uraskanielden

...dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.

Följande (av många) kan leda till utbrändhet:
- ojämn arbetsbelastning under lång tid
- brist på kontroll
- brist på erkänsla/uppskattning
- brist på rättvisa
- värderingskonflikter

Och så här kan symptomen se ut för dem som håller på att bli utbrända:
- synism
- likgiltighet
- sömnstörningar
- kognitiva svårigheter
- tappa ord
- minnesstörningar
- känna sig personlighetsförändrad

Detta kan i sin tur leda till ångest/depression.

När jag och T satt i bilen till Alnarp sa jag:
"Usch jag hoppas verkligen jag blir omvandlad, allt jag tänker att vi ska göra i den här rehabträdgården (dag 1 på sista terminen i steg 1) är att lära oss olika blomsorter och att påta i jorden.

Det blev på ett helt annat sätt kan jag säga.

Nu låter det säkert som att jag har blivit religiös eller något men jag är bara så nära känslan när jag skriver detta. Så fort vi kom in genom grindarna till gården, där teamet som jobbar med människor som lider av stress och utbrändhet och på något sätt ska försöka komma tillbaka till (arbets)livet, kände jag ett lugn. All oro över att det skulle kännas konstigt att träffa gruppen igen efter sommaruppehållet försvann och jag kände mig så trygg som jag inte känt på väldigt länge. Vi fick (otippat?) örtte och skulle börja hela dagen med en avslappningsövning på liggunderlag i gräset. ÅH! Jag var världens mest lyckligt lottade människa! Jag fick ligga där i gräset och känna min kropp och tänka mig en bubbla omkring mig. En bubbla som stänger ute allt det dåliga. Och jag fick lyssna på sjukgymnastens berättelser om människor som återhämtat sig på Alnarp-rehab, medan jag insåg att just nu så springer människorna på mitt jobb på allt. Och jag insåg plötsligt hur farlig den verkligheten är och hur mycket jag behövde det här just nu. Gräset och avslappningen.

Egentligen hade jag tänkt skriva lite trams om myror som invaderade mig under meditationen men just nu känner jag att det inte är läge för trams. Inte här och inte på jobbet och inte på Alnarp kursgård.


Mest förekommande orsaken till stress och utbrändhet enligt helt underbar föreläsare; läkare och psykoterapeut Anna-Lena Bengtsson, är organisationsförändringar. Och de största riskfaktorerna på arbetsplatsnivå är:

- Nedskärningar
- Sammanslagningar
- Mål och visionsdiskussioner
- Ledningsgruppssammanträden
- Oklara beslutshierarkier
- Krav om tillgänglighet
- Budgetarbete
- Uppsägningar
- Ökat utbildningsansvar
- Kvalitetssäkringsarbete
- Personalkonflikter


för att nämna några på Anna-Lenas top-23-lista.


Vad kan man göra för att skydda sig mot stress i arbetet? Enligt Anna-Lena:

- Protestera! Om det krävs av dig att du ska springa 100 m på en sekund så påpeka att det inte står i mänsklig makt att göra det.
- Var olydig
- Vägra onödiga uppgifter
- Låt dig inte kränkas
- Kräv tidsutrymme för nya uppgifter
- Helig egen tid även på arbetet
- Se till att du får kontroll över din tid
- Återhämntning på arbetet; kaffepauser, skratt, HUMOR.

med mera (jag blir så stressad om jag ska skriva ner hela listan). (Jag fattar också nu varför jag klarat mig hittills.)

Det fanns även en lista om hur man förebygger stresskador i privatlivet: 

- Återhämtning
- sömn
- riktig kost
- dagsljus
- motion
- vistas i naturen och att gräva med händerna i jorden (det är väl här rehabgården kommer in)
- resa bort och bryta blockeringar
- öva på att uttrycka känslor; skriva dagbok, måla och sånt.
- musik och massage
- vårda relationer

Jag måste bli bättre där. På samtliga känns det som. Och särskilt när det gäller oxytocynet. Det är ett ämne som utsöndras vid beröring, musik, gemenskap, skratt. Det kan vara en biologisk orsak till att ensamma och olyckliga människor blir mer sköra och i farozonen för stresskador... De får inget oxytocyn. (Jag efterfrågar lite oxytocyntabletter med långvarig verkan.)

När det gäller känslighet på personnivå tycker jag det är väldigt intressant.

Ok jag fattar att stress är biologiska signaler helt klart och att ingen kan gå emot dem och att vi måste fatta det och vara uppmärksam på kroppens signaler. Jag är införstådd med hur de olika nervsystemen fungerar och allt det här med HPA-axeln som vrids ur led och är sjukdomsframkallande ur sitt "nya läge". Men jag tänker att många av de människor som drabbas, där finns något annat. Precis som man har en viss känslighet för kanske depression eller liknande måste det väl finnas en viss känslighet även för utbrändhet? En självkänsla som är dålig. En person som inte är tillräckligt stark nog att sätta gränser för sitt eget bästa. Som kanske inte ens någon gång har lärt sig var gränserna går och att den personen faktiskt är värd att få säga nej när det inte är ok. (Tänk vilken otrolig betydelse gränssättning har i våra liv. På så många områden.) En person som vågar lyssna till sig själv och vågar säga nej och göra det som känns bra. Kan den bli utbränd på grund av hög arbetsbelastning? Skulle inte tro det.

Anna-Lena berättade också om personer som bränt ut sig för att de jobbat med helt fel saker än de egentligen velat och drömt om, någon som haft en konstnärlig ådra men inte bejakat den utan kört på i fel spår utan att lyssna till sig själv...

Jag tänker på hela vårt samhälle. Kraven utifrån. Så prestationsinriktat och narcissistiskt. Så svårt att känna efter vad man själv vill och gå sin egen väg. Så lätt att skuldbelägga människor. Så lätt att försöka leva upp till andras krav och förväntingar. Trots att det säger sig självt att man inte kan jobba 100% hela livet. Åtminstone inte om man ska ha familjeliv och båda föräldrarna jobbar heltid. Vi kan gå över många gränser men inte de biologiska. Det är som om vi tror att vi bara kan köra på och slösa med jordens resurser. Men en dag står vi där. Som det utspända gummibandet som spänts ut för länge. Blivit skört och sprött och har inte elasticitet att böjas tillbaka.

Och mina tankar går till omorganisation. Finns det exempel på företag där effektivisering skett och alla mått bra hela tiden? Vad kan vi lära oss av dem? Det är helt klart att det ställer krav på bra ledarskap annars fixar vi det inte. Och det visar också vad dåligt ledarskap kan göra med människor.