uraskanielden

Jag satt på tunnelbanan in till stan. Taggad att hoppa av vid Skanstull och springa min "gamla" löprunda ner till stadshuset och Kungsholmen runt innan jag skulle hem igen, kasta mig in i duschen och dra tillbaka in till city för en eftermiddag på stadsteatern. Efter gårdagens dagslånga horisontalläge längtade jag ut. Ut. Runt mitt fina Stockholm.

Vid det säte jag hamnat på låg gårdagens DN och jag plockade jag upp den och läste. Det var ganska tomt i vagnen. Bara en gammal man som slog sig ner ett par säten bort. Han verkade lite orolig och rastlös och det såg ut som om han hade "min" tidning i sikte. Han var i 80-årsåldern och ganska propert klädd i kostym. 

När jag väl läst klart gick han omedelbart och hämtade tidningen. Han log ett tandlöst leende.

"Jag har delat ut såna här en gång i tiden", sa han på otippat sofistikerad stockholmsdialekt.
"Både Svenskan och DN. Ingen större skillnad. Mer än att DN ju ska vara politiskt oberoende. Det hör man ju på namnet att svenskan inte är... Det är ju femininum", fortsatte han.
"Just det ja", svarade jag artigt och log lite förvirrat.
"Ja det blir ju aldrig neutralt när det är femininum..."

(Bara nu det inte blir något perverst av det här, minns jag att jag tänkte redan då.)

Han var tyst en stund, sen sa han:
"DN brukade vara fyllda med såna hära annonser förr i tiden. Det är de inte längre. Man ser inte en enda. Det är synd."

Jag förstod efter ett tag att det var kontaktannonser han pratade om. Lilla ensamma gubben.

"Nu för tiden finns de väl i datorerna i stället. Kontaktannonserna."
"Ja det gör de nog", svarade jag.

Det hade kommit på rätt mycket folk på tunnelbanan nu. Han satt fortfarande två-tre säten bort och jag kände inte riktigt för att sitta och prata dejtingsajter och kontaktannonser över allas huvuden.

"Jag har ju ingen sån där manick. Jag har nog med min egen."
Han knackade med knogen mot tinningen fortfarande med ett leende på läpparna, dock lite sorgsnare.

Han var tyst igen ett tag.

"Förresten vad ska de med alla minkar till nu för tiden? Förut gjorde man pälsar men nu är det fuskpälsar som gäller."

Hur gick hans tankegångar nu? Jag försökte få ihop associationerna.

"Då är det bättre med katt", fortsatte han.
"Jag hade en gång en katt som var jättefin. Men de tog den ifrån mig".
"Gjorde de?", frågade jag. "Varför då?"
"Jo de trodde att det var en häx-katt förstår du. De är ju helknäppa. Varför skulle det vara en häx-katt? Var är häxan?"

Han skakade på huvudet.

Någon reste sig och gick. Nån annan bytte säte. Det är intressant att folk tycker det är så obekvämt. Jag satt kvar och försökte förstå min egen rädsla och var den kom ifrån.

Varför är vi så rädda? Det enda den här gubben ville var att prata om sin ensamhet och dela med sig av hur konstig han känner sig och hur han kämpar med det. Vad är det som vi inte står ut med? Att möta den del av oss själva som är rädda att för våra "konstiga" sidor? Eller sidan som rädd att bli lämnade ensamma? Är det bara det att vi är så obekanta med det främmande, att vi inte har några som helst referensramar till det att vi inte kan ta in det? De man borde vara rädd för är kanske dem som är höga på knark och riskerar att snedtända. Vi borde förstå att de här människor är totalt ofarliga. Ändå går vi därifrån...

Mannen vinkade och log mot mig med sitt tandlösa leende när jag till slut hoppade av vid Skanstull. Och allt jag kunde göra var att hoppas att jag inte var den ende som han pratade med den här dan. Eller rättare sagt den enda. I femininum.