uraskanielden

"Det är våra inre liv som är våra riktiga liv" säger rollfiguren Gertrud Stein i teateruppsättningen med samma namn. Jag har sett den två gånger nu, är helt uppslukad av föreställningen och måste få tag i manus.

Men varför är det då inte våra inre liv vi lever?, undrar jag, smått desperat. Varför bygger vi upp lager på lager av försvar och strategier som istället är avsedda för att hantera det liv vi anpassar oss till? Andras liv. Som kanske inte är andras ens en gång. Kanske inte rentutav ett liv som någon vill ha, bara det att alla tror det. Och så är vi kvar i skiten.

Under livets gång utvecklar vi strategier för att kunna leva vidare och anpassa oss tillsammans med andra. "Att få vara med och leka". Jag tänkte på det mycket på ett av mina tidigare jobb när jag satt i sammanträden i olika sammanhang. Olika personer väljer olika strategier för att synas och höras. Vissa är laidback, några måste vara skojfriska och andra är rena bufflar; metoder som de (vi) för länge sen kommit på är lyckosamma när det gäller att vinna framgång. Jag kunde inte låta bli att tänka på de där ängsliga barnen som lyser igenom de här människornas tuffa fasader. Och jag brukade fantisera om vad som kunde ha hänt de där personerna för länge sen när de var små, små skyddslösa själar som ville bli sedda och älskade och vad som påverkat deras val av strategi.

Jag tänker att på samma sätt som vi utvecklat strategier för att överleva och bli framgångsrika i gruppen har vi också tagit fram strategier för att kompensera för annat som våra kärlekstörstande själar aldrig fick, inte har och aldrig kommer att få. 

Det är livet. Och livet går ut på att hitta ett sätt att förhålla sig till den törsten för vi kommer aldrig att bli mätta. Men förhoppningsvis kan våra själar hinna ikapp oss tillslut och vi kan blomma ut och faktiskt leva i enlighet med vad som är vi och våra inre liv.

Vi är dem fortfarande
Våra barn, våra själar
Våra inre, riktiga liv

Vi kan välja att söka
hela livet
efter det
som ska kompensera
för det som vi så innerligt törstar efter

Men det är förgäves

Vi skyddar oss
lägger en dämpande filt av tröst omkring oss
men ibland sipprar längtan ut

Vi kan välja att stanna kvar
att vara kvar i det
att hantera det
som är svårt

Det som är att leva
i det som kallas livet