Det säger ju sig självt att det inte går att köra i 110 km/h i ettans växel...
...dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.
Följande (av många) kan leda till utbrändhet:
- ojämn arbetsbelastning under lång tid
- brist på kontroll
- brist på erkänsla/uppskattning
- brist på rättvisa
- värderingskonflikter
Och så här kan symptomen se ut för dem som håller på att bli utbrända:
- synism
- likgiltighet
- sömnstörningar
- kognitiva svårigheter
- tappa ord
- minnesstörningar
- känna sig personlighetsförändrad
Detta kan i sin tur leda till ångest/depression.
När jag och T satt i bilen till Alnarp sa jag:
"Usch jag hoppas verkligen jag blir omvandlad, allt jag tänker att vi ska göra i den här rehabträdgården (dag 1 på sista terminen i steg 1) är att lära oss olika blomsorter och att påta i jorden.
Det blev på ett helt annat sätt kan jag säga.
Nu låter det säkert som att jag har blivit religiös eller något men jag är bara så nära känslan när jag skriver detta. Så fort vi kom in genom grindarna till gården, där teamet som jobbar med människor som lider av stress och utbrändhet och på något sätt ska försöka komma tillbaka till (arbets)livet, kände jag ett lugn. All oro över att det skulle kännas konstigt att träffa gruppen igen efter sommaruppehållet försvann och jag kände mig så trygg som jag inte känt på väldigt länge. Vi fick (otippat?) örtte och skulle börja hela dagen med en avslappningsövning på liggunderlag i gräset. ÅH! Jag var världens mest lyckligt lottade människa! Jag fick ligga där i gräset och känna min kropp och tänka mig en bubbla omkring mig. En bubbla som stänger ute allt det dåliga. Och jag fick lyssna på sjukgymnastens berättelser om människor som återhämtat sig på Alnarp-rehab, medan jag insåg att just nu så springer människorna på mitt jobb på allt. Och jag insåg plötsligt hur farlig den verkligheten är och hur mycket jag behövde det här just nu. Gräset och avslappningen.
Egentligen hade jag tänkt skriva lite trams om myror som invaderade mig under meditationen men just nu känner jag att det inte är läge för trams. Inte här och inte på jobbet och inte på Alnarp kursgård.
Mest förekommande orsaken till stress och utbrändhet enligt helt underbar föreläsare; läkare och psykoterapeut Anna-Lena Bengtsson, är organisationsförändringar. Och de största riskfaktorerna på arbetsplatsnivå är:
- Nedskärningar
- Sammanslagningar
- Mål och visionsdiskussioner
- Ledningsgruppssammanträden
- Oklara beslutshierarkier
- Krav om tillgänglighet
- Budgetarbete
- Uppsägningar
- Ökat utbildningsansvar
- Kvalitetssäkringsarbete
- Personalkonflikter
för att nämna några på Anna-Lenas top-23-lista.
Vad kan man göra för att skydda sig mot stress i arbetet? Enligt Anna-Lena:
- Protestera! Om det krävs av dig att du ska springa 100 m på en sekund så påpeka att det inte står i mänsklig makt att göra det.
- Var olydig
- Vägra onödiga uppgifter
- Låt dig inte kränkas
- Kräv tidsutrymme för nya uppgifter
- Helig egen tid även på arbetet
- Se till att du får kontroll över din tid
- Återhämntning på arbetet; kaffepauser, skratt, HUMOR.
med mera (jag blir så stressad om jag ska skriva ner hela listan). (Jag fattar också nu varför jag klarat mig hittills.)
Det fanns även en lista om hur man förebygger stresskador i privatlivet:
- Återhämtning
- sömn
- riktig kost
- dagsljus
- motion
- vistas i naturen och att gräva med händerna i jorden (det är väl här rehabgården kommer in)
- resa bort och bryta blockeringar
- öva på att uttrycka känslor; skriva dagbok, måla och sånt.
- musik och massage
- vårda relationer
Jag måste bli bättre där. På samtliga känns det som. Och särskilt när det gäller oxytocynet. Det är ett ämne som utsöndras vid beröring, musik, gemenskap, skratt. Det kan vara en biologisk orsak till att ensamma och olyckliga människor blir mer sköra och i farozonen för stresskador... De får inget oxytocyn. (Jag efterfrågar lite oxytocyntabletter med långvarig verkan.)
När det gäller känslighet på personnivå tycker jag det är väldigt intressant.
Ok jag fattar att stress är biologiska signaler helt klart och att ingen kan gå emot dem och att vi måste fatta det och vara uppmärksam på kroppens signaler. Jag är införstådd med hur de olika nervsystemen fungerar och allt det här med HPA-axeln som vrids ur led och är sjukdomsframkallande ur sitt "nya läge". Men jag tänker att många av de människor som drabbas, där finns något annat. Precis som man har en viss känslighet för kanske depression eller liknande måste det väl finnas en viss känslighet även för utbrändhet? En självkänsla som är dålig. En person som inte är tillräckligt stark nog att sätta gränser för sitt eget bästa. Som kanske inte ens någon gång har lärt sig var gränserna går och att den personen faktiskt är värd att få säga nej när det inte är ok. (Tänk vilken otrolig betydelse gränssättning har i våra liv. På så många områden.) En person som vågar lyssna till sig själv och vågar säga nej och göra det som känns bra. Kan den bli utbränd på grund av hög arbetsbelastning? Skulle inte tro det.
Anna-Lena berättade också om personer som bränt ut sig för att de jobbat med helt fel saker än de egentligen velat och drömt om, någon som haft en konstnärlig ådra men inte bejakat den utan kört på i fel spår utan att lyssna till sig själv...
Jag tänker på hela vårt samhälle. Kraven utifrån. Så prestationsinriktat och narcissistiskt. Så svårt att känna efter vad man själv vill och gå sin egen väg. Så lätt att skuldbelägga människor. Så lätt att försöka leva upp till andras krav och förväntingar. Trots att det säger sig självt att man inte kan jobba 100% hela livet. Åtminstone inte om man ska ha familjeliv och båda föräldrarna jobbar heltid. Vi kan gå över många gränser men inte de biologiska. Det är som om vi tror att vi bara kan köra på och slösa med jordens resurser. Men en dag står vi där. Som det utspända gummibandet som spänts ut för länge. Blivit skört och sprött och har inte elasticitet att böjas tillbaka.
Och mina tankar går till omorganisation. Finns det exempel på företag där effektivisering skett och alla mått bra hela tiden? Vad kan vi lära oss av dem? Det är helt klart att det ställer krav på bra ledarskap annars fixar vi det inte. Och det visar också vad dåligt ledarskap kan göra med människor.
Att våga när man är som räddast
Jag ska försöka tänka på det där med att våga kasta bollen, att våga missa för att man nästa gång ska kunna sätta den.
Att våga är att förlora fotfästet för en sekund - att inte våga är att förlora sig själv.
Att våga visa sig.
Att vara modig. Fast man bara är en liten skit. Som Skorpan sa.
Och det slog mig i gårkväll när jag var ute och gick. Jag minns en kille på högstadiet. Han var i det coola gänget som aldrig gjorde läxorna, skubbade från lektionerna och alltid frågade efter "sisten" på cigaretterna på rasten. Han skulle, tillsammans med en annan cooling, redovisa en större uppgift som vi hade haft hela terminen på oss att göra. De hade inte jobbat på någon terminsuppgift - åtminstone inte speciellt mycket. Och den andra coolingen smet från redovisningen. Uteblev. Där stod han den andre framför alla åhörare. På darrande ben och försökte på bästa sätt fixa till det och redovisa det lilla han hade. Han vågade visa sig och sina darrande ben och sin knaggliga röst. Ungefär så som jag kände mig i dag.
Men snart är det över.
Jag fick mig en
så det small i en tall
så det *
så det *
så det * * *
Jag lovar att en limousine hade kunnat köra runt i korsningen
Jag var på väg hem, nöjd och glad efter hektisk jobbdag och träning. Det regnade visserligen i dag också men både mascaran och linserna satt där de skulle och det gick att se vägen framför sig. Tänkte bara ta en tur förbi bilen som stod parkerad i närheten av min bostad och se så ingen slagit in rutorna och stulit TV:n som jag transporterat hem förra helgen och som jag låtit ligga kvar. (Inte för att jag egentligen tror att nån är intresserad av att sno den; för det första för att den är gammal och omodern och för det andra är den så tung att ingen skulle orka bära den även om någon slog in rutorna på bilen och kom åt den).
Jag har själv inte kunnat rubba TV:n utan väntat på rätt läge att få upp den till mig (rättare sagt valt mellan följande alternativ):
Alternativ 1: Jag ber någon av grannarna om hjälp. (Men jag har än så länge varit för lat och inte orkat dra igång projektet.)
Alternativ 2: Mannen i mitt liv, dyker, snart och plötsligt, upp utanför min dörr. Under armen har han TV:n som han lämnar över till mig.
Alternativ 3 (vilket är det mest troliga och ytterst sannolika alternativet): Pappa kommer och hälsar på på fredag. Då lyfter han in den.
Hur somhelst. När jag passerade min bil såg jag den. P-boten.
"AAA NÄE" (som en skåning säger).
Sjuhundra kronor, kunde jag urskilja genom det dyblöta inplastade pappret! Vad var det nu då? Det händer att jag står på 48-timmarsparkeringen några dagar för länge (med risk för att de gör markeringar och kollar hur hjulen står, vilket aldrig har hänt) men just den här gången hade jag inte ställt mig där utan på min egen gata. Och där finns inga skyltar om hur länge man får stå. Jag stod inte i vägen för någon utfart och jag stod prydligt nära kanten. Vad var det frågan om?
Jag gick tillbaka för att hämta bilnyckeln (för den hade jag ju naturligtvis plockat bort från min nyckelknippa häromdan av praktiska skäl) och bad till gud att det skulle finnas ett äpple kvar i kylen för jag var verkligen vrålhungrig. Tog bilnyckeln och en tugga av äpplet och gick ut och flyttade bilen.
När jag kom in igen slet jag av plasten på boten och slätade ut den genomvåta och, av vattnet, halvt söndertrasade avin mot köksbordet.
"Anmärkning 05." Jag kollade vad "anmärkning 05" var:
"I en vägkorsning eller inom ett avstånd av 10 meter från korsande körbanas närmaste ytterkant".
A ja men kom igen! Det där var en väldigt elak bot. Det är faktiskt en definitionsfråga. Ja, ok, jag stod kanske lite nära korsningen men jag hindrade verkligen ingen från att köra där. Och jag lovar att en limousine (eller åtminstone en volvokombi) hade kunnat köra runt i korsningen där varv efter varv utan att min lilla pyttebil hade hindrat den!
Vid såna här tillfällen försöker jag tänka positivt. Jag försökte alltså att inte tänka på vad roligt jag kunde ha haft för de 700 kronorna utan istället:
"Tur att jag fick tillbaka lite på skatten så jag har råd att betala" eller
"Vad gör det om två månader - då spelar inte det någon roll för min ekonomi" eller
"Tänk om jag bott i Stockholm då hade jag kanske varit tvungen att betala p-avgift varje dag, här kan jag i alla fall stå gratis (annars) och det blir inte så mycket om man slår ut det på typ ett år".
Eller:
"Lägg inte ner mer energi på detta nu" (Som att blogga om det en hel kväll då eller...?)
Skit och mög. Höjden är väl om nån stöldbenägen person läser detta, gör inbrott i min bil och stjäler TV:n.
Fast då har jag ju åtminstone parkerat helt lagligt.
Det finns något som heter R2
Mindes att C häromdan raljerat över en tjej som kommit in på hennes optik och sagt att hon inte lyckats plocka ut sina linser. När C kollade i hennes ögon kunde hon konstatera att hon inte hade några linser i.
Men jag ser ju klart och tydligt att de sitter där - de har inte regnat bort! "Inte slita för hårt nu för då kan hornhinnorna följa med", har pappa (även han optiker) en gång sagt. Och jag är livrädd för det. Inte gripas av panik!
Jag ringer pappa och C. Upptaget! Skit också. Detta är emergency! Ringer igen. De måste svara. Det finns något som heter R2 - man trycker R och 2 och så kan man svara och se om det är akut. Hur svårt kan det va? Fortfarande upptaget. SKIT. Hör att min egen mobil inte fungerar helt som den ska. Skulle inte pratat så mycket med Em där ute när regnet tilltog...
Ringer på C:s mobil. Ingen svarar. Ringer igen. Skitskitskit.
AG svarar tillslut:
"Mamma pratar i telefon" (hörs hon långt, långt borta, som om jag satt ner ljudet).
"Jag fattar det eftersom det är upptaget och du svarar på hennes mobil! Men det är akut MINA LINSER HAR FASTNAT!! PAPPA DÅ??"
"Ja vänta lite"
...
"PAPPI MINA LINSER HAR FASTNAT!!! JAG FÅR INTE UT DEM!!"
"Jag hör dig dåligt"
"JAG VET, MIN MOBIL HAR BLIVIT BLÖT I REGNET"
"VA?"
"MIN MOBIL HAR BLIVIT VATTENSKADAD JAG KAN RINGA FRÅN DEN ANDRA TELEFONEN?"
"VA? Nej du kan inte ringa till den andra telefonen. C pratar. Hon har pratat en timme - man vet aldrig hur länge hon håller på!" Han suckar.
"Nej, JAG VET ATT HON PRATAR, jag säger FRÅN MIN ANDRA".
"Va?"
...och så fortsätter vi ändå prata (medan min mobil torkar och ljudet faktiskt kommer tillbaka).
Pappa suckar (igen) och frågar om jag har sovit med linserna på. Nej det har jag inte. (Det vet jag väl att man inte ska.) När jag förklarat sa han att vattnet kan göra att det blir så. Jag stirrar på den vampyrliknande figuren med rödspränga ögon i spegeln medan han (pappa alltså, inte vampyren) faktiskt lugnar mig. Han är bra på det. Att lugna. Jag minns en gång när jag bodde i Växjö och krockade med en hund en kväll när jag cyklade hem till mitt studentboende. Hunden sprang ut rakt framför mig och in i framhjulet och jag flög som en vante över styret och landade i ett dike. Mina glasögon hade åkt av i vurpan och jag märkte inte att de var försvunna förrän jag var halvvägs hemma (antagligen på grund av chocken över tanken på att ha kunnat göra slarvsylta av det stackars gnyende djuret). Då, när jag ringde och bölade sa han helt lugnt till mig att ta en varm dusch och dricka en kopp te. Och att han skulle be en kollega i Växjö ordna nya glasögon till mig nästa dag.
"Vänta en halvtimme så ska du se att vattnet försvinner" sa han nu.
"Och så kan du prova att hälla i lite linsvätska i ögat."
Nu har det gått en halvtimme och jag ska göra ett nytt försök att ta ut linserna. Och försöka att inte gripas av panik om det inte skulle gå den här gången heller.
Epilog: Jag fick ut linserna efter en halvtimme. Utan problem och utan medföljande hornhinnor. Tack pappi! Och pappa och C borde ha en speciell telefonlinje för akuta linsproblem som alltid är öppen. Eller åtminstone överväga att koppla in R2.
...
...
Tanten med hatten
Skulle jag finna att jag inte kan sätta skräck i honom, försöker jag ingjuta fasa i honom
De gånger jag finner att jag inte kan ingjuta fasa,
försöker jag åtminstone få läsaren att bli chockskadad".
En klasskompis på gymnasiet gjorde om citatet av Stephen King, ändrade läsaren till "eleven" och framställde det som om det var vår svensklärare som sagt det. Jag kan inte hjälpa det men jag tänker på tanten med hatten när jag läser.
Tanten med hatten är mycket riktigt en tant som har en hatt på sig. En vit solhatt. Och hon har figurerat överallt, runtom, hela tiden, alla somrar som vi har bott i huset på västkusten. Hon är grym på en sak och det är att prata. INGEN slår henne i det, det kan jag sätta mitt huvud på. Hon fångar en direkt när man kommer, som om hon kastade ett fisknät över en och bara håvar in. Och sen sprattlar vi där hjälplösa i nätet och får inte en syl i vädret. Hon är inte otrevlig. Och jag vet inte vad hon pratar om. Men ingen vill lyssna. Ingen vill ha med henne att göra.
Jag vet inte vad det är för ofta är det ju bara trevligt med pratglada människor, åtminstone om man stöter på dem sådär på väg till stranden. Jag minns en gång när AG var liten och hon och jag och ett par kompisar skulle ut och sola på en klippa och tanten med hatten kom förbi och pratade och pratade och vägrade gå. AG hade tidigt fattat galoppen men hade försent fått oss andra att begripa det och söka skydd. Då är det ändå lite bättre när man möter henne på en väg för då kan man själv dra iväg så småningom.
Nu var jag och pappa och Chili på väg ner till bryggan för att bada men då ser jag ändå tantans cykel stå parkerad på grusgången. "Hur hann hon hit så snabbt?" undrade jag. "Hon cyklade ju förbi uppåt vid vårt hus nyss.."
"Hon brukar ställa cykeln här" sa pappa. "Och sen går hon ner på klipporna och badar". "Näck oavsett om där är folk eller inte." Sedan svingade han iväg Chilis (naturvänliga och nedbrytbara!) bajspåse in bland snåren uppåt klippan - olyckligtvis mycket nära något vitt som stack upp ur ljungen...
Det vita var inte tantens hatt, vilket jag skräckslaget varit övertygad om för ett par sekunder. Tanten stod istället mitt på vägen, framför oss, i full färd med att prata sönder en stackars tjej med barnvagn. Hon såg förtvivlad ut och försökte gå hela tiden. Jag och pappa hade klarat oss undan än en gång. ´
Men vad är det då? Att folk undviker henne så? Är det bara så att man tröttnar eller inte har tid när det inte finns någon hejd på snacket och att hon inte har vett att veta när det är dags att lägga av. Och att det ibland är en del skitsnack om folk som kommer ut?
Eller är det en rädsla för att bli fast och styrd och att de som möter henne inte har möjlighet att styra samtalet? Eller insikten i att hon inte pratar och frågar av genuint intresse utan att det handlar om något annat. Egoistiskt desperat? Intressant är det i alla fall. För oftast är det ju de människor som tagit längst tid att lära känna som finns kvar där för en sen. Som blir ens long lasting fríends. Easy come, easy go och det har ingen intresse av. Frågan är vad det är tanten med hatten egentligen vill.
Jag hoppas i alla fall att jag aldrig blir sån som folk säger "åh nej där kommer hon - göm er", om. Usch vad hemskt!
Fotnot: Ingen av tanterna på bilden är "tanten med hatten"
True love
Blixtvisit i Jönköping (del II) eller "chefen är mycket lugnare nu"
Det var en av mina föredetta medarbetare, kan man säga:
"Jaaa jag kom in lite senare i dag för jag hade en mäklare som var och tittade på min gård"
"Jaha, ska du sälja" frågade jag förvånat. "Vart ska du flytta då?"
"Jaa det blir nog Huskvarna eller Jönköping"
"Nej nej, inte Huskvarna vad du gör" flög det ur mig.
"Jo men jag har ju min familj där. Och min orkerster som jag spelar i. Och min församling där jag är aktiv" säger mannen med sin otroligt långsamma röst.
Och det började gå kalla kårar...
"Men, jag har bott i Uppsala" fortsatte han.
"Jaså" sa jag. (Lite runt har han ju varit i alla fall.) "Var då?"
"På Kungsgatan. Ja den är ju ganska lång. Men vet du var helga trefaldighetskyrkan är? Ungefär där."
Nu blev jag irriterad, kände jag. Riktigt mycket. Och jag kände också en förvåning över att jag faktiskt blev så upprörd över att han även i andra städer gör vägbeskrivning efter var kyrkorna ligger. Lite som att det är ok att göra det i Huskvarna men kom inte och gör det i min stad. Men jag sa ändå så trevligt jag kunde:
"Nä jag brukar inte gå efter hur kyrkorna ligger när jag ska lokalisera mig" "KAN DU SÄGA NÅGON TVÄRGATA I NÄRHETEN KANSKE?"
"Nänä, men missionskyrkan vet du i alla fall..."
GAAAAAAAAAAAAH!
---
Väl inne på jobbet blev det ett (till synes i alla fall) kärt återseende med fd chefen innan jag skulle iväg på lunchdejt med R och P (fd kollegor). Chefen var också precis som förut, vilket även det slog mig ganska omgående:
"Om du ursäktar så är det mest kärringar i ledningsgruppen nu för tiden" (=ingen höjd på diskussionerna längre sen förra personachefen slutat, uppenbarligen var hon ingen kärring då i alla fall och jag begriper inte hans resonemang). Och
"Ja du har ju rätt att komma tillbaka rent formellt men det vore ju inte optimalt varken för dig eller för mig". Mannen är ju smidigheten själv.
Men sen sa han en sån fin sak när jag pratade om mitt nuvarande jobb:
"Någon plats måste det väl finnas för dig i organisationen där du är, jag menar, de allra duktigaste medarbetarna får man ju se till att behålla även om man skär ner". Det var det finaste någon sagt till mig i jobbväg sen jag slutade där och chefen sa att jag var en oslipad diamant.
Sen sneglade han på klockan och jag förstod att även han ville iväg på lunchdejt på sitt håll. Korvstroganoff och potatismos på Twin City.
Medan jag och de andra två åt sushi försökte jag höra mig för om läget nu förtiden. "Bra", sa P - "Det är som förr bara det att chefen är mycket lugnare nu, blir inte arg eller upprörd så lätt. Ja det ändrades väl ungefär.... när du slutade".
Poor is the man, who´s pleasures depend on the permission of another
Jag vaknade med den låttexten i huvet på lördagsmorgonen. Konstigt, jag hade inte hört låten på många många år och inte reflekterat över frasen. Men nu hade jag den på hjärnan.
V på mitt jobb skulle också på Madonnakonsert i kväll. På Ullevi.
När jag frågade vilka platser hon och hennes gäng skulle sitta på fick jag svaret:
"Ståplats jättenära scenen såklart. Vi var bara tvungna att ha de dyraste platserna. De kosta nåt på ett och fyra," fortsatte hon. "Jag menar ska man gå så ska man." "Va kosta din då?"
"Sexhundra" svarade jag. "Och det är sittplats på läktaren"
"Aha det är bara jättedåliga biljetter där man inte ser nånting", sa hon.
---
Den kommentaren hade inte fått mig att längta mer efter konserten precis. Vilket förvånade mig eftersom Madonna varit världsartisten i mitt liv sen jag var 14. Men kanske var det inte konstigt att jag ville ta vara på den varma sommardagen in i det sista och hellre ligga kvar på klippan i solgasset. Njuta av mitt mysiga sällskap. Men, klart att jag skulle gå!
Candyshop-skivan gick varm tillsammans med en massa andra madonnalåtar i bilen på väg till Göteborg:
"Dont pretend you´re not hungry there´s plenty to eat
come on into my store cause my sugar is sweet..."
Jag hade sittplats ganska högt upp och nära scenen. Jag ångrade att jag inte gjort som V, pröjsat ett och fyra nu när jag ändå var där. Fast jag hade ju inte råd då. Det verkade inte vara nåt förband, bara nån discjockey som knappt fick igång publiken. Det såg ut att bli fullsatt. Undrade var V var. Det hade varit så kul om jag fick träffa på dem där nere. Men kanske att någon rolig typ slår sig ner bredvid mig.
Den som satte sig där tillslut var en femtioårig (minst) gubbe som såg så tråkig ut att klockorna höll på att stanna.
"Det var ju helt ok platser" försökte jag med som en tillkonstlad ansträngd inledande replik med förhoppning om att han var roligare än han såg ut.
"Tycker du? Jag tycker de är rätt dåliga. Och så liten scen! Förra veckan när det var U2 hade de femton långtradare med scenrekvisita - det du".
"Ja, Madonna kanske inte behöver femton långtradare för att göra en show" tänkte jag, men sa inget. Jag tyckte redan illa om honom. Men vi ska sitta här några timmar, jag får inte ge upp än. "Vad är det jag brukar tänka - där under ytan är ingen tråkig". Något måste han ju gå igång på.
"Mänskliga relationer" sa han och rynkade på näsan, när jag svarat på hans fråga; citat:"Vilket skrå tillhör du?"
Själv var han IT-konsult från Skövde. Hahaha, vilken utmaning. Av alla människor! Hur länge ska Gud straffa mig för att jag dumpade mitt ex?
Ge-Kås verkade vara hans drömplats i världen
Men jag gav mig inte. Det han gick igång på var den småländska företagsamheten. Ge-kås verkade vara hans drömplats i världen. Han kunde min själ allt om stället och sist han var där hade han lämnat stället med tre fullastade kundvagnar.
"Det har varit flera hundra tusen besökare där i juni. Och de dagarna får de ha alla 65 kassorna öppna. Blablabla"
Själv har jag aldrig varit i Ullared. Och tänker aldrig sätta min fot där heller. Men jag undrar ändå vad som gör att man lyckats så bra med denna småländska företagsamhet.
"Ja jag bodde ju granne med både Josefsson och Olle (ja det kan du räkna ut vad det blir för företag om du läser namnet baklänges). JAG KÄNNER DEM, vi hjälptes alltid åt."
Sen började han racka ner på finländska företag som han alla tycker är toppstyrda och då orkade jag inte lyssna mer på den dryga grisliknande smålänningen i nerfettade glasögon och hans kategoriska resonemang.
Men sen såg jag att han hade en kikare och frågade om jag fick låna. Det fick jag. Och spanade in publikhavet och VIP-platserna. Och försökte komma ihåg att ta bort ögonskuggan från okularet varje gång jag lämnade tillbaka den. Så att han skulle undvika att få mörkgrå-svarta ringar runt ögonen efter min mörka ögonskugge-Erotica-lookalike- sminkning (-93 tror jag att det var):
Hans fru kanske skulle undra då..
Jag undrade mycket. Rätt ok timlön för Madonna. Om en biljett i snitt kostar 800 spänn, ta det gånger 55 000... Det blir 22 miljoner i timmen om man räknar på att konserten tar 2h. Och i något land hade hon tydligen ställt in då det bara varit 7000 biljetter sålda, sa grisen. (Det är klart, det hade ju bara gett 2 800 000.) Hur känns det att vara en sån stor artist? Även om man gjort tusen konserter måste det kännas innan man går ut på scen. Vad tänker man när man vaknar på morgonen samma dag? Man måste kunna lita på sina medarbetare att hela jättegrejen funkar.
Det var något som inte stämde
Sen drog det igång. Äntligen. Jag var avundsjuk. Tänk att få springa ut så där inför jättepublikhav - helt inne i musiken. Inget annat existerar - tänk att bara få göra en sån grej. Sen jag var 14 har jag velat bli som hon. Jag sydde kopior på hennes scenkläder i syslöjden. Övade danssteg - dansade Vogue i vardagsrummet. Kunde varenda låt utantill. Jag ville bli som hon och tills jag fyllde 18 tänkte jag att jag fortfarande har chansen. Att det skulle bli något sånt av mig!
Jag beundrar Madonna just för att hon verkar så orädd. Att hon faktiskt gör det hon vill och inte låter någonting hindra henne. Hon är ingen duktig sångerska och inte den bästa dansaren men hon har vilja och mod. Hon är seg. Och det är inte dem som har den största talangen som lyckas - utan andra saker. De med talang hittar man i kören bakom. Det är "no depending on permission of another".
Det var rätt bra att jag satt vid den här gubben ändå för jag kunde låna kikaren och spana in Madonna i närbild. Det var proffsigt gjort. Koreografin och musiken. Ljussättningen var fantastisk. Showen var fantastisk. Och det var tydligt hur allt var planerat i minsta detalj. Jag kunde se med kikaren när hon stod bakom en vägg och hämtade andan medan en medarbetare gav henne lite vatten och räknade ner inför att hon skulle ut på scenen igen.
Men det var någonting som inte stämde. Jag vet inte vad men kanske var det något med publikkontakten. Inte förrän i slutet på showen kunde jag på riktigt slappna av och rocka loss.
Som någon man lärt känna plötsligt vänder en ryggen
Mannen med kikaren gick lite tidigare för han skulle tydligen med ett tåg. Tönt. Men det var bra för det gav mer plats åt mig. Inte förrän sista låten kände jag mig helt fri och trygg. Som en relation till en ny person. Någon som man sakta lärt känna och tillslut känner sig trygg att släppa loss med. Och som då stänger av en eller sviker en. Vänder en ryggen. Madonna och hennes dansare lämnade scenen efter exakt två timmar, utan extranummer. Inget förband, inget omtag.
För första gången på hela kvällen kom det tårar. Det var över. Och jag hade väntat i sexton år. Inte ens en timlön på 22 miljoner kronor kunde påverka henne att göra ett extranummer. I am worth nothing.
Uh, jag ville så gärna dela den här känslan med någon. Ville inte stå där övergiven av min idol. Saknade till och med min småländske gris till granne. Jag kände mig våldsamt tom och ledsen. Och förvånad över att allt det blev så starkt. Det är ju bara en fånig artist.
I bilen hem drog jag ut Hard Candy-skivan och slängde den på sätet bredvid. Och spelade Kent som jag inte spelat på fem år. "Poor is the man, who´s pleasures depend on the permission of another".
Det kommer att dröja innan jag spelar Madonna igen.
Jag ser framemot att höra V:s utvärdering av konserten.
Our errors
...create
a pattern
brilliant and erratic
that mimic amazingly
our later intentions
Stuart Montgomery
Det är någonting med att det finns en mening med allt man gör, alla fel och misstag. Som det omedvetna och terapin - lösningen finns i felen. Tänker jag.
Psykosrisk och kunganamn
"Att ensam är stark e bara en löööögn.." sjunger Carola på ett gammalt kassettband från 1986. Jag håller inte alltid med om det men den här tristessen att vara själv på jobbet utan arbetsuppgifter börjar tära på mig. I går berättade en av våra psykiatriker att det som verkligen kunde framkalla psykoser är när man lägger nån i ett helt ljudisolerat rum. Och inlindad i bomull typ. Då behöver det inte ta lång tid förrän personen kan börja hallucinera.
Det är inte lika lätt att bli psykotisk i störande miljö. Mitt jobb har ju visat prov på båda typerna =) och jag måste nog hålla med om att den tysta, arbetslösa varianten helt klart gör mig mest galen. Tre dagar kvar - jag måste stå ut!
Ljusglimtarna i mitt torftiga liv är fikapauserna med min förra enhet eftersom den, till skillnad från min ordinarie avdelning, består av fler än en person. Jag försöker dra upp diskussionstempot . I förrgår t ex så försökte jag skojfriskt och skeptiskt, fråga alla vid bordet om begreppen "morgonmänniska" respektive "kvällsmänniska". Vad är det egentligen? Finns det på riktigt eller är det något folk hittat på för att inte kunna säga sig jobba vissa tider av dygnet? Eller är det något ämne i kroppen som det är obalans i? "Kan man ta ett läkemedel så man blir mer morgonpigg?" undrade några vänner till mig på Facebook, och jag hade faktiskt lovat dem att fråga när jag kom till jobbet. Ingen ville direkt diskutera och jag kände mig i nivå med blåsta bruden och 20-litersblodsfrågan i januari: "Asså - hur många liter blod har man egentligen??"
När jag lagt ner ambitionen att försöka reda ut svaret på min fråga kom vi i alla fall in på ett roligt samtalsämne om namn. Em har blivit farmor och alla ville veta vad ungen ska heta. Juliaviola som Ems farmor eller Herbert Assar som B känner en som heter? Em visste inte (fast hon visste att det blivit en flicka =) Sen ville jag veta vad några vid bordet heter i andranamn. Bob ville inte säga först men sen sa han:
"Ok jag heter Carl Gustav, för det är namn som gått vidare i släkten".
Jag tyckte det var rätt kul som det var. Men då tillägger den underfundige mannen:
"Min son fick heta Thomas. Thomas Carl Philip".
Det kallar jag humor.
Boxning för udda och överblivna ger bäst resultat
Efter Ironman har jag tänkt att inte gå ner så mycket i träning men ändå ändra träningsform. Det vill säga fortsätta köra längre pass men med lite mer social karaktär. Som nu senast; spinning och sen box. Jag har inte boxats på Kraftkällan tidigare men det brukar vara roliga och ganska tuffa pass. Och mycket män. På det här passet var det nog nittio procent killar.
Man boxas i par (förstås och det nästan hela passet) och jag har till skillnad från de flesta andra ingen boxningspartner. Någon mer "udda" eller "överbliven" (eller vad man ska kalla det) måste det ju finnas där, tänkte jag. Det fanns det. En jättemusklig kille på åttio kilo.
Han var jättebra och peppade mig.
"Kom igen" "Hårdare kan du!"
Jag flög som en vante genom salen när vi övade sparkar och han gick på mot min mits (kudde man slår och sparkar mot). Jag hade lika gärna kunnat vara utan. (Undrade om det var magmusklerna som jobbade eller om det var redan kännbara blåmärken). Instruktören fick säga till min käre partner att slå lösare när det var dags för raka slag mot minimitsar som jag försökte hålla kvar mot underarmarna (ville såklart inte verka svag och säga nåt själv).
Sen skulle man sitta på den andres rygg och öva knäböj. Det var då - när min motståndare satt där på min rygg och dinglade med benen medan jag lyfte mig själv och honom upp och ner som han berättade att han väger åttio kilo.
"Jag förstår", sa jag. "Jag skulle inte gått på spinning först".
Det var verkligen ett jättetufft pass med låååånga intervaller. Jag undrar vad det passet gav honom - även om han faktiskt såg rätt sliten ut efter att ha haft mig på ryggen. Kanske har sommarens många milkshakes efter Ironman gjort någon nytta om han i alla fall till slut blev lite trött i benen.
If I thought you´d ever change your mind
Jag kom på varför det var så länge sen sist
Det är ganska uppenbart att varje gång jag går på yoga kommer jag på varför det var så länge sen sist. Jo för att det gör så obarmhärtigt ont och för att jag knappt kan stava till orden rörlighet, smidighet och, tydligen; en speciell sorts styrka som man inte kan träna sig till genom att bli en Ironman utan som man endast besitter om man är supersmal som alla tjejer här. Jag fattarnte. Min tro att jag var stark var bara en illusion för jag är helt slut efter alla rumplyft och plankliknande övningar. De smala tjejerna, de verkar inte ha någon som helst problem att lyfta sig själva på ett smidigt och elegant sätt medan jag helt utschasad störtar ner i mattan efter halva övningen.
Vi började med härochnufokusövningar. Hur lätt är det att vara mindfull när det gör ont bara att sitta i skräddarställning? Aaj mina höfter, är det meningen att man ska fokusera bort smärta; allt jag tänkte på var att försöka att inte tänka på att jag hade ont i höfterna. Och så andningen - det är det värsta. Och den kan man inte bortse från eftersom det ju är den som är syftet med hela den här yogagrejen. "Utan rätt andning - ingen yoga" sa instruktören.
Man ska alltså inte bara göra rörelserna och jag är inte riktigt där än, kan jag ju säga, för det andra ska man bara andas genom näsan. För det tredje ska man inte tänka på nånting annat än att fokusera på andningen. Hur lätt är det??
Och varje gång jag går ner i hunden så tror jag att allt mitt blod ska rinna ner i huvet och fylla det tills det tillslut sprängs. För det är inte bara att gå ner i hunden, man ska stå där och andas ut och in fem gånger också. Och det hinner rinna mycket blod på den tiden. Jag andas snabbt och har alltid klivit upp till utgångspositionen före alla andra. Det som i alla fall är bra med andningen är att ingen kan se om jag fuskar - kanske bara om jag börjar hyperventilera.
Att stå och nå ner till fötterna går bra. Och efter ett tag kan jag faktiskt sätta i hela handflatan i golvet. Men att sitta med sträckta ben och hålla i stortån - yeah right. Men alla klarar det - varenda en sitter där och håller i sina stortåar. Kanske är jag född med för korta armar... "Det går bra att även hålla i vaden" sa instruktören efter att ha betraktat mig.
Mot slutet skulle vi även ligga på rygg sträcka upp fötterna mot taket och sen låta ben och fötter falla ner bakom huvudet så tårna nuddar golvet. GAH! Sist när jag låg så där var jag tio år! Jag vågade inte ens försöka låta fötterna falla längre ner än nittio grader bakom huvudet. Vad skulle hända om jag försökte mig på det? Ryggraden skulle säkert brytas - eller ännu värre - jag skulle fastna i den ställningen och inte komma loss. Näe.
Men tänk om man kan skulle kunna klara av att göra yoga enligt konstens alla regler. Det skulle va rätt coolt om det funkar. Om man verkligen kan. Det måste ju finnas de som verkligen fokuserar på andningen och där den blir så självklar att man lyckas göra rörelser och inte bli svimfärdig inför varenda moment i solhälsningen. (Eller är det bara jag som har så sjukt dålig simultankapacitet?) Då kanske man till och med så småningom kan börja fokusera på att vara mindfull... Att tänka på att inte tänka. Näe. Men träningsvärken - jag blev faktiskt av med den. Och det är något med att man känner sig stark i kroppen efteråt. Och lite smidigare. Men i morgon blir det box.
Boyfriends make you lazy
http://tv4play.se/aktualitet/nyhetsmorgon?videoId=1.1110744&renderingdepartment=2.34562
Underbart!
