uraskanielden

Jag längtar till platsen där vi möttes
Det fanns ingen väg dit
plötsligt var vi bara där
Jag har aldrig varit på en plats så innerligt

I ljuset 
som letade sig ut genom sprickorna i våra masker
kisade vi mot varandra för första gången
Vi blev fria då

Platsen, rummet, mötet
blev till
för att hålla om oss
och berätta för oss
att det vilar ett ansvar

Ett ansvar för vad vi tar med oss in
allt som är sant i oss själva
Och vad vi måste stänga ute
det som kväver oss och rummets existens

Vi blir fria där
Vi blir till
i mötet med varandra

Jag undrar om vi nån gång kommer att mötas så igen
om vi hittar dit
om vi kan få vistas där
Vi kan aldrig bestämma det