uraskanielden

Jaha då var det dags igen. Det räcker tydligen inte att man går fram och presenterar sig på måndagsinfo för samtliga verkets medarbetare när man är ny på verket. Man ska tydligen göra det när man gör comeback också.

Förra gången jag presenterade mig och det var min allra första dag på verket sa min dåvarande chef att han tyckte att jag skulle berätta om hur mycket jag sportade. Det är bra reklam för "Hälsoåret 2007/2008" - en hälsosatsning för de anställda som han var ansvarig för och han menade att det var perfekt om det var någon från hans avdelning som sportade. Själv idrottade han inte mycket. Att gå med gräsklipparen genom trädgården var det mesta han motionerat i hela sitt liv.

Så jag stod där och berättade om svensk klassiker och sprinterlopp. Men när jag var klar fnissade han bara och sa "fattade du inte att jag drev med dig när jag sa att du skulle prata sport?"

Så i dag hade jag bestämt att om jag ska säga något så ska det bli väldigt kortfattat.

Jag var nästan säker på att jag skulle slippa undan när personalchefen ställde sig i rampljuset (rättare sagt ljuset från en bildkanon) och berättade om de fyra ny- (och åter-) anställda på personalavdelningen.

"Då kanske det räcker att hon säger vilka vi är och vi behöver inte gå fram dit" tänkte jag. (Eller som min nya kollega P uttryckte det: "Ett litet hopp tändes".)

Men nej då, sekunderna senare stod vi där framme. Jag kämpade för att kunna se något annat än det bländande ljuset från bildkanonen medan de andra tre babblade på om sig. Jag log lite mot några av mina kollegor och sen var det min tur. Att fatta mig kort. Jag tog micken och tittade kisande ut över skaran på knappt trehundra pers och sa:

"Hej". Bara så. (Tyvärr kan man inte ändra storlek på bokstäverna i den här bloggen men om man kunde det hade jag gjort dem mindre och smalare liksom.) Kort och koncist. Och möttes av ett skratt. Hjärtligt och välkomnande.

Och det kändes faktiskt skönt att vara tillbaka.

Skönt för att jag faktiskt tycker om de här människorna. För att jag inte trodde att jag skulle vara saknad och efterlängtad och välkommen tillbaka som jag faktiskt blev. Och skönt för att jag inte behöver jobba ad hoc längre.