.
Och jag tror inte riktigt att vi kan ställa de kraven på en coach. Och är därför frågande till om lyckad coachning verkligen finns.
Kommentarer
Trackback
