uraskanielden

Hoppas ingen; varken TV-tjuvar eller poliskontrollanter, läser dagens blogg:

Jag var på väg hem, nöjd och glad efter hektisk jobbdag och träning. Det regnade visserligen i dag också men både mascaran och linserna satt där de skulle och det gick att se vägen framför sig. Tänkte bara ta en tur förbi bilen som stod parkerad i närheten av min bostad och se så ingen slagit in rutorna och stulit TV:n som jag transporterat hem förra helgen och som jag låtit ligga kvar. (Inte för att jag egentligen tror att nån är intresserad av att sno den; för det första för att den är gammal och omodern och för det andra är den så tung att ingen skulle orka bära den även om någon slog in rutorna på bilen och kom åt den).

Jag har själv inte kunnat rubba TV:n utan väntat på rätt läge att få upp den till mig (rättare sagt valt mellan följande alternativ):

Alternativ 1: Jag ber någon av grannarna om hjälp. (Men jag har än så länge varit för lat och inte orkat dra igång projektet.)
Alternativ 2: Mannen i mitt liv, dyker, snart och plötsligt, upp utanför min dörr. Under armen har han TV:n som han lämnar över till mig.
Alternativ 3 (vilket är det mest troliga och ytterst sannolika alternativet): Pappa kommer och hälsar på på fredag. Då lyfter han in den.

Hur somhelst. När jag passerade min bil såg jag den. P-boten.
"AAA NÄE" (som en skåning säger).

Sjuhundra kronor, kunde jag urskilja genom det dyblöta inplastade pappret! Vad var det nu då? Det händer att jag står på 48-timmarsparkeringen några dagar för länge (med risk för att de gör markeringar och kollar hur hjulen står, vilket aldrig har hänt) men just den här gången hade jag inte ställt mig där utan på min egen gata. Och där finns inga skyltar om hur länge man får stå. Jag stod inte i vägen för någon utfart och jag stod prydligt nära kanten. Vad var det frågan om?

Jag gick tillbaka för att hämta bilnyckeln (för den hade jag ju naturligtvis plockat bort från min nyckelknippa häromdan av praktiska skäl) och bad till gud att det skulle finnas ett äpple kvar i kylen för jag var verkligen vrålhungrig. Tog bilnyckeln och en tugga av äpplet och gick ut och flyttade bilen.

När jag kom in igen slet jag av plasten på boten och slätade ut den genomvåta och, av vattnet, halvt söndertrasade avin mot köksbordet.

"Anmärkning 05." Jag kollade vad "anmärkning 05" var:
"I en vägkorsning eller inom ett avstånd av 10 meter från korsande körbanas närmaste ytterkant".



A ja men kom igen! Det där var en väldigt elak bot. Det är faktiskt en definitionsfråga. Ja, ok,  jag stod kanske lite nära korsningen men jag hindrade verkligen ingen från att köra där. Och jag lovar att en limousine (eller åtminstone en volvokombi) hade kunnat köra runt i korsningen där varv efter varv utan att min lilla pyttebil hade hindrat den!

Vid såna här tillfällen försöker jag tänka positivt. Jag försökte alltså att inte tänka på vad roligt jag kunde ha haft för de 700 kronorna utan istället:
"Tur att jag fick tillbaka lite på skatten så jag har råd att betala" eller
"Vad gör det om två månader - då spelar inte det någon roll för min ekonomi" eller
"Tänk om jag bott i Stockholm då hade jag kanske varit tvungen att betala p-avgift varje dag, här kan jag i alla fall stå gratis (annars) och det blir inte så mycket om man slår ut det på typ ett år".

Eller:
"Lägg inte ner mer energi på detta nu" (Som att blogga om det en hel kväll då eller...?)

Skit och mög. Höjden är väl om nån stöldbenägen person läser detta, gör inbrott i min bil och stjäler TV:n. 
Fast då har jag ju åtminstone parkerat helt lagligt.