uraskanielden

Angående det jag skrev i förra inlägget. Glöm det. Jag måste få klaga över en grej som jag glömt och som man faktiskt FÅR klaga över. Den småländska snålheten.

Jag delar kök med två andra. Tyckte det kunde vara lite roligt att hitta några nya att umgås och prata skit med på kvällen. Föreställde mig att det skulle vara som någon slags korridor, kanske med någon typ av allrum med TV och kanske några studenter som man kunde diskutera intressanta grejer med. Inget allrum och än så länge har jag bara träffat på en gymnasiekille som knappt sa hej. Men ett gemensamt kök i alla fall. Ingången till min lägenhet är från garageuppfarten till villan men det finns ytterligare en dörr mot korridoren med tvättstuga och kök. Topp, då slipper jag gå utehållet till köket, tänkte jag.

Tills igår kväll. Jag gick och la mig runt elva. Somnade av att någon bankade hårt på min dörr som går till korridoren. Jag minns att jag tänkte: "Jag måste gå upp och konfrontera personen annars kommer jag bara ligga här och vara rädd. Men jag kan bli mördad nu."

Jag gick upp och öppnade dörren som är så tunn att det nästan var konstigt att den inte redan var insparkad. Där stod en man i 45-årsåldern som jag aldrig tidigare sett. Och skrek "Har du använt någon av mina tallrikar?!!!!!"

Jag minns att jag betraktade honom och att han skelade så ögonen stod åt alla håll. Jag sa (nog ganska argt och bitchigt): "Nä jag har inte använt dina tallrikar".

"Låg du och sov nu eller?" fortsatte den vindögde på sin jönköpingsdialekt.
(Ja vad tror du själv - gissa tre gånger.)
Han slog ut med händerna som om han tänkte "back off nu", tog något steg tillbaka. Utan att be om ursäkt att han bankat på dörren och väckt mig och verkligen skrämt mig. 

Jag stängde dörren. Jätteuppriven. Först var jag rädd. Jag vågade inte röra mig och än mindre ringa någon. Jag försökte tänka. Kan jag bara smsa någon läget och säga "jag ringer dig nu och jag vågar inte prata men ge mig några lugnande ord..?" Om jag vore man, hade jag varit rädd nu? Jag låg och tänkte på alla rädda människor. Alla barn i Brasilien som bär vapen och jag förstår nu hur man kan vara så rädd att man ständigt har en pistol i närheten. Jag önskade att jag hade en under sängen. Eller åtminstone en kniv. Men jag hade varken tagit knivar, gafflar eller tallrikar till Jönköping.



Och så började jag fundera över mannen. Helt ärligt om man är 45 år och från Jönköping då bor man INTE i korra om man är normal. Mannen måste vara galen. För jag minns inte att jag tyckte att han verkade berusad. Minns att jag tänkte att jag måste kolla det. Och då började jag helt plötsligt försöka förstå hans beteende... Det gick inge bra just då för jag var för rädd. Och jag började fundera över om många psykoterapeuter har galningar som förföljer dem och vill dem illa. I så fall vill jag inte bli terapeut om man måste känna så här. Antagligen inte för psykoterapeuterna borde ju betraktas som goda eftersom de hjälper eller... Och så tänkte jag att man vill aldrig fortsätta leva så mycket som när man tror att man ska dö.

Men idag har jag mest varit ledsen. För jag blev påmind om den småländska snålheten. Som jag verkligen inte står ut med. Jag kom på det på morgonen när jag kom till jobbparkeringen och upptäckte att de numera tar 40 kr per dygn istället för 20 som när jag jobbade här sist. Och tankarna gick till den skelande idioten och hans tallrikar; vad hade det gjort om jag lånat dem i så fall? Bara en smålänning blir så upprörd över att någon LÅNAT ens tallrik. Det är därför jag inte kan bo i Jönköping. Jag hade glömt det.