uraskanielden

På mitt jobb har man aldrig så hög status som juristerna. Det är alltid juristerna som har de finaste rummen, de längsta gardinerna (helt ärligt ett statusmått; ju längre gardiner desto högre status) och alldeles säkert de högsta lönerna. Och såklart räcker det med att vara en bra lagman för att bli en bra chef. Lite som på mitt förra jobb - är du läkare är du ju per automatik en fantastisk ledare enligt dem själva. Lite så.

Jag tycker det är en fantastisk utmaning att jobba med dessa människor som är så fast övertygade om att lön och utbildning är det enda som gör arbetsplatsen värd att söka sig till. Hur svårt det är att få folk att inse att gå fler utbildningar inte på långa vägar alltid behöver betyda utveckling? Och att det faktiskt går att skapa attraktiva arbetsplatser utan höjda löner. På IKEA har medarbetarna låga löner men älskar sitt jobb. Det man kräver är inte högre lön utan personlig och karriärmässig utveckling. Och genom idogt arbete med ledarskap får IKEA medarbetarna att brinna för sitt jobb och längta dit trots att arbetsuppgifterna är upp-packning och palldragarkörning. Även om de som jobbar på IKEA inte investerat så många år i studier så vägrar jag att tro att det är lönen som gör en arbetsplats attraktiv.

Och jag funderade på olika paralleller. Någon från ett annat land som sa på radion häromdan: "I Sverige innebär rikedom att man har gott om pengar men i mitt land innebär det att man har många vänner. För mig är Sverige ett fattigt land. Människor är så ensamma här."

Jag är så lyckligt lottad som just nu faktiskt får vara på en arbetsplats med ett glatt gäng som jobbar med just de här utmaningarna. Vilken privilegium. Trots att vi inte har långa gardiner.

Jaha då var det dags igen. Det räcker tydligen inte att man går fram och presenterar sig på måndagsinfo för samtliga verkets medarbetare när man är ny på verket. Man ska tydligen göra det när man gör comeback också.

Förra gången jag presenterade mig och det var min allra första dag på verket sa min dåvarande chef att han tyckte att jag skulle berätta om hur mycket jag sportade. Det är bra reklam för "Hälsoåret 2007/2008" - en hälsosatsning för de anställda som han var ansvarig för och han menade att det var perfekt om det var någon från hans avdelning som sportade. Själv idrottade han inte mycket. Att gå med gräsklipparen genom trädgården var det mesta han motionerat i hela sitt liv.

Så jag stod där och berättade om svensk klassiker och sprinterlopp. Men när jag var klar fnissade han bara och sa "fattade du inte att jag drev med dig när jag sa att du skulle prata sport?"

Så i dag hade jag bestämt att om jag ska säga något så ska det bli väldigt kortfattat.

Jag var nästan säker på att jag skulle slippa undan när personalchefen ställde sig i rampljuset (rättare sagt ljuset från en bildkanon) och berättade om de fyra ny- (och åter-) anställda på personalavdelningen.

"Då kanske det räcker att hon säger vilka vi är och vi behöver inte gå fram dit" tänkte jag. (Eller som min nya kollega P uttryckte det: "Ett litet hopp tändes".)

Men nej då, sekunderna senare stod vi där framme. Jag kämpade för att kunna se något annat än det bländande ljuset från bildkanonen medan de andra tre babblade på om sig. Jag log lite mot några av mina kollegor och sen var det min tur. Att fatta mig kort. Jag tog micken och tittade kisande ut över skaran på knappt trehundra pers och sa:

"Hej". Bara så. (Tyvärr kan man inte ändra storlek på bokstäverna i den här bloggen men om man kunde det hade jag gjort dem mindre och smalare liksom.) Kort och koncist. Och möttes av ett skratt. Hjärtligt och välkomnande.

Och det kändes faktiskt skönt att vara tillbaka.

Skönt för att jag faktiskt tycker om de här människorna. För att jag inte trodde att jag skulle vara saknad och efterlängtad och välkommen tillbaka som jag faktiskt blev. Och skönt för att jag inte behöver jobba ad hoc längre.

Mamma: Åh hon är så bra Amanda Jensen.
Jag: Jaha tycker du? Vad tycker du om Sofia Karlsson då?
Mamma: Jaa, jättefin röst.
Jag: Och Melody Gardot, hennes skiva måste finnas här nånstans...
Mamma: Men titta här, Helen Sjöholm, den skivan är ju så fin..
Mamma (igen): Och Thåström, den skivan vill jag ha. Han är jättebra!
Jag: ??? ???

Jag blir så fascinerad över det här med feedback. Hur feedback - att se och att bli sedd - i vissa organisationer är en så given och integrerad förutsättning för organisationens överlevnad. Och i andra organisationer tycks begreppet endast existera i form av ett läskigt uttryck som man måste träna på att utöva utan att riktigt förstå varför.

Jag tänkte på det nu när vi hade planeringsdagar med enheten och lite övningar i att ge och ta emot feedback.





När jag jobbade på IKEA fick vi och gav vi varandra feedback hela tiden. Det var en naturlig och integrerad del av vardagen. Utan att möta, se och peppa varandra kunde vi inte bli duktiga säljare och utan ständig respons från kunderna kunde vi omöjligt få bättre försäljningssiffror.

På mina senaste arbetsplatser är inte feedback en sådan självklar del och har inte så tydlig koppling till tillväxt som IKEA. Men vi måste ju kunna leverera och det kan vi inte göra utan en god arbetsmiljö eftersom en viktig del i, och en förutsättning för, en god arbetsmiljö är just att medarbetarna blir sedda och därmed ges förutsättningar att utvecklas.

Där jag är nu verkar feedback nästan vara något läskigt. Och från mina senaste arbetsplatser har jag fått uppfattningen att om medarbetaren direkt ska associera till begreppet tänker man att det nästan handlar om att bli sågad. Medarbetaren tänker "rödpenna i texten". Inte att bli sedd. Inte att få förutsättningar att utvecklas. 

Det känns också som om det finns något i kulturen som säger "hör du inget vet du att det du presterar är ok".

Som om vi på myndigheterna inte förstår värdet i att bejaka personlig utveckling genom feedback och därmed inte ser till och på ett maximalt sätt tar hand om och utnyttjar de otroliga resurser medarbetarna går omkring med.

Jag tycker det är intressant.

Jag kände mig genast mycket gladare. Jag vet inte om det var Sex and the City som gjorde det. Eller att det var min kompis Johanna som ringde och sa att hon och hennes sambo köpt ett hus i Jönköping och renoverat ett rum som de ska hyra ut... Till mig.

Jag var helt under isen idag efter att äntligen hamnat i så trygg omgivning att jag tillåtit mig själv bryta ihop efter torsdagsnattens dramatik. Jag ställde in dagens aktiviteter, la mig i soffan med täcket över huvudet och "Sex and the City" på DVD och tänkte att nu kommer jag aldrig att repa mig.

Då ringde M:

M: Duuu eh jag tänkte på en grej.
Jag: Jaha?
M: Jo det där vi sa ifredags om att ha en kofot under sängen..
Jag: Ja?
M: Ja det är nog inge bra med tanke på att man nog lätt kan slå ihjäl nån med en kofot.
Jag: Ja oj. Shit. Vilket mardrömsscenario. Men vad ska jag ha istället..?
M: Ja det kanske är bättre med brännbollsrack då?
Jag: Runt eller platt?
M: *Fniss* Runt.
Jag: Ja jag ska se, vi kanske har något liggandes på jobbet som jag kan låna tills brännbollssäsongen är igång. Kan jag annars kanske ta en stekpanna? Men det blir för tungt att lyfta om det är gjutjärn och det blir för lätt med teflon...
M: Teflon kan funka. Ta ett plättjärn.
Jag: Annars kanske kan ta ett våffeljärn...

M: Duu eh, vi får fortsätta den här tillhyggesdiskussionen sen...

To be continued alltså. Antagligen.

Angående det jag skrev i förra inlägget. Glöm det. Jag måste få klaga över en grej som jag glömt och som man faktiskt FÅR klaga över. Den småländska snålheten.

Jag delar kök med två andra. Tyckte det kunde vara lite roligt att hitta några nya att umgås och prata skit med på kvällen. Föreställde mig att det skulle vara som någon slags korridor, kanske med någon typ av allrum med TV och kanske några studenter som man kunde diskutera intressanta grejer med. Inget allrum och än så länge har jag bara träffat på en gymnasiekille som knappt sa hej. Men ett gemensamt kök i alla fall. Ingången till min lägenhet är från garageuppfarten till villan men det finns ytterligare en dörr mot korridoren med tvättstuga och kök. Topp, då slipper jag gå utehållet till köket, tänkte jag.

Tills igår kväll. Jag gick och la mig runt elva. Somnade av att någon bankade hårt på min dörr som går till korridoren. Jag minns att jag tänkte: "Jag måste gå upp och konfrontera personen annars kommer jag bara ligga här och vara rädd. Men jag kan bli mördad nu."

Jag gick upp och öppnade dörren som är så tunn att det nästan var konstigt att den inte redan var insparkad. Där stod en man i 45-årsåldern som jag aldrig tidigare sett. Och skrek "Har du använt någon av mina tallrikar?!!!!!"

Jag minns att jag betraktade honom och att han skelade så ögonen stod åt alla håll. Jag sa (nog ganska argt och bitchigt): "Nä jag har inte använt dina tallrikar".

"Låg du och sov nu eller?" fortsatte den vindögde på sin jönköpingsdialekt.
(Ja vad tror du själv - gissa tre gånger.)
Han slog ut med händerna som om han tänkte "back off nu", tog något steg tillbaka. Utan att be om ursäkt att han bankat på dörren och väckt mig och verkligen skrämt mig. 

Jag stängde dörren. Jätteuppriven. Först var jag rädd. Jag vågade inte röra mig och än mindre ringa någon. Jag försökte tänka. Kan jag bara smsa någon läget och säga "jag ringer dig nu och jag vågar inte prata men ge mig några lugnande ord..?" Om jag vore man, hade jag varit rädd nu? Jag låg och tänkte på alla rädda människor. Alla barn i Brasilien som bär vapen och jag förstår nu hur man kan vara så rädd att man ständigt har en pistol i närheten. Jag önskade att jag hade en under sängen. Eller åtminstone en kniv. Men jag hade varken tagit knivar, gafflar eller tallrikar till Jönköping.



Och så började jag fundera över mannen. Helt ärligt om man är 45 år och från Jönköping då bor man INTE i korra om man är normal. Mannen måste vara galen. För jag minns inte att jag tyckte att han verkade berusad. Minns att jag tänkte att jag måste kolla det. Och då började jag helt plötsligt försöka förstå hans beteende... Det gick inge bra just då för jag var för rädd. Och jag började fundera över om många psykoterapeuter har galningar som förföljer dem och vill dem illa. I så fall vill jag inte bli terapeut om man måste känna så här. Antagligen inte för psykoterapeuterna borde ju betraktas som goda eftersom de hjälper eller... Och så tänkte jag att man vill aldrig fortsätta leva så mycket som när man tror att man ska dö.

Men idag har jag mest varit ledsen. För jag blev påmind om den småländska snålheten. Som jag verkligen inte står ut med. Jag kom på det på morgonen när jag kom till jobbparkeringen och upptäckte att de numera tar 40 kr per dygn istället för 20 som när jag jobbade här sist. Och tankarna gick till den skelande idioten och hans tallrikar; vad hade det gjort om jag lånat dem i så fall? Bara en smålänning blir så upprörd över att någon LÅNAT ens tallrik. Det är därför jag inte kan bo i Jönköping. Jag hade glömt det.

http://www.youtube.com/watch?v=4Eb651s_o1Q&feature=fvst

How was I to know
that this was always only
just a little game to you?
All the time I felt you gave your heart
I thought that I would do the same for you,




Tell the truth
I think I should have seen it coming
from a mile away,
When the words you say are,
“Baby I’m a fool who thinks it’s cool to fall in love”

If I gave a thought to fascination
I would know it wasn’t right to care,
Logic doesn’t seem to mind
that I am fascinated by the love affair,
Still my heart would benefit
from a little tenderness from time to time,
but never mind,

Cos Baby I’m a fool who thinks it’s cool to fall in love,
Baby I should hold on just a moment
and be sure it’s not for vanity,
Look me in the eye and tell me
love is never based upon insanity,
Hear the way my heart is beating
every other moments fleeting,
Kiss me now,
Don’t ask me how,

Cos Baby I’m a fool who thinks it’s cool to fall,
Baby I’m a fool who thinks it’s cool to fall,
And I would never tell if you became a fool and fell in Love.

Jag är framme i Jönköping nu. Bilresan hit var som att kana runt i fjällen. Bara snökedjorna som fattas. Det har inte varit så här mycket snö i Jönköping på tio år sa min hyresvärd. Mitt rum ligger i en stor villa ungefär hundra meter från mitt ex:s föräldrahem. Ett stort, stort hus med torn och öppen spis och två varma goshiga fåtöljer i tornet. Där har man utsikt över hela Vättern. Hos hans föräldrar alltså. Själv bor jag i en källare. Det är 12 grader kallt ute och hoppas i alla fall att det är plusgrader inne. Tur att datorn värmer mitt knä.

Här är säkert jättefint på sommaren. Och på vintern kan man åka pulka ner för hela bymarkensberget om man har nån och om man har varma skor. Det har inte jag, jag har stövlar som spruckit i sulan bara.

Jag ska inte klaga för allt känns faktiskt rätt ok. Men varför kan jag inte bara leva bekvämt som alla andra? Jag hade kunnat hängt ihop med mitt ex nu. Eller då hade så klart inte varit mitt ex. Lånat hans föräldrars lyxsvit under mina dagar i stan, suttit framför brasan just nu med en cognac och spelat back gammon med icke-exets pappa. Kollat på utsikten. Snackat skit med mamman.




Istället delar jag kök med två andra - hur kom det sig att jag lever studentliv igen??? Borde gå och handla mat men det är för kallt ute - kommer frysa ihjäl då. Det är rätt långt till affären. Dessutom har jag ont i halsen. Tur att jag hade med mig en thaisoppa och lite te.

Thank god för bloggar och telefoner. För att jag åkte hit så sent på dan. Och för att det bara är två arbetsdagar kvar den här veckan.

Jag har noterat en märklig grej. Det är att jag kommit på att det ibland bara finns en person som faktiskt förstår mig. Det är otippat nog min mammas man. Vi har inte kommit speciellt bra överens genom åren så därför är jag extra förvånad. Det händer inte ofta men jag minns speciellt två tillfällen då jag faktiskt inser att det finns ett djup och en hjärna i mannen.

Det ena tillfället var strax efter jul och jag beklagade mig över mina stroppiga grannar i Helsingborg som tror att yta är allt. Då sa han:

"Den enda möjligheten för dig att träffa likasinnade att diskutera djupa tankar med, eller åtminstone poesi och teater och finna mening, är att flytta till Lund."

Det var något i det han sa som gjorde mig väldigt glad och rörd och det var nog det att han tog mig på allvar och såg mig. De flesta tycker att jag är irriterande i att vägra ge mig i mitt sökande efter meningen med livet men han mötte mig faktiskt i det där och då. På allvar. Och förstod. 

"Du kan gå med i kulturklubbar för tvärklippta damer", sa han sen. "Det finns i Lund, eller har åtminstone funnits, de är sällsynta nu".
"Va?" sa jag.

 Herta x ?


P fnissade. Tydligen hade hans kollega drivit med sin fru som klagat över att det var ont om kulturklubbar även i Lund och så var det något med stereotypen där - att de som gick med i den sortens studiecirklar var tvärklippta. Jag såg bara ett gäng klonade Herta Müller framför mig sitta och diskutera litteratur.

Det andra tillfället han sa en klok grej var när jag gick i nian eller ettan på gymnasiet och vi hade fredagsmiddag hela familjen. Jag älskade de tillfällena för det var en sån tillåtande atmosfär. Vi diskuterade och tyckte helt fritt under de där middagarna och det blev ofta livliga debatter som jag älskade. Och då minns jag att jag sa att livet gick ut på att bli tillsammans med någon och älska den och om man inte får den man älskar så får det va (eller nåt i den stilen). Då kunde man lika gärna dö. Då tyckte han att jag borde fatta att livet går ut på så mycket mer än att bara älska någon. Faktiskt. Att man kunde se det som en bra bonus om man blev kär och gifte sig. Jag hade inte sett det så och för mig öppnades faktiskt flera dörrar som gjorde att jag kunde stiga ut ur min Anne på Grönkulla-värld och sluta drömma om att livet var över om jag inte fick min omöjliga tonårskärlek.

Jag vet inte men det har hjälpt mig många gånger sen dess och även fortfarande. Kanske är det något med att jag känner mig så ensam bland alla barnfamiljer just nu och att han faktiskt finns där som i ett stöd i att det finns annat som är ett mått på hur långt man har kommit i livet utan att för den sakens skull ha skaffat partner och bildat familj. Inte minst min förtvivlan över hur många som inte förstår.

Meningen ja. Jag tänkte på det nu på min resa upp till Jönköping. Vad vill jag? Vad kan jag? Varför finns jag? Och vilka är mina drömmar och mina steg framåt på vägen? Det är lätt glömma bort och trassla in sig i annat som pågår. Det är viktigt att jag inte låter vägen jag skottat fram snöa igen.

För något år sen ville jag helst av allt skaffa barn men det vill jag nog inte längre. Mina singelvänner har fått mig på andra tankar. Dessutom ska jag skaffa en ny soffa nu och jag inser att det förmodligen blir sista chansen i livet att ha en vit klädsel om jag nu lägger ner alla tankar på den stora kärleken och bara ser det som en bonus om de dyker upp, så kommer säkert bonusen. Dessutom kan jag köpa en vit soffa (och då kommer garanterat bonusen).

Men klubben för de tvärklippta damerna kan definitivt vara ett bra steg till att i alla fall finna nån form av mening. Om det nu finns kvar nån.

Vintern är så vacker i Uppland. Speciellt fint är det att sitta på tåget och se de vita ängarna svischa förbi. Kanske är det inte meningen att jag ska bo här längre. Kanske ska jag bara se det från ett fönster på upptåget - på genomresa eller blixtvisit. Men det är lite irriterande att den fina, vackra vintern ska kom efter att jag lämnat stan.

Hos mormor har det, enligt henne själv inte varit så mycket snö sen 1997. Jag pulsar genom snödrivorna från bussen till mormors hus. Sitter i köket och tittar ut över gården och undrar som mormor om taket på det gamla lidret kommer att hålla ett år till när det halvmetertjocka snötäcket smälter. Dock kommer det att dröja för det är just nu elva grader kallt. Jag minns alla härliga vintrar vi var i Tierp när jag var liten. Det bästa som fanns var att busa i snön, bygga snögrottor och göra snöhästar. Snökojorna minns jag särskilt tydligt och som vanligt tvingade jag syrran att vara första försöksperson för att testa om det gick att ta sig igenom de långa smala tunnlarna vi byggt...




Jag gick en promenad genom det vita, upp till kyrkogården för att säga hej till farmor och morfar. Gravarna var helt översnöade. Nästan ingen hade varit på kyrkogården sen all den här snön kom och bara en person i sikte bortåt minneslunden. Och då när jag stod där vid morfars grav fick jag ett ryck - jag var bara tvungen att göra en snöängel. Kanske kunde ängeln hålla honom i handen ett tag. Jag tittade mig omkring och när mannen på andra sidan kyrkogården stod med ryggen till slängde jag mig ner på rygg i snön. Jag tittade upp mot den blå, blå himlen och fäktade fram och tillbaka med armarna. Jag låg kvar en stund och pratade med morfar som jag brukar göra. Det var så rofyllt och stilla och tyst. Jag hoppas att morfar hade tyckt om att få en ängel att hålla i handen en stund.

Jag kravlade mig upp och gick tillbaka genom byn. Vintervit. Ingen som sett snöängeln på kyrkogården och mig pulsa genom snön kunde koppla ihop...