uraskanielden

Jag har noterat en märklig grej. Det är att jag kommit på att det ibland bara finns en person som faktiskt förstår mig. Det är otippat nog min mammas man. Vi har inte kommit speciellt bra överens genom åren så därför är jag extra förvånad. Det händer inte ofta men jag minns speciellt två tillfällen då jag faktiskt inser att det finns ett djup och en hjärna i mannen.

Det ena tillfället var strax efter jul och jag beklagade mig över mina stroppiga grannar i Helsingborg som tror att yta är allt. Då sa han:

"Den enda möjligheten för dig att träffa likasinnade att diskutera djupa tankar med, eller åtminstone poesi och teater och finna mening, är att flytta till Lund."

Det var något i det han sa som gjorde mig väldigt glad och rörd och det var nog det att han tog mig på allvar och såg mig. De flesta tycker att jag är irriterande i att vägra ge mig i mitt sökande efter meningen med livet men han mötte mig faktiskt i det där och då. På allvar. Och förstod. 

"Du kan gå med i kulturklubbar för tvärklippta damer", sa han sen. "Det finns i Lund, eller har åtminstone funnits, de är sällsynta nu".
"Va?" sa jag.

 Herta x ?


P fnissade. Tydligen hade hans kollega drivit med sin fru som klagat över att det var ont om kulturklubbar även i Lund och så var det något med stereotypen där - att de som gick med i den sortens studiecirklar var tvärklippta. Jag såg bara ett gäng klonade Herta Müller framför mig sitta och diskutera litteratur.

Det andra tillfället han sa en klok grej var när jag gick i nian eller ettan på gymnasiet och vi hade fredagsmiddag hela familjen. Jag älskade de tillfällena för det var en sån tillåtande atmosfär. Vi diskuterade och tyckte helt fritt under de där middagarna och det blev ofta livliga debatter som jag älskade. Och då minns jag att jag sa att livet gick ut på att bli tillsammans med någon och älska den och om man inte får den man älskar så får det va (eller nåt i den stilen). Då kunde man lika gärna dö. Då tyckte han att jag borde fatta att livet går ut på så mycket mer än att bara älska någon. Faktiskt. Att man kunde se det som en bra bonus om man blev kär och gifte sig. Jag hade inte sett det så och för mig öppnades faktiskt flera dörrar som gjorde att jag kunde stiga ut ur min Anne på Grönkulla-värld och sluta drömma om att livet var över om jag inte fick min omöjliga tonårskärlek.

Jag vet inte men det har hjälpt mig många gånger sen dess och även fortfarande. Kanske är det något med att jag känner mig så ensam bland alla barnfamiljer just nu och att han faktiskt finns där som i ett stöd i att det finns annat som är ett mått på hur långt man har kommit i livet utan att för den sakens skull ha skaffat partner och bildat familj. Inte minst min förtvivlan över hur många som inte förstår.

Meningen ja. Jag tänkte på det nu på min resa upp till Jönköping. Vad vill jag? Vad kan jag? Varför finns jag? Och vilka är mina drömmar och mina steg framåt på vägen? Det är lätt glömma bort och trassla in sig i annat som pågår. Det är viktigt att jag inte låter vägen jag skottat fram snöa igen.

För något år sen ville jag helst av allt skaffa barn men det vill jag nog inte längre. Mina singelvänner har fått mig på andra tankar. Dessutom ska jag skaffa en ny soffa nu och jag inser att det förmodligen blir sista chansen i livet att ha en vit klädsel om jag nu lägger ner alla tankar på den stora kärleken och bara ser det som en bonus om de dyker upp, så kommer säkert bonusen. Dessutom kan jag köpa en vit soffa (och då kommer garanterat bonusen).

Men klubben för de tvärklippta damerna kan definitivt vara ett bra steg till att i alla fall finna nån form av mening. Om det nu finns kvar nån.