uraskanielden

Det var så fint i fredags när vi gick igenom de olika faserna i en kris. Och hur psyket reglerar situationen för att människan ska stå ut i den plågsamma processen. Att växelvis ta in verkligheten och ändå låta människan stundtals få leva i drömvärlden - där vi kan gömma oss en liten stund. Tills vi kan ta in den riktiga världen helt och låta det gamla som inte längre finns få leva sida vid sida med den "nya" situationen. Som årsringar. Det är fint. Och att det tar tid att sörja och att det inte finns något uppgjort schema för det.

"Det gungar för alla människor och man behöver en trygg miljö runt sig för att kunna sörja" sa MajLis häromdan på föreläsningen med temat sorg. Och jag har äntligen insett det. Inte ens superman-annadiefreude klarar sig själv i alla lägen. Sorgeprocessen är mer central i våra liv än jag nånsin har fattat tidigare. Speciellt just nu.

Jag var på fest i går. Det var så fint. Så fina och varma och kloka och glada och roliga och djupa och modiga människor att jag blir helt varm inombords och minnet av den här kvällen kommer värma mig hela vintern. Tänk vilken ynnest att få leva då. Och att få umgås med såna stora hjärtan. Åh. Det var verkligen helt fantastiskt. ÅH (igen)!

De har känt varandra så länge och det var så fascinerande. De har den trygga basen och självklarheten i varandra. Det där djupet och tilliten som ju naturligtvis behöver lång tid för att växa fram. Jag saknar ett sånt kompisgäng med såna relationer. Samtidigt som jag nog också konstigt nog haft en rädsla för det. En rädsla för att komma hem till mitt barndomsgäng och kanske att det inte ska vara som jag drömt om och att det är bättre att ha drömmen kvar än att verkligheten ska ta den ifrån mig. Helknäppt vid första tanken på det. Det jag behöver nu är ju att vara i det där självklara. Utan att anstränga sig och kämpa hela tiden. Behovet att ha en självklar plats som man också kan vara ensam i. Som det lilla barnet. 





Och kanske behöver jag sörja nu. Alla uppbrott, separationer och förluster sedan 2006. Som jag inte gjort eftersom jag lekt superman och vägrat söka mig till en harmonisk och stabil omgivning. Just för att jag inte förstått det MajLis sa på föreläsningen om den trygga omgivningens roll i att kunna sörja. Och så prestigen i det: Att behöva be om hjälp. Det är jättesvårt. Och därför har mitt mål kanske hela tiden varit att snubbla vidare. Till någonting bättre (=annat) och mer.  

Och vad får det att tro att jag inte behöver den trygga omgivningen och det här självklara rummet att vara ensam i när alla andra behöver det? Är jag inte värd det? Men jag behöver ju inte bo i det för resten av livet. Bara tanka en stund. Ingen människa en ö. Men ändå har jag så svårt att bara se det så. Jag har en strävan och vill vidare. Som om jag inte skulle kunna hitta min strävan att vilja vidare i det gamla och trygga. Jag vet inte och tror inte det.