uraskanielden

"Du är så inkännande. Det kan stå i konflikt med din roll som projektledare", fick jag höra förra veckan.

Jag vet, jag kämpar med det där. Den jag är harmoniserar inte alltid med vad jag gör och det kan bli problematiskt för mig just för att det är så viktigt för mig att vara i en känsla. Annars börjar jag tänka, min spontanitet försvinner och jag blir tillknäppt. Hur kan jag lura mig själv så att den jag är blir en del av vad jag gör i den här rollen? Det jag egentligen går omkring och maler är; kommer min inkännande personlighet hindra mig från att leverera ett optimalt projektresultat eller finns det ett uns av denna del av personligheten som tvärtom kan vara till gagn för en lyckad utgång av projektet?

Det finns en del chefer som är helt o-i känslan. Som bara står på estraderna och skriker. Ibland undrar jag om det kanske är enklare att vara sån i vissa lägen. Att inte ha kontakt med känslorna och bara köra på. Speciellt när man träffar på motstånd runt omkring, då blir det svårt om man är för inkännande och låter sig sänkas av detta motstånd. Men det beror väl på situation och vilket resultat man önskar, kan jag tänka.


 Isberget - den jag är som är under ytan och som påverkar allt det jag gör som syns ovanför ytan


Kvällen innan jag lämnade Stockholm förra gången åt jag middag med en vän på ett litet hak på Tegnérgatan. Det var länge sen vi sågs och jag längtade efter att få uppdatera henne på mitt liv och höra hur hon har det. Till en början insåg jag att det först inte var helt enkelt. Det var så länge sen och det blev lite svårt att veta hur jag skulle berätta om saker. Inte hälla ut barnet med badvattnet när allt ville bubbla upp på en gång. Lite nervöst också.

När jag två och en halv timme senare promenerade hem genom Gamla stan mot Skanstull uppfylld av en kväll full av intressanta, spännande och tänkvärda samtal tänkte jag att jag ville likna vår kväll vid en dans.

Först lite trevande. Vi dammade av stegen som vi lärt oss en gång. Försökte finna melodin. Dansstegen. De fanns där, vi kunde dem men vi var tvungna att hitta den samspelta rytmen. Känslan. När vi väl hittat den och kände oss trygga reflekterade vi inte längre över det som bromsar och hämmar oss. (Det går ju t ex inte att medvetet tänka på nästa ord, ton eller danssteg vilket garanterat gör att man kommer av sig.) Vi kunde ta ut svängarna och det fick mig att känna mig så fri och stark.

Det är inte konstigt att det tar tid att få riktiga vänner. Man måste ju lära sig dansen från början då. Treva sig fram. Ge varandra tid och ömsesidig respekt och se hur den andra tar ut stegen och lyssnar in musiken. Och stackars dem som aldrig kan hitta takten. Finns de verkligen? Eller finns det sätt för dem att hitta sin takt på sitt sätt? Min tanke var om det finns tillfällen då även asbergeroida människor känner att de är i en dans.

Jag tänkte såklart även på ledarskapet. Att genomföra dansen tillsammans med sina medarbetare genom regnet mot målet. Det kanske inte bygger lika mycket på ömsesidighet som i en vänskapsrelation utan snarare om att föra sina medarbetare på ett tryggt sätt. Känslan måste ändå finnas där såklart. Hos dig själv och medarbetarna. 

Fina vänner och goda ledare har förmågan att locka fram det bra i dig. Du blommar ut och det har nog med tillit att göra. Då blir du trygg och tar ut svängarna som gör att du vågar komma med nya och kreativa ideer - mervärdet till din organisation. (Samtidigt som det tvärtom finns dem som går in för att hitta dina svagheter eller göra dig osäker. Automatiskt kommer det bara idiotiska uttryck ur din mun och spontaniteten dör. Det du gör är inte längre den du är. Med vissa kommer du aldrig kunna lära dig dansa.)

Om du inte själv kan fånga upp känslan och känna in och förmedla vad du ser till dina medarbetare, hur ska du då få dina medarbetare att nå målet?

Sen finns det dem som man känner att man kan dansa med direkt. Alla danser. Det klickar, det stämmer. Man blir förförd snarare än förd. Det kanske kan leda till vänskap men det är inte säkert att det blir så. Den som är din vän, den som du jobbat fram ett medryckande dansnummer med kommer aldrig vilja göra dig osäker eller hitta fel hos dig. Inte den goda ledaren heller. Dock tror jag att den förföriske kan ha intentionen att göra det.

Kanske står mitt inkännande sätt i konflikt med min roll som projektledare. Kanske inte. Det handlar om att bygga relationer, inte så att ömsesidigheten tar överhanden eller att man låter sig förföras. Det handlar om att föra utan att tappa känslan. Om att få sina medarbetare att dansa genom regnet. Att finna tillit. Jag måste föra dem i den känsla jag måste locka fram hos dem.

Eller kanske är framgångsfaktorn helt enkelt bara att hitta sitt engagemang och tro på sig själv i det man gör. Då kanske det mesta löser sig.