uraskanielden

Man läser om det. Människor som berättar om att det var inte förrän de förstod att de snart skulle dö som de började leva. Som om att det är först då som de inser att livet är viktigt och värdefullt.

Ja, varför tar man inte vara på det fina förrän det håller på att ta slut? Kan man inte leva när man lever?

Som nu. Det är inte först nu när jag ska flytta som jag inser hur mycket jag byggt upp helt själv de senaste åren. Alla kontakter jag skapat. Ytliga bekanta och riktiga vänner. Hade jag insett det utan uppbrott?

Och jag märker också nu när jag ska flytta att det blir viktigt att "passa på" att göra något ihop för vissa. Trots att vi kanske aldrig skulle gjort det ens om jag bott här i tio år. Det är lite skumt, men väldigt roligt i och för sig. 

Och med några, framförallt ett par fina, fina vänner som jag vunnit de senaste året inser jag hur värdefulla de är - hade jag gjort det utan uppbrott? Det kommer bli alldeles förfärligt svårt att skiljas från dem. Och frågan "varför" kommer upp. Som när någon dör.

"Partir est mourir un peu" - att skiljas är att dö en smula fick vi lära oss på fransklektionen.





Och kanske är den här "döden" eller slutet ett sätt för mig att stanna till och se tillbaka på vad jag verkligen blivit eller inte blivit. Och utvecklats till. Och regredierat till. Och lärt mig. Och inte lärt mig. Hade jag reflekterat över det utan uppbrott?

Och jag tänker samtidigt på det Patricia sa i fredags. Att slutet blir en början på något nytt. Att det inte är förrän man avslutat något som man faktiskt inser att det man avslutar faktiskt är början på en helt annan sak.