Jag kom på varför det var så länge sen sist
Det fick bli yoga i dag. Mitt träningsställe har skandalöst få träningspass nu på sommaren. I dag var det bodypump och yoga och eftersom det inte var tal om bodypump på grund av min brutala träningsvärk sen utfallsträningen häromdan var saken biff. Dessutom tänkte jag att yoga faktiskt kan vara bra mot värken.
Det är ganska uppenbart att varje gång jag går på yoga kommer jag på varför det var så länge sen sist. Jo för att det gör så obarmhärtigt ont och för att jag knappt kan stava till orden rörlighet, smidighet och, tydligen; en speciell sorts styrka som man inte kan träna sig till genom att bli en Ironman utan som man endast besitter om man är supersmal som alla tjejer här. Jag fattarnte. Min tro att jag var stark var bara en illusion för jag är helt slut efter alla rumplyft och plankliknande övningar. De smala tjejerna, de verkar inte ha någon som helst problem att lyfta sig själva på ett smidigt och elegant sätt medan jag helt utschasad störtar ner i mattan efter halva övningen.
Vi började med härochnufokusövningar. Hur lätt är det att vara mindfull när det gör ont bara att sitta i skräddarställning? Aaj mina höfter, är det meningen att man ska fokusera bort smärta; allt jag tänkte på var att försöka att inte tänka på att jag hade ont i höfterna. Och så andningen - det är det värsta. Och den kan man inte bortse från eftersom det ju är den som är syftet med hela den här yogagrejen. "Utan rätt andning - ingen yoga" sa instruktören.
Man ska alltså inte bara göra rörelserna och jag är inte riktigt där än, kan jag ju säga, för det andra ska man bara andas genom näsan. För det tredje ska man inte tänka på nånting annat än att fokusera på andningen. Hur lätt är det??
Och varje gång jag går ner i hunden så tror jag att allt mitt blod ska rinna ner i huvet och fylla det tills det tillslut sprängs. För det är inte bara att gå ner i hunden, man ska stå där och andas ut och in fem gånger också. Och det hinner rinna mycket blod på den tiden. Jag andas snabbt och har alltid klivit upp till utgångspositionen före alla andra. Det som i alla fall är bra med andningen är att ingen kan se om jag fuskar - kanske bara om jag börjar hyperventilera.
Att stå och nå ner till fötterna går bra. Och efter ett tag kan jag faktiskt sätta i hela handflatan i golvet. Men att sitta med sträckta ben och hålla i stortån - yeah right. Men alla klarar det - varenda en sitter där och håller i sina stortåar. Kanske är jag född med för korta armar... "Det går bra att även hålla i vaden" sa instruktören efter att ha betraktat mig.
Mot slutet skulle vi även ligga på rygg sträcka upp fötterna mot taket och sen låta ben och fötter falla ner bakom huvudet så tårna nuddar golvet. GAH! Sist när jag låg så där var jag tio år! Jag vågade inte ens försöka låta fötterna falla längre ner än nittio grader bakom huvudet. Vad skulle hända om jag försökte mig på det? Ryggraden skulle säkert brytas - eller ännu värre - jag skulle fastna i den ställningen och inte komma loss. Näe.
Men tänk om man kan skulle kunna klara av att göra yoga enligt konstens alla regler. Det skulle va rätt coolt om det funkar. Om man verkligen kan. Det måste ju finnas de som verkligen fokuserar på andningen och där den blir så självklar att man lyckas göra rörelser och inte bli svimfärdig inför varenda moment i solhälsningen. (Eller är det bara jag som har så sjukt dålig simultankapacitet?) Då kanske man till och med så småningom kan börja fokusera på att vara mindfull... Att tänka på att inte tänka. Näe. Men träningsvärken - jag blev faktiskt av med den. Och det är något med att man känner sig stark i kroppen efteråt. Och lite smidigare. Men i morgon blir det box.
Det är ganska uppenbart att varje gång jag går på yoga kommer jag på varför det var så länge sen sist. Jo för att det gör så obarmhärtigt ont och för att jag knappt kan stava till orden rörlighet, smidighet och, tydligen; en speciell sorts styrka som man inte kan träna sig till genom att bli en Ironman utan som man endast besitter om man är supersmal som alla tjejer här. Jag fattarnte. Min tro att jag var stark var bara en illusion för jag är helt slut efter alla rumplyft och plankliknande övningar. De smala tjejerna, de verkar inte ha någon som helst problem att lyfta sig själva på ett smidigt och elegant sätt medan jag helt utschasad störtar ner i mattan efter halva övningen.
Vi började med härochnufokusövningar. Hur lätt är det att vara mindfull när det gör ont bara att sitta i skräddarställning? Aaj mina höfter, är det meningen att man ska fokusera bort smärta; allt jag tänkte på var att försöka att inte tänka på att jag hade ont i höfterna. Och så andningen - det är det värsta. Och den kan man inte bortse från eftersom det ju är den som är syftet med hela den här yogagrejen. "Utan rätt andning - ingen yoga" sa instruktören.
Man ska alltså inte bara göra rörelserna och jag är inte riktigt där än, kan jag ju säga, för det andra ska man bara andas genom näsan. För det tredje ska man inte tänka på nånting annat än att fokusera på andningen. Hur lätt är det??
Och varje gång jag går ner i hunden så tror jag att allt mitt blod ska rinna ner i huvet och fylla det tills det tillslut sprängs. För det är inte bara att gå ner i hunden, man ska stå där och andas ut och in fem gånger också. Och det hinner rinna mycket blod på den tiden. Jag andas snabbt och har alltid klivit upp till utgångspositionen före alla andra. Det som i alla fall är bra med andningen är att ingen kan se om jag fuskar - kanske bara om jag börjar hyperventilera.
Att stå och nå ner till fötterna går bra. Och efter ett tag kan jag faktiskt sätta i hela handflatan i golvet. Men att sitta med sträckta ben och hålla i stortån - yeah right. Men alla klarar det - varenda en sitter där och håller i sina stortåar. Kanske är jag född med för korta armar... "Det går bra att även hålla i vaden" sa instruktören efter att ha betraktat mig.
Mot slutet skulle vi även ligga på rygg sträcka upp fötterna mot taket och sen låta ben och fötter falla ner bakom huvudet så tårna nuddar golvet. GAH! Sist när jag låg så där var jag tio år! Jag vågade inte ens försöka låta fötterna falla längre ner än nittio grader bakom huvudet. Vad skulle hända om jag försökte mig på det? Ryggraden skulle säkert brytas - eller ännu värre - jag skulle fastna i den ställningen och inte komma loss. Näe.
Men tänk om man kan skulle kunna klara av att göra yoga enligt konstens alla regler. Det skulle va rätt coolt om det funkar. Om man verkligen kan. Det måste ju finnas de som verkligen fokuserar på andningen och där den blir så självklar att man lyckas göra rörelser och inte bli svimfärdig inför varenda moment i solhälsningen. (Eller är det bara jag som har så sjukt dålig simultankapacitet?) Då kanske man till och med så småningom kan börja fokusera på att vara mindfull... Att tänka på att inte tänka. Näe. Men träningsvärken - jag blev faktiskt av med den. Och det är något med att man känner sig stark i kroppen efteråt. Och lite smidigare. Men i morgon blir det box.
Kommentarer
Trackback
