Varför kan vi inte sluta klaga?
Varför måste det hända något hemskt för att vi ska inse hur bra vi har det? Och sluta klaga på i-landsproblem?
Förra året vid den här tiden gick en vän till en arbetskamrat till mig bort i cancer. Hon var i vår ålder. Då lovade jag mig själv att aldrig klaga över småsaker.
I dag när jag kom till jobbet fick jag veta att en fd (och blivande) kollega även han i min ålder blivit svårt sjuk av en mördarbakterie och vårdas nedsövd. Allt detta hände inom loppet av en vecka. Nyss var han här och nu...
"De har amputerat båda hans ben" sa R.
"Nä sluta, det är inget att skämta om" svarade jag.
Innan jag insåg att R inte skämtade. Obehagligt - dels för att jag insåg att det var den hemska sanningen. Att han aldrig mer kommer att kunna gå. Men även att jag inte kunde ta in det han sa och mina försvar i att förneka det hela.
Och jag som så sent som i gårdagens blogg skrev om hur kallt det var, hur mina skosulor spruckit. Jag klagade till och med över att det var för lågt i tak i mitt nya rum och hur svårt det är att ge sig ut och springa när det är såhär kallt och så här mycket snö.
Så idag när jag var ute och sprang, i 12 minusgrader, tänkte jag, för varje steg jag tog på att jag har två ben att springa med. Och att det går hur bra som helst i 12 minusgrader. Och i snö. Frågan är bara hur länge jag kan minnas hur fantastiskt lyckligt lottad jag är...
