Patricia del II; "Vi klankar inte ner på Shakespeare för att det blir en dålig uppsättning av Hamlet"
Livet livet. Ibland kan jag känna som Patricia sa, att man kan märka att man ligger steget före sig själv. Eller efter. Att man måste stanna till och uppdatera sig på var man är i livet.
Varje år brukar jag skriva ett brev till mig själv som jag inte får öppna förrän om precis ett år därpå. I brevet står det vad jag tycker om året som gått och mina farhågor och förväntningar på det kommande året. Snart är det dax igen. Undrar vad det blir av det. Jag kan i alla fall säga att de farhågor jag haft inte har uppfyllts alls och de förhoppningar jag hade har grusats totalt. Men det är inte mer med det - kanske bidrar till att jag så småningom blir en bra terapeut i alla fall :-)
Ibland får jag för mig att jag vet mer om livet och har så många fler erfarenheter av det än andra i min egen ålder och att jag egentligen inombords är typ 60 år. Det är ju helt fel. Alltså inte bara att jag är en 60-årig tant utan även att jag tror jag har nån erfarenhet. Tvärtom. Det där är ju bara helt narcissistiskt. Men jag kom att tänka på det när vi pratade om livet och vad man hamnar i.
Först gäller det att lära sig en massa. Jobba. Hitta svaret på frågan; vad kan jag? Sen känner man kanske efter ett tag att det här kan jag men vad vill jag egentligen? (Det är väl ungefär där jag är nu) Och sen. Enligt Patricia. Nästa steg: Vad är jag här för att göra? Vart ska jag? Och det blir så speciellt och meningsfullt. För jag hoppas verkligen att det finns någon mening. Och det verkar så coolt att verkligen ha kommit i kontakt med den dimensionen, någon typ av andlighet. Hoppas det finns nån sån grej; att det är meningsfullt vad jag är här för.
Patricia pratade om det som tre dimensioner som vi alla har men att vi rör oss olika mycket inom de olika fälten IQ EQ och SQ och jag tänker att det krävs ett liv för att få insikt i att man rör sig inom dem och också att man självklart kan utvecklas inom dem bara medvetenheten finns.
Om man tänker sig en tårta med tre tårtbitar. Då är nog min IQ-bit rätt liten... EQ:n är väl hyfsat stor men undrar hur mycket plats den spirituella intelligensen får ta. Och vad kan jag utveckla här och vad handlar det om?
Men om det nu är nån mening med att jag är här. Vad sjutton är jag här för? Jag vill veta. Jag vill verkligen det. Jag lovar att våga om jag får ett kall.
Patricia berättade om andlighet. Och religion. Och ju mer jag skriver om det, desto mer förstår jag henne. Och också hennes rädsla för att bli missförstådd. Prestige :-) Om att tro på en gud och människors bild av vad det är. Vilken gud då? Hur människor reagerar när hon säger att hon är kristen:
"Vi klankar inte ner på Shakespeare för att det blir en dålig uppsättning av Hamlet" säger hon.
Och som min käre kursare skrev;
"Religion är till för dem som är rädda för att hamna i helvetet
andlighet är till för dem som redan varit där."
Och när vi läste det här om andligheten och den spirituella intelligensen kom jag att tänka på en kursare jag hade för tio år sen minst, som hade väldigt hög SQ - förstår jag nu. Hon var väldigt före sin tid. Då trodde jag att hon var lite galen och jag fattade ingenting. Men förstår nu. Tror jag. Eller så är jag bara lite efter mig själv...
Varje år brukar jag skriva ett brev till mig själv som jag inte får öppna förrän om precis ett år därpå. I brevet står det vad jag tycker om året som gått och mina farhågor och förväntningar på det kommande året. Snart är det dax igen. Undrar vad det blir av det. Jag kan i alla fall säga att de farhågor jag haft inte har uppfyllts alls och de förhoppningar jag hade har grusats totalt. Men det är inte mer med det - kanske bidrar till att jag så småningom blir en bra terapeut i alla fall :-)
Ibland får jag för mig att jag vet mer om livet och har så många fler erfarenheter av det än andra i min egen ålder och att jag egentligen inombords är typ 60 år. Det är ju helt fel. Alltså inte bara att jag är en 60-årig tant utan även att jag tror jag har nån erfarenhet. Tvärtom. Det där är ju bara helt narcissistiskt. Men jag kom att tänka på det när vi pratade om livet och vad man hamnar i.
Först gäller det att lära sig en massa. Jobba. Hitta svaret på frågan; vad kan jag? Sen känner man kanske efter ett tag att det här kan jag men vad vill jag egentligen? (Det är väl ungefär där jag är nu) Och sen. Enligt Patricia. Nästa steg: Vad är jag här för att göra? Vart ska jag? Och det blir så speciellt och meningsfullt. För jag hoppas verkligen att det finns någon mening. Och det verkar så coolt att verkligen ha kommit i kontakt med den dimensionen, någon typ av andlighet. Hoppas det finns nån sån grej; att det är meningsfullt vad jag är här för.
Patricia pratade om det som tre dimensioner som vi alla har men att vi rör oss olika mycket inom de olika fälten IQ EQ och SQ och jag tänker att det krävs ett liv för att få insikt i att man rör sig inom dem och också att man självklart kan utvecklas inom dem bara medvetenheten finns.
Om man tänker sig en tårta med tre tårtbitar. Då är nog min IQ-bit rätt liten... EQ:n är väl hyfsat stor men undrar hur mycket plats den spirituella intelligensen får ta. Och vad kan jag utveckla här och vad handlar det om?
Men om det nu är nån mening med att jag är här. Vad sjutton är jag här för? Jag vill veta. Jag vill verkligen det. Jag lovar att våga om jag får ett kall.
Patricia berättade om andlighet. Och religion. Och ju mer jag skriver om det, desto mer förstår jag henne. Och också hennes rädsla för att bli missförstådd. Prestige :-) Om att tro på en gud och människors bild av vad det är. Vilken gud då? Hur människor reagerar när hon säger att hon är kristen:
"Vi klankar inte ner på Shakespeare för att det blir en dålig uppsättning av Hamlet" säger hon.
Och som min käre kursare skrev;
"Religion är till för dem som är rädda för att hamna i helvetet
andlighet är till för dem som redan varit där."
Och när vi läste det här om andligheten och den spirituella intelligensen kom jag att tänka på en kursare jag hade för tio år sen minst, som hade väldigt hög SQ - förstår jag nu. Hon var väldigt före sin tid. Då trodde jag att hon var lite galen och jag fattade ingenting. Men förstår nu. Tror jag. Eller så är jag bara lite efter mig själv...
Kommentarer
Trackback
