Var sätter vi ribban för ett bra liv?
"Lika tyst som du kom – lika tyst gick du bort”. Så lyder texten i dödsannonsen. En kvinna som bodde i ett hus i skärgården. Alldeles nära vattnet på en grön kulle ligger huset. Vi åker förbi det ibland med båten. Inte under hela sin uppväxt fick hon lämna huset för sina föräldrar, tydligen var hon utvecklingsstörd och föräldrarna skämdes och förnekade henne. Ingen har nånsin träffat flickan men ibland kunde man se henne kika fram bakom gardinen i fönstret på övervåningen. Inte förrän föräldrarna dog kunde hon komma ut och då blev det för svårt för henne att anpassa sig till verkligheten.
Att vara inlåst och instängd. I verkligheten. I sig själv. I drömmen. I något som hindrar en att göra det man vill. Och att drömmen kan vara ett sätt att fly in i när verkligheten blir för svår. Att verkligheten kan vara för smärtsam att stå ut med men ibland kan faktiskt drömmen vara det också, hur konstigt det än kan låta. Att komma till en punkt där drömmen är mer smärtsam än verkligheten. Det är en nyttig och viktig erfarenhet för att finna mening tror jag.
För ungefär ett år sen pratade jag och M barndom. Han sa att han alltid hade en massa vänner att umgås med när han var liten och att han var väldigt ovan vid att vara ensam. Och han tyckte det var alldeles förfärligt när jag berättade om min ensamma mellanstadietid utan vänner dagarna i ända och att jag istället valde att gå undan och drömma mig bort. Men jag verkar inte tycka så synd om mig som han tyckte.
Och så tänker jag på hur vi anpassar oss. Vad som blir ett ok liv utefter de förutsättningar vi har? Och hur svårt det var för mig att stå ut med att jag inte hade möjligheter att hitta på saker varje kväll när helt plötsligt blev singel för några år sen när jag varit van att leva ett hektiskt liv. Men att det nu bara kan vara skönt att inte ha veckan fullbokad. Och det outhärdliga med att bo i Huskvarna. Att lära sig stå ut med ensamheten. Men det måste ändå finnas en ribba någonstans. För mig var Huskvarna den där...gränsen.
Men den här flickan - om jag varit hon hade jag till och med sett huskvarnalivet som rena drömtillvaron... Det går inte att förstå hur hon måste ha haft det. Men allting blir relativt. Vi vänjer oss. Person till person. Och livssituation till livssituation. Vi hittar strategier att stå ut. Vi klarar väldigt mycket. Kanske pågrund av förväntningar och hopp. Och jag hoppas hon haft drömmen att fly in i trots att hon inte var kapabel att möta den verklighet som fanns där när drömmen tillslut besannades.
