uraskanielden

I morse poppade den delikata frågan upp. En fråga som är ytterst aktuell med tanke på att t ex region Skåne numera enbart ska upphandla KBT som terapimetod: Vilket ansvar har arbetsgivaren när det gäller att få tillbaka en medarbetare i arbete? Hur mycket ska det få kosta och hur lönsamt är det på kort och lång sikt att arbetgivaren bidrar till att medarbetaren får ta del av olika former av (samtalsterapeutisk) behandling? 

Låt säga att en medarbetare får svåra utmattningssymtom, "går in i väggen". Det är naturligtvis inte bara en grej som gör att man blir utbränd, vågar jag påstå. Så klart inte enbart att du har det tufft på jobbet; arbetsbelastningen, avsaknaden av möjligheten att påverka att se sammanhang och mening mm utan också hur du har det utanför jobbet, hur du hanterar dig själv och andra, känslan av sammanhang även här, din självkänsla och ditt sociala liv. Självklart är din historia också en stor pusselbit i allt detta. 


 In Treatment - or not?


Men om det inte fungerar på jobbet på grund av för höga krav i förhållande till vad man klarar av, om man inte ser någon mening i sitt arbete, inte får det stöd man behöver för att utföra arbetsuppgifterna och själv inte kan sätta gränser kan det naturligtvis vara en bidragande orsak till en krasch.

Då kan jag inte låta bli att undra över arbetsgivarens ansvar när det gäller att få den "utbrända" tillbaka i arbete. Ska arbetsgivaren enbart se till de faktorer som är direkt kopplade till jobbet och finns de? Exempelvis; låt säga att en person mår dåligt på arbetsplatsen och utvecklar därför ett symtom som gör att han eller hon måste "slippa", t ex fobi för att åka hiss och att det bara finns hissar på arbetsplatsen. Då kan medarbetaran få ett antal timmar i KBT och "jobba bort" besvären. Kortsiktigt jättebra. Symtomen försvinner och det blir en liten kostnad för arbetsgivaren och synliga resultat. Medarbetaren är åter i arbete. Jättebra och effektivt! Att problemen sedan med all säkerhet tar sig andra uttryck och att medarbetaren ett halvår senare på nytt måste sjukskrivas är en annan sak. För det andra är det ju ganska ovanligt att en person utvecklar en specifik fobi - eller att det finns ett specifikt problem att jobba med.

Hur gör vi då? När allt visar sig bero på tusen saker och yttrar sig i förtvivlan och ångest och det bara är ett enda virrvarr av saker som gör att man inte kan gå till jobbet? När allt går in i vartannat som livet gör.

Du kan inte ta bort nedersta våningen i ett hus för då rasar det.

Ska en arbetsgivare överhuvudtaget vara skyldig att bidra till en långsiktigt uppbyggande behandling? Har arbetsgivaren ett ansvar att satsa långsiktigt på sina medarbetare? - vilket blir resultatet av en psykodynamisk behandling. Ska man se till långsiktig arbetstid eller till samhällsnytta: "Nja här jobbar ändå folk max två år så det är inte lönsamt..." eller "Jo men vi måste se till att folk mår bra och jobba förebyggande så att vi förhindrar ohälsa hos personen så att den kan bidra med produktiva barn och barnbarn som blir lönsamma för oss och för samhället.."

Och hur många terapitimmar ska en arbetsgivare då bekosta? Och ska man sätta en person i femton timmars terapi när man vet att det inte räcker för personen? Ska man våga sätta in en psykodynamisk behandling där arbetsgivaren kommer att ha en medarbetare som är tillbaka i arbete och som kommer att kunna bli kvar där? Är inte det mer lönsamt än en medarbetare som åter är sjukskriven efter ett halvår? Vad är det som är så skrämmande med att inte se resultat med en gång? Är det inte värt att satsa på att ha en arbetsplats där medarbetarna stannar kvar?

Om jag ser att allt hänger ihop och att jag inte kan skilja ut något specifikt arbetsrelaterat. Om jag vet att en medarbetare har en knackig historia, social problematik utanför jobbet och en komplicerad personlighet och som gör och alltid gjort ett utmärkt högt uppskattat jobb. Om personen går in i väggen - vilka skyldigheter har jag  som arbetsgivare att bidra till en långvarig terapi för att få tillbaka en min kollega så att han eller hon har möjlighet att komma tillbaka och stanna kvar utan att bli sjukskriven på nytt? Eller ska jag bara sätta in KBT för som spel för gallerierna - att visa att jag gjort något, fast jag vet att det ungefär är som att bota "grisen" med alvedon?

...create
a pattern
brilliant and erratic
that mimic amazingly
our later intentions

Stuart Montgomery


Det är någonting med att det finns en mening med allt man gör, alla fel och misstag. Som det omedvetna och terapin - lösningen finns i felen. Tänker jag.




 

Lars Norén med tecknet för kris i pannan. Passande nog inför sammanfattningen av fredagens föreläsning.

Det var så fint i fredags när vi gick igenom de olika faserna i en kris. Och hur psyket reglerar situationen för att människan ska stå ut i den plågsamma processen. Att växelvis ta in verkligheten och ändå låta människan stundtals få leva i drömvärlden - där vi kan gömma oss en liten stund. Tills vi kan ta in den riktiga världen helt och låta det gamla som inte längre finns få leva sida vid sida med den "nya" situationen. Som årsringar. Det är fint. Och att det tar tid att sörja och att det inte finns något uppgjort schema för det.

"Det gungar för alla människor och man behöver en trygg miljö runt sig för att kunna sörja" sa MajLis häromdan på föreläsningen med temat sorg. Och jag har äntligen insett det. Inte ens superman-annadiefreude klarar sig själv i alla lägen. Sorgeprocessen är mer central i våra liv än jag nånsin har fattat tidigare. Speciellt just nu.

Jag var på fest i går. Det var så fint. Så fina och varma och kloka och glada och roliga och djupa och modiga människor att jag blir helt varm inombords och minnet av den här kvällen kommer värma mig hela vintern. Tänk vilken ynnest att få leva då. Och att få umgås med såna stora hjärtan. Åh. Det var verkligen helt fantastiskt. ÅH (igen)!

De har känt varandra så länge och det var så fascinerande. De har den trygga basen och självklarheten i varandra. Det där djupet och tilliten som ju naturligtvis behöver lång tid för att växa fram. Jag saknar ett sånt kompisgäng med såna relationer. Samtidigt som jag nog också konstigt nog haft en rädsla för det. En rädsla för att komma hem till mitt barndomsgäng och kanske att det inte ska vara som jag drömt om och att det är bättre att ha drömmen kvar än att verkligheten ska ta den ifrån mig. Helknäppt vid första tanken på det. Det jag behöver nu är ju att vara i det där självklara. Utan att anstränga sig och kämpa hela tiden. Behovet att ha en självklar plats som man också kan vara ensam i. Som det lilla barnet. 





Och kanske behöver jag sörja nu. Alla uppbrott, separationer och förluster sedan 2006. Som jag inte gjort eftersom jag lekt superman och vägrat söka mig till en harmonisk och stabil omgivning. Just för att jag inte förstått det MajLis sa på föreläsningen om den trygga omgivningens roll i att kunna sörja. Och så prestigen i det: Att behöva be om hjälp. Det är jättesvårt. Och därför har mitt mål kanske hela tiden varit att snubbla vidare. Till någonting bättre (=annat) och mer.  

Och vad får det att tro att jag inte behöver den trygga omgivningen och det här självklara rummet att vara ensam i när alla andra behöver det? Är jag inte värd det? Men jag behöver ju inte bo i det för resten av livet. Bara tanka en stund. Ingen människa en ö. Men ändå har jag så svårt att bara se det så. Jag har en strävan och vill vidare. Som om jag inte skulle kunna hitta min strävan att vilja vidare i det gamla och trygga. Jag vet inte och tror inte det.