uraskanielden

"Vi föds som original och dör som kopior" sa jag till mamma i går när hon backade ut sin BMW ur garaget samtidigt som grannen rullade in sin nästan likadana i garaget bredvid.

Bjärred är ett intressant fenomen. Och det är ju inte det enda stället där ALLA bor i liiiite dyrare radhus och har liiiite dyrare bilar. Typ BMW. Enbart. Och de ser likadana ut. Åtminstone husen. Alltså inget fel i radhus och BMW men det är intressant att alla med smak för just de grejerna har råkat hamna på precis samma ställe.

Jag vet att jag är besvärlig men jag är återigen tvungen att fråga vad det handlar om. Prestigen och likriktigheten.
När jag är inne i något - min utbildning t ex då finns bara den. Jag är uppfylld. Det är det enda jag vill. Prestige och allt vad den står för är som bortblåst. Och som vanligt kopplar jag det också till självkänsla, vore den på topp, skulle prestigen finnas då? Men när livet blir fattigt på upplevelser och inlevelser, när min rädsla kommer för att inte duga som jag är, då kan det vara lätt att hamna i prestigefällan..

Prestigen måste helt enkelt ha skapats för att fylla ut ett tomrum. För att man ska nå upp till ribban att känna sig "good enough" genom yttre faktorer när man inte kan fylla den av inre kraft. Som ett försvar för att kunna stå ut med den man är. Eller som ett skydd mot det ansvar man har för sitt eget liv och att ta reda på vad man vill med sig själv. Att upprätthålla en önskebild istället för att ta reda på vad som är äkta för mig och våga stå för det.

Jag menar att BMW är ju fina bilar och det är ok för dem som tycker det att tycka det, det är inte det jag säger. Och det är ju vackert i Bjärred. Men alla kan ju knappast ha sååå lika smak på ett och samma ställe. 

Jag kopplar prestigen till föreläsningen med Patricia av flera anledningar dels för att hon berättade om problemet som finns in om terapeutvärlden - att terapeuterna är dåliga på att berätta om sina misstag för kollegor just eftersom de vill verka som så duktiga och felfria! När det är misstagen vi alla lär oss av - och framförallt inom terapin! Men då friserar vi till det! Jag associerar också till föreläsningen just för att Patricia pratade om "det nakna oförställda välvilliga ansiktet" som är det enda som får oss att växa! Terapin.

Allt är verkligen terapi. Att en äkta och hållbar relation måste baseras på tillit och finns den kan man också i terapisituationen prova det mesta. Om man bara "truly think its good for the patient" som Patricia sa. Prestigen har ingen plats i det äkta och sanna och hela.


 Jättekul och inspirerande bild av Bjärred.


Men tillbaka till Bjärred då. Där bor faktiskt helt prestiglösa människor också - eller finns det? Men det här det här att alla de här människorna samlas på samma ställe är att de ska känna någon samhörighet, att visa upp för varandra på ett tydligt sätt att "jag duger". För det blir ju väldigt enkelt att visa upp att "jag duger" om det skapas av det yttre och då kan man ju enkelt också visa upp det. De som känner helt äkta inifrån att de duger har inte heller något behov av att visa upp det. Svårt det där.

Men det jag också vill säga är att prestigen hindrar oss så mycket från det vi egentligen vill göra i livet. Från att känna efter i vårt inre. Vill vi vara som andra? Eller vill vi visa upp det där yttre som vi kan bli beundrade för? Och hur långt är vi beredda att gå för att slippa ge avkall på prestigen? Väldigt långt i många fall. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på att prestigen blir ett viktigt stöd för (eller en del av) det falska jag som vi utvecklat genom livet och en stor hjälp att upprätthålla det där... Samtidigt som det även hindrar oss från att komma i kontakt med vårt sanna jag.