uraskanielden

Min pappa säger att det står i bibeln att Jesus har sagt att man ska förlåta folk som sårat och svikit en 7 * 70 gånger plus en gång till. 7*70 gånger! Det blir ju 491 gånger. Plus en till; 492.

Det kan jag inte. Och när jag insåg det efter att han sagt det så grät jag helt otippat. Det är så övermänskligt och hur snäll jag än försöker vara mot folk kan jag inte låta mig svikas 491 gånger (plus en till). Det går inte. Det är ORIMLIGT (à la Kishti Thomita). Ingen människa kan vara så storsint. Eller självutplånande. Eller hur man nu ska se på det.

Men det är på ett sätt skönt att veta att till och med Jesus har en gräns. Som gick vid 493 nånstans där.

Då fick det kanske vara nog även för Jesus.

"Lika tyst som du kom – lika tyst gick du bort”. Så lyder texten i dödsannonsen. En kvinna som bodde i ett hus i skärgården. Alldeles nära vattnet på en grön kulle ligger huset. Vi åker förbi det ibland med båten. Inte under hela sin uppväxt fick hon lämna huset för sina föräldrar, tydligen var hon utvecklingsstörd och föräldrarna skämdes och förnekade henne. Ingen har nånsin träffat flickan men ibland kunde man se henne kika fram bakom gardinen i fönstret på övervåningen. Inte förrän föräldrarna dog kunde hon komma ut och då blev det för svårt för henne att anpassa sig till verkligheten.

Att vara inlåst och instängd. I verkligheten. I sig själv. I drömmen. I något som hindrar en att göra det man vill. Och att drömmen kan vara ett sätt att fly in i när verkligheten blir för svår. Att verkligheten kan vara för smärtsam att stå ut med men ibland kan faktiskt drömmen vara det också, hur konstigt det än kan låta. Att komma till en punkt där drömmen är mer smärtsam än verkligheten. Det är en nyttig och viktig erfarenhet för att finna mening tror jag.

För ungefär ett år sen pratade jag och M barndom. Han sa att han alltid hade en massa vänner att umgås med när han var liten och att han var väldigt ovan vid att vara ensam.  Och han tyckte det var alldeles förfärligt när jag berättade om min ensamma mellanstadietid utan vänner dagarna i ända och att jag istället valde att gå undan och drömma mig bort. Men jag verkar inte tycka så synd om mig som han tyckte.

Och så tänker jag på hur vi anpassar oss. Vad som blir ett ok liv utefter de förutsättningar vi har? Och hur svårt det var för mig att stå ut med att jag inte hade möjligheter att hitta på saker varje kväll när helt plötsligt blev singel för några år sen när jag varit van att leva ett hektiskt liv. Men att det nu bara kan vara skönt att inte ha veckan fullbokad. Och det outhärdliga med att bo i Huskvarna. Att lära sig stå ut med ensamheten. Men det måste ändå finnas en ribba någonstans. För mig var Huskvarna den där...gränsen.

Men den här flickan - om jag varit hon hade jag till och med sett huskvarnalivet som rena drömtillvaron... Det går inte att förstå hur hon måste ha haft det. Men allting blir relativt. Vi vänjer oss. Person till person. Och livssituation till livssituation. Vi hittar strategier att stå ut. Vi klarar väldigt mycket. Kanske pågrund av förväntningar och hopp. Och jag hoppas hon haft drömmen att fly in i trots att hon inte var kapabel att möta den verklighet som fanns där när drömmen tillslut besannades.

Man läser om det. Människor som berättar om att det var inte förrän de förstod att de snart skulle dö som de började leva. Som om att det är först då som de inser att livet är viktigt och värdefullt.

Ja, varför tar man inte vara på det fina förrän det håller på att ta slut? Kan man inte leva när man lever?

Som nu. Det är inte först nu när jag ska flytta som jag inser hur mycket jag byggt upp helt själv de senaste åren. Alla kontakter jag skapat. Ytliga bekanta och riktiga vänner. Hade jag insett det utan uppbrott?

Och jag märker också nu när jag ska flytta att det blir viktigt att "passa på" att göra något ihop för vissa. Trots att vi kanske aldrig skulle gjort det ens om jag bott här i tio år. Det är lite skumt, men väldigt roligt i och för sig. 

Och med några, framförallt ett par fina, fina vänner som jag vunnit de senaste året inser jag hur värdefulla de är - hade jag gjort det utan uppbrott? Det kommer bli alldeles förfärligt svårt att skiljas från dem. Och frågan "varför" kommer upp. Som när någon dör.

"Partir est mourir un peu" - att skiljas är att dö en smula fick vi lära oss på fransklektionen.





Och kanske är den här "döden" eller slutet ett sätt för mig att stanna till och se tillbaka på vad jag verkligen blivit eller inte blivit. Och utvecklats till. Och regredierat till. Och lärt mig. Och inte lärt mig. Hade jag reflekterat över det utan uppbrott?

Och jag tänker samtidigt på det Patricia sa i fredags. Att slutet blir en början på något nytt. Att det inte är förrän man avslutat något som man faktiskt inser att det man avslutar faktiskt är början på en helt annan sak.

Sju utmaningar att hålla sig levandeb enligt Patricia Tudor Sandahl.

1) Lev i verkligheten – inte ”om jag vore…”
2) Var okonventionell – inte låta sig bindas av vad man ska tycka och inte tycka.
3) Våga darra – det är inte farligt att vara rädd.
4) Stäng aldrig ute ditt lidande.
5) Vårda ditt inre – var snäll. Vad är din näringskälla?
6) Öppna dig – det nakna ansiktets möte – nothing to loose.
7) Våga vara vis. Vishet innerst i sig själv, att veta allt om människans dårskap utifrån sig själv. Att gå till sig  själv.

Att inte se sig själv som offer - att vända synd (=att missa målet) till något man kan lyckas med. Det som enligt Patricia strävan i livet (och terapi) måste handla om; "Vad får mig att växa och vad får mig att krympa?"