Blixtvisit i Jönköping (del II) eller "chefen är mycket lugnare nu"
Eftersom nästan ingen var på plats då jag skulle hälsa på (i del I) tog jag chansen när jag ändå hade vägarna förbi en gång till. Och jag hade knappt hunnit ställa bilen på parkeringen förrän jag började minnas varför jag ville därifrån så innerligt förra hösten. Jag stod och fipplade med bilnycklarna när jag plötsligt hörde någon som sa "jahaa hej igen då ja"
Det var en av mina föredetta medarbetare, kan man säga:
"Jaaa jag kom in lite senare i dag för jag hade en mäklare som var och tittade på min gård"
"Jaha, ska du sälja" frågade jag förvånat. "Vart ska du flytta då?"
"Jaa det blir nog Huskvarna eller Jönköping"
"Nej nej, inte Huskvarna vad du gör" flög det ur mig.
"Jo men jag har ju min familj där. Och min orkerster som jag spelar i. Och min församling där jag är aktiv" säger mannen med sin otroligt långsamma röst.
Och det började gå kalla kårar...
"Men, jag har bott i Uppsala" fortsatte han.
"Jaså" sa jag. (Lite runt har han ju varit i alla fall.) "Var då?"
"På Kungsgatan. Ja den är ju ganska lång. Men vet du var helga trefaldighetskyrkan är? Ungefär där."
Nu blev jag irriterad, kände jag. Riktigt mycket. Och jag kände också en förvåning över att jag faktiskt blev så upprörd över att han även i andra städer gör vägbeskrivning efter var kyrkorna ligger. Lite som att det är ok att göra det i Huskvarna men kom inte och gör det i min stad. Men jag sa ändå så trevligt jag kunde:
"Nä jag brukar inte gå efter hur kyrkorna ligger när jag ska lokalisera mig" "KAN DU SÄGA NÅGON TVÄRGATA I NÄRHETEN KANSKE?"
"Nänä, men missionskyrkan vet du i alla fall..."
GAAAAAAAAAAAAH!
---
Väl inne på jobbet blev det ett (till synes i alla fall) kärt återseende med fd chefen innan jag skulle iväg på lunchdejt med R och P (fd kollegor). Chefen var också precis som förut, vilket även det slog mig ganska omgående:
"Om du ursäktar så är det mest kärringar i ledningsgruppen nu för tiden" (=ingen höjd på diskussionerna längre sen förra personachefen slutat, uppenbarligen var hon ingen kärring då i alla fall och jag begriper inte hans resonemang). Och
"Ja du har ju rätt att komma tillbaka rent formellt men det vore ju inte optimalt varken för dig eller för mig". Mannen är ju smidigheten själv.
Men sen sa han en sån fin sak när jag pratade om mitt nuvarande jobb:
"Någon plats måste det väl finnas för dig i organisationen där du är, jag menar, de allra duktigaste medarbetarna får man ju se till att behålla även om man skär ner". Det var det finaste någon sagt till mig i jobbväg sen jag slutade där och chefen sa att jag var en oslipad diamant.
Sen sneglade han på klockan och jag förstod att även han ville iväg på lunchdejt på sitt håll. Korvstroganoff och potatismos på Twin City.
Medan jag och de andra två åt sushi försökte jag höra mig för om läget nu förtiden. "Bra", sa P - "Det är som förr bara det att chefen är mycket lugnare nu, blir inte arg eller upprörd så lätt. Ja det ändrades väl ungefär.... när du slutade".
Det var en av mina föredetta medarbetare, kan man säga:
"Jaaa jag kom in lite senare i dag för jag hade en mäklare som var och tittade på min gård"
"Jaha, ska du sälja" frågade jag förvånat. "Vart ska du flytta då?"
"Jaa det blir nog Huskvarna eller Jönköping"
"Nej nej, inte Huskvarna vad du gör" flög det ur mig.
"Jo men jag har ju min familj där. Och min orkerster som jag spelar i. Och min församling där jag är aktiv" säger mannen med sin otroligt långsamma röst.
Och det började gå kalla kårar...
"Men, jag har bott i Uppsala" fortsatte han.
"Jaså" sa jag. (Lite runt har han ju varit i alla fall.) "Var då?"
"På Kungsgatan. Ja den är ju ganska lång. Men vet du var helga trefaldighetskyrkan är? Ungefär där."
Nu blev jag irriterad, kände jag. Riktigt mycket. Och jag kände också en förvåning över att jag faktiskt blev så upprörd över att han även i andra städer gör vägbeskrivning efter var kyrkorna ligger. Lite som att det är ok att göra det i Huskvarna men kom inte och gör det i min stad. Men jag sa ändå så trevligt jag kunde:
"Nä jag brukar inte gå efter hur kyrkorna ligger när jag ska lokalisera mig" "KAN DU SÄGA NÅGON TVÄRGATA I NÄRHETEN KANSKE?"
"Nänä, men missionskyrkan vet du i alla fall..."
GAAAAAAAAAAAAH!
---
Väl inne på jobbet blev det ett (till synes i alla fall) kärt återseende med fd chefen innan jag skulle iväg på lunchdejt med R och P (fd kollegor). Chefen var också precis som förut, vilket även det slog mig ganska omgående:
"Om du ursäktar så är det mest kärringar i ledningsgruppen nu för tiden" (=ingen höjd på diskussionerna längre sen förra personachefen slutat, uppenbarligen var hon ingen kärring då i alla fall och jag begriper inte hans resonemang). Och
"Ja du har ju rätt att komma tillbaka rent formellt men det vore ju inte optimalt varken för dig eller för mig". Mannen är ju smidigheten själv.
Men sen sa han en sån fin sak när jag pratade om mitt nuvarande jobb:
"Någon plats måste det väl finnas för dig i organisationen där du är, jag menar, de allra duktigaste medarbetarna får man ju se till att behålla även om man skär ner". Det var det finaste någon sagt till mig i jobbväg sen jag slutade där och chefen sa att jag var en oslipad diamant.
Sen sneglade han på klockan och jag förstod att även han ville iväg på lunchdejt på sitt håll. Korvstroganoff och potatismos på Twin City.
Medan jag och de andra två åt sushi försökte jag höra mig för om läget nu förtiden. "Bra", sa P - "Det är som förr bara det att chefen är mycket lugnare nu, blir inte arg eller upprörd så lätt. Ja det ändrades väl ungefär.... när du slutade".
Kommentarer
Trackback
