Tanten med hatten
"..följaktligen försöker jag sätta skräck i läsaren.
Skulle jag finna att jag inte kan sätta skräck i honom, försöker jag ingjuta fasa i honom
De gånger jag finner att jag inte kan ingjuta fasa,
försöker jag åtminstone få läsaren att bli chockskadad".
En klasskompis på gymnasiet gjorde om citatet av Stephen King, ändrade läsaren till "eleven" och framställde det som om det var vår svensklärare som sagt det. Jag kan inte hjälpa det men jag tänker på tanten med hatten när jag läser.
Tanten med hatten är mycket riktigt en tant som har en hatt på sig. En vit solhatt. Och hon har figurerat överallt, runtom, hela tiden, alla somrar som vi har bott i huset på västkusten. Hon är grym på en sak och det är att prata. INGEN slår henne i det, det kan jag sätta mitt huvud på. Hon fångar en direkt när man kommer, som om hon kastade ett fisknät över en och bara håvar in. Och sen sprattlar vi där hjälplösa i nätet och får inte en syl i vädret. Hon är inte otrevlig. Och jag vet inte vad hon pratar om. Men ingen vill lyssna. Ingen vill ha med henne att göra.
Jag vet inte vad det är för ofta är det ju bara trevligt med pratglada människor, åtminstone om man stöter på dem sådär på väg till stranden. Jag minns en gång när AG var liten och hon och jag och ett par kompisar skulle ut och sola på en klippa och tanten med hatten kom förbi och pratade och pratade och vägrade gå. AG hade tidigt fattat galoppen men hade försent fått oss andra att begripa det och söka skydd. Då är det ändå lite bättre när man möter henne på en väg för då kan man själv dra iväg så småningom.
Nu var jag och pappa och Chili på väg ner till bryggan för att bada men då ser jag ändå tantans cykel stå parkerad på grusgången. "Hur hann hon hit så snabbt?" undrade jag. "Hon cyklade ju förbi uppåt vid vårt hus nyss.."
"Hon brukar ställa cykeln här" sa pappa. "Och sen går hon ner på klipporna och badar". "Näck oavsett om där är folk eller inte." Sedan svingade han iväg Chilis (naturvänliga och nedbrytbara!) bajspåse in bland snåren uppåt klippan - olyckligtvis mycket nära något vitt som stack upp ur ljungen...
Det vita var inte tantens hatt, vilket jag skräckslaget varit övertygad om för ett par sekunder. Tanten stod istället mitt på vägen, framför oss, i full färd med att prata sönder en stackars tjej med barnvagn. Hon såg förtvivlad ut och försökte gå hela tiden. Jag och pappa hade klarat oss undan än en gång. ´
Men vad är det då? Att folk undviker henne så? Är det bara så att man tröttnar eller inte har tid när det inte finns någon hejd på snacket och att hon inte har vett att veta när det är dags att lägga av. Och att det ibland är en del skitsnack om folk som kommer ut?
Eller är det en rädsla för att bli fast och styrd och att de som möter henne inte har möjlighet att styra samtalet? Eller insikten i att hon inte pratar och frågar av genuint intresse utan att det handlar om något annat. Egoistiskt desperat? Intressant är det i alla fall. För oftast är det ju de människor som tagit längst tid att lära känna som finns kvar där för en sen. Som blir ens long lasting fríends. Easy come, easy go och det har ingen intresse av. Frågan är vad det är tanten med hatten egentligen vill.
Jag hoppas i alla fall att jag aldrig blir sån som folk säger "åh nej där kommer hon - göm er", om. Usch vad hemskt!
Fotnot: Ingen av tanterna på bilden är "tanten med hatten"
Skulle jag finna att jag inte kan sätta skräck i honom, försöker jag ingjuta fasa i honom
De gånger jag finner att jag inte kan ingjuta fasa,
försöker jag åtminstone få läsaren att bli chockskadad".
En klasskompis på gymnasiet gjorde om citatet av Stephen King, ändrade läsaren till "eleven" och framställde det som om det var vår svensklärare som sagt det. Jag kan inte hjälpa det men jag tänker på tanten med hatten när jag läser.
Tanten med hatten är mycket riktigt en tant som har en hatt på sig. En vit solhatt. Och hon har figurerat överallt, runtom, hela tiden, alla somrar som vi har bott i huset på västkusten. Hon är grym på en sak och det är att prata. INGEN slår henne i det, det kan jag sätta mitt huvud på. Hon fångar en direkt när man kommer, som om hon kastade ett fisknät över en och bara håvar in. Och sen sprattlar vi där hjälplösa i nätet och får inte en syl i vädret. Hon är inte otrevlig. Och jag vet inte vad hon pratar om. Men ingen vill lyssna. Ingen vill ha med henne att göra.
Jag vet inte vad det är för ofta är det ju bara trevligt med pratglada människor, åtminstone om man stöter på dem sådär på väg till stranden. Jag minns en gång när AG var liten och hon och jag och ett par kompisar skulle ut och sola på en klippa och tanten med hatten kom förbi och pratade och pratade och vägrade gå. AG hade tidigt fattat galoppen men hade försent fått oss andra att begripa det och söka skydd. Då är det ändå lite bättre när man möter henne på en väg för då kan man själv dra iväg så småningom.
Nu var jag och pappa och Chili på väg ner till bryggan för att bada men då ser jag ändå tantans cykel stå parkerad på grusgången. "Hur hann hon hit så snabbt?" undrade jag. "Hon cyklade ju förbi uppåt vid vårt hus nyss.."
"Hon brukar ställa cykeln här" sa pappa. "Och sen går hon ner på klipporna och badar". "Näck oavsett om där är folk eller inte." Sedan svingade han iväg Chilis (naturvänliga och nedbrytbara!) bajspåse in bland snåren uppåt klippan - olyckligtvis mycket nära något vitt som stack upp ur ljungen...
Det vita var inte tantens hatt, vilket jag skräckslaget varit övertygad om för ett par sekunder. Tanten stod istället mitt på vägen, framför oss, i full färd med att prata sönder en stackars tjej med barnvagn. Hon såg förtvivlad ut och försökte gå hela tiden. Jag och pappa hade klarat oss undan än en gång. ´
Men vad är det då? Att folk undviker henne så? Är det bara så att man tröttnar eller inte har tid när det inte finns någon hejd på snacket och att hon inte har vett att veta när det är dags att lägga av. Och att det ibland är en del skitsnack om folk som kommer ut?
Eller är det en rädsla för att bli fast och styrd och att de som möter henne inte har möjlighet att styra samtalet? Eller insikten i att hon inte pratar och frågar av genuint intresse utan att det handlar om något annat. Egoistiskt desperat? Intressant är det i alla fall. För oftast är det ju de människor som tagit längst tid att lära känna som finns kvar där för en sen. Som blir ens long lasting fríends. Easy come, easy go och det har ingen intresse av. Frågan är vad det är tanten med hatten egentligen vill.
Jag hoppas i alla fall att jag aldrig blir sån som folk säger "åh nej där kommer hon - göm er", om. Usch vad hemskt!
Fotnot: Ingen av tanterna på bilden är "tanten med hatten"
Kommentarer
Trackback
