uraskanielden

I dag har det regnat. Konstant. Varje gång jag satt min fot utanför huvudentrén, i min språngmarsch bort till ekonomi i andra byggnaden, tillbaka från ekonomi, på väg hem, till gymmet, från gymmet. Jag fick tillslut hoppa av cykeln och leda den sista biten hem för jag såg ingenting och det sved utav bara sjutton i ögonen av all mascara. Och ju mer jag knep ihop ögonen för att utestänga vattnet, desto värre blev det. Det sved ordentligt när jag äntligen kastade mig in genom dörren och in på toa för att ta ut linserna. I spegeln ser jag en svartrockare med illröda ögonvitor. Då när jag ska ta ut linserna sitter de fast! Stenhårt. Jag kan inte rucka på dem.

Mindes att C häromdan raljerat över en tjej som kommit in på hennes optik och sagt att hon inte lyckats plocka ut sina linser. När C kollade i hennes ögon kunde hon konstatera att hon inte hade några linser i.

Men jag ser ju klart och tydligt att de sitter där - de har inte regnat bort! "Inte slita för hårt nu för då kan hornhinnorna följa med", har pappa (även han optiker) en gång sagt. Och jag är livrädd för det. Inte gripas av panik!



Jag ringer pappa och C. Upptaget! Skit också. Detta är emergency! Ringer igen. De måste svara. Det finns något som heter R2 - man trycker R och 2 och så kan man svara och se om det är akut. Hur svårt kan det va? Fortfarande upptaget. SKIT. Hör att min egen mobil inte fungerar helt som den ska. Skulle inte pratat så mycket med Em där ute när regnet tilltog...

Ringer på C:s mobil. Ingen svarar. Ringer igen. Skitskitskit.
AG svarar tillslut:
"Mamma pratar i telefon" (hörs hon långt, långt borta, som om jag satt ner ljudet).
"Jag fattar det eftersom det är upptaget och du svarar på hennes mobil! Men det är akut MINA LINSER HAR FASTNAT!! PAPPA DÅ??"
"Ja vänta lite"

...

"PAPPI MINA LINSER HAR FASTNAT!!! JAG FÅR INTE UT DEM!!"
"Jag hör dig dåligt"
 "JAG VET, MIN MOBIL HAR BLIVIT BLÖT I REGNET"
"VA?"
"MIN MOBIL HAR BLIVIT VATTENSKADAD JAG KAN RINGA FRÅN DEN ANDRA TELEFONEN?"
"VA? Nej du kan inte ringa till den andra telefonen. C pratar. Hon har pratat en timme - man vet aldrig hur länge hon håller på!" Han suckar.
"Nej, JAG VET ATT HON PRATAR, jag säger FRÅN MIN ANDRA".
"Va?"

...och så fortsätter vi ändå prata (medan min mobil torkar och ljudet faktiskt kommer tillbaka).

Pappa suckar (igen) och frågar om jag har sovit med linserna på. Nej det har jag inte. (Det vet jag väl att man inte ska.) När jag förklarat sa han att vattnet kan göra att det blir så. Jag stirrar på den vampyrliknande figuren med rödspränga ögon i spegeln medan han (pappa alltså, inte vampyren) faktiskt lugnar mig. Han är bra på det. Att lugna. Jag minns en gång när jag bodde i Växjö och krockade med en hund en kväll när jag cyklade hem till mitt studentboende. Hunden sprang ut rakt framför mig och in i framhjulet och jag flög som en vante över styret och landade i ett dike. Mina glasögon hade åkt av i vurpan och jag märkte inte att de var försvunna förrän jag var halvvägs hemma (antagligen på grund av chocken över tanken på att ha kunnat göra slarvsylta av det stackars gnyende djuret). Då, när jag ringde och bölade sa han helt lugnt till mig att ta en varm dusch och dricka en kopp te. Och att han skulle be en kollega i Växjö ordna nya glasögon till mig nästa dag.

"Vänta en halvtimme så ska du se att vattnet försvinner" sa han nu.
"Och så kan du prova att hälla i lite linsvätska i ögat."

Nu har det gått en halvtimme och jag ska göra ett nytt försök att ta ut linserna. Och försöka att inte gripas av panik om det inte skulle gå den här gången heller.



Epilog: Jag fick ut linserna efter en halvtimme. Utan problem och utan medföljande hornhinnor. Tack pappi! Och pappa och C borde ha en speciell telefonlinje för akuta linsproblem som alltid är öppen. Eller åtminstone överväga att koppla in R2.