uraskanielden

Det gudomliga, vad är det? Är det samma som att ha kontakt med Gud? Om det nu finns någon. Har det med tro att göra? Kan vem som helst uppleva det gudomliga och finns det i så fall ett språk för att beskriva det?

När jag gick Steg1 var det första gången jag hörde talas om det gudomliga. Men jag fattade aldrig. Nu blev det på tapeten igen när jag satt och fikade med min barndomskompis Olla som jag inte träffat på evigheter.

Vi pratade om en man jag träffat på en fest som sagt att han bott på gatan i flera år som ung. Han hade rotat i sopor efter mat för att överleva. Och sovit i trappuppgångar.

"Sen en dag mötte jag Gud på ett studenthustak i Uppsala", sa han, när vi stod där bland snittar och bag-in-boxar. "Det var som att gå runt och bära på en enormt stor och tung ryggsäck och plötsligt var tyngden över axlarna borta. Helt oförklarligt."

Efter den dagen hade han fått drivkraft att starta ett bolag och tjäna ruskigt mycket pengar. Han började engagera sig kyrkligt och skänkte stora summor pengar till välgörenhet. Jag glömmer nog aldrig den där festen som jag från början trodde verkade vara en tävling i yta och jag stod och gnällde över kyrkorna i Huskvarna och min korta karriär som pingstvän, men som sedan slutade med att snubben och jag bestämde att vi ska åka till Kuba tillsammans.

Rätt åt mig när det gäller mina åsikter om det kyrkliga Huskvarna. Men inte för att det gjorde mig mindre förvirrad i mina försök att förstå vad gudomlighet är. Jag har tänkt att gudomlighet kanske istället har någonting med självförverkligande eller att hitta sig själv att göra. Men de bilder jag går omkring med stämmer alltför sällan överens med andras.

"Kommer jag aldrig kunna förstå vad gudomlighet är?", frågade jag. "Måste man ha träffat Gud för att fatta det?"

"Jo det kan du", sa Olla. "Gudomlighet är inte Gud i sig. Gudomligheten finns i oss alla. Och utanför oss."


 Dalai, han verkar så trevlig.


Jag fattade inte mycket av detta. Men jag fick på nytt bilder i huvudet. I sig själv och utanför? Det kanske är gudomligheten som är det där oförklarliga man kan uppleva när man är tillsammans med andra i något man verkligen tycker om. Alla i sin passion. Samma passion. Samlade på ett ställe. Som att sjunga i en gigantisk kör. Det är som om man upplever något större än det man faktiskt åstadkommer. En slags mervärdeskänsla. Samtidigt räcker det inte med att bara stå tyst där mitt i kören utan varje persons enskilda insats krävs för att var och en också ska uppleva storheten.

"Vi är alla en del i helheten", fortsatte O.

"Det finns ett större uppdrag för oss längre fram. Men vi ska inte veta vad det är och kommer aldrig få veta det heller. Och det måste vi lära oss att stå ut med. Det är det som är det gudomliga." 

Uppdrag och gudomlighet? Kanske är det meningen att vi ska kunna känna mervärdeskänslan  - det vi gör med andra. Och vad vi kan åstadkomma när vi gör något passionerat. För att vi ska förstå vad vi faktiskt kan åstadkomma. Och för att vi ska samla kraft och inspiration för vårt framtida jätteuppdrag. Det uppdrag som är så svårt att det kräver av oss att vi brinner för det. Jag vill så gärna köpa det där om att det är någon mening med att vi ska känna så mycket, att det är för vårt eldprovs skull. Varför har vi annars har fått den förmågan som gör att vi kan känna sån passion?

"Vi har ett stort uppdrag. Men vi har även gudomlighet inom oss", fortsatte O. "Det är vår egen gudomlighet som vi kan påverka. Med den menas vår skyldighet att inse att vi faktiskt kan göra vad vi vill av våra liv och också förverkliga det. Det är vi själva som sätter gränserna för vad vi gör med våra liv. Man kan inte sitta och skylla på det ena och det andra och vara ett offer om man egentligen är frisk och har möjlighet att ta tag i sig själv. Det finns människor som varit riktigt utslagna som insett att de kan ta makten över sig själva och lyckas riktigt bra.

Och så har vi gudomligheten som ligger utanför oss själva - den som vi inte kan påverka. Det finns saker som vi inte kan göra något åt och det måste vi acceptera."

"Ok, då har vi har något som kallas gudomlighet och det har med vår egen kraft och omvärldens att göra. Om det heter gudomlighet måste ju Gud finnas med i bilden. Finns Gud?", undrade jag.

Om nu Gud faktiskt finns har jag nog inte mött honom eller henne. Och det verkar nästan bara som om det är personer i den djupaste misär som träffat honom. Jag har aldrig hört något om någon glad sprätt i samhällets toppskikt som varit med om någon sådan situation som mannen på taket.

Kanske är det just för att de som är så långt nere i träsket måste få en extra dos gudomlighet. De måste få en vitamininjektion för att de verkligen ska orka förändra sina liv. Kanske är Gud i så fall till för just dem som har det värst och ger dem extra kraft. Och det är väl bra i så fall.

"Jag tror inte på Gud", sa Olla. Men om man får tro Dalai Lama så är människans uppgift här i världen endast en och det är att hjälpa andra människor."

Jag tänkte på mannen på festen som mött Gud där på taket. Att han blev han givmild à la Lama. Att han vågade tro på sig själv och hitta sin drivkraft. Hur han blev av med sin ryggsäck. Fick han en gudomlighetsinjektion eller hur kunde han helt plötsligt hitta sin styrka att ta makten över sitt liv?

Och så funderade jag över min egen gudomlighet. Att jag faktiskt vet vad jag vill och att det egenligen är ganska små hinder för att jag ska kunna uppnå det. Om man jämför. Och att det lyckligtvis har något med att hjälpa andra att göra. Vad fattigt livet skulle kännas annars.

Men det svåraste kanske ändå är att acceptera att jag inte får veta hur det går med gudomligheten utanför oss själva, det större uppdraget och att en del faktiskt är oförklarligt.