uraskanielden

Vintern är så vacker i Uppland. Speciellt fint är det att sitta på tåget och se de vita ängarna svischa förbi. Kanske är det inte meningen att jag ska bo här längre. Kanske ska jag bara se det från ett fönster på upptåget - på genomresa eller blixtvisit. Men det är lite irriterande att den fina, vackra vintern ska kom efter att jag lämnat stan.

Hos mormor har det, enligt henne själv inte varit så mycket snö sen 1997. Jag pulsar genom snödrivorna från bussen till mormors hus. Sitter i köket och tittar ut över gården och undrar som mormor om taket på det gamla lidret kommer att hålla ett år till när det halvmetertjocka snötäcket smälter. Dock kommer det att dröja för det är just nu elva grader kallt. Jag minns alla härliga vintrar vi var i Tierp när jag var liten. Det bästa som fanns var att busa i snön, bygga snögrottor och göra snöhästar. Snökojorna minns jag särskilt tydligt och som vanligt tvingade jag syrran att vara första försöksperson för att testa om det gick att ta sig igenom de långa smala tunnlarna vi byggt...




Jag gick en promenad genom det vita, upp till kyrkogården för att säga hej till farmor och morfar. Gravarna var helt översnöade. Nästan ingen hade varit på kyrkogården sen all den här snön kom och bara en person i sikte bortåt minneslunden. Och då när jag stod där vid morfars grav fick jag ett ryck - jag var bara tvungen att göra en snöängel. Kanske kunde ängeln hålla honom i handen ett tag. Jag tittade mig omkring och när mannen på andra sidan kyrkogården stod med ryggen till slängde jag mig ner på rygg i snön. Jag tittade upp mot den blå, blå himlen och fäktade fram och tillbaka med armarna. Jag låg kvar en stund och pratade med morfar som jag brukar göra. Det var så rofyllt och stilla och tyst. Jag hoppas att morfar hade tyckt om att få en ängel att hålla i handen en stund.

Jag kravlade mig upp och gick tillbaka genom byn. Vintervit. Ingen som sett snöängeln på kyrkogården och mig pulsa genom snön kunde koppla ihop...