uraskanielden

Jag är på banan igen. Mitt liv har äntligen fått en mening efter ett halvår av harvande och sökande efter meningsfullhet. T hade rätt. Mitt patientarbete under handledning ska äntligen bli av. Steg1:an som jag äntligen kan ta upp. För idag har jag äntligen träffat min handledare.

Och jag är inget UFO-längre. Och ingen alien. Det finns fler som jag! Jag hade glömt hur det kunde kännas; kontakten med "den världen". Någon som tycker det är meriterande att ha gått i analys och som förstår vad det innebär. Vad det är att utvecklas.

"Jag behöver inte läsa några romaner alls" sa min handledare psykoterapeuten. "Människors berättelser finns här hela tiden och de är på riktigt".

Å vad jag längtar efter att få börja igen. Och snart, snart är jag där. Åh vad jag älskar livet då.

Jag gör praktik på domstol nu. I syfte att fatta hur det går till hos våra "kunder" och att knyta värdefulla kontakter till projektet. Och det är som överallt annars. Jag kommer i kontakt med samma sidor hos människor. Människor öppnar sig om samma saker. Och jag lockar fram samma saker hos folk hur mycket jag än försöker tona ner det. Människor är människor. Och jag är uppenbarligen jag. Ingen skillnad, inte ens hos domstolsmänniskor. Men det var inte det jag ville erfara. Jag vet egentligen inte vad jag väntade mig. Att människor skulle vara tråkiga men det är de aldrig.





Men glöm allt jag sagt om att domstolsvärlden inte är den riktiga världen. Jo för jag fick en chockerande inblick i verkligheten. Jag mötte människan som hade kunnat vara jag själv. Under en häktningsförhandling. Hon satt anhållen för våld mot tjänsteman och för misshandel. Hon kom från samma ställe som jag och är min ålder. Vi har bara haft olika otur med uppväxt och erfarenheter. Men det hade kunnat vara jag. 

Jag blev otroligt illa berörd av att se den tjejens reaktion när hon fick häktningsbeskedet efter förhandlingen. Och hennes mamma som satt på åhörarbänken, hennes tårar och förtvivlade blick. Och jag funderade hur, hur, hur kunde det gå såhär? Jag vet, hon har gjort det hon gjort och det var inte första gången. Men hon har likväl en gripande historia där alla förklaringar finns. Jag hade aldrig fixat det dömande yrket. Och då vet jag i allt mitt sökande att det i alla fall inte är vad jag vill jobba med.

Först skidåkning sen vandring på Söderåsen. Rättare sagt pulsning. 2 km promenad var lika med 2 km framåt plus ytterliggare 200 meter neråt och uppåt. Tillslut slog vi läger i vindskydd, hämtade vatten vid nån kran vid ett vägskäl och gjorde upp eld. Ja jag gjorde inte så mycket förstås mer än förundrades över alla minimalistiska lösningar på att-sova-i-vildmarken-tillbehör och vem som kan ha uppfunnit dem: Minispritkök, ihopfällbara kåsor, pannlampor och kemikalieljus-stavar.

Jag som knappt kan stava till scout är nog ändå mest imponerad över försvarets mat-kit. Påsar innehållande klorpulver för att rena vatten eller smälta snö med, Blå bands militärkamouflerade påsar med svamprisotto, renskavsgryta och risgrynsgröt - att endast tillsätta vatten i! Energikakor, kaffe och chokladpulver fanns med och även russin och chokladbitar. Inget smakar så gott som när man har skidat och vandrat och är ute i naturen. Och här fanns ju allt. Ett gäng trädgrenar och en såg - till och med en stekpanna hittade vi slängd i bushen. Tyvärr gick handtaget av när jag skulle mixtra med den över elden.

Åh - vad alla behöver komma ut på såna här saker och stressa av och bara koppla bort allt annat!



Dock blev natten kall och jag började fatta saker. När det är så här tio minus är det inte bara att ge sig ut i naturen hur somhelst med en sovsäck och ett liggunderlag och tro att man ska fixa det. Nä sovsäcken ska helst vara gjord för att användas i ett gäng minusgrader (inte som min som nog inte var gjord för färre grader än noll), det ska vara ett skydd över liggunderlaget, ett överdrag över sovsäcken och har man inte stängt sovsäcken ordentligt är man körd. Det läcker in kyla även om man har mössa. Jag har fattat nu och tänkte på M:s kloka ord "Vissa saker måste man vara med om för att fatta". Men även M hade slarvat med att stänga in sig i sovsäcken och jag hade en liten liten plätt liggunderlag som inte var insvept i underlagsskydd.

Det kändes lite som att vara med i finska vinterkriget, eller slaget vid Stalingrad och eller som att hänga med karolinerna i fjällen. Bara det att de hade en del vapen att släpa på, inte hade ordentliga skor, kläder eller sovsäckar och ständigt var plågade av stress för att helt plötsligt bli skjutna. Dessutom hade de ingen aning om hur länge de skulle behöva vara i kylan. Vi visste att vi åtta timmar senare skulle sitta i våra varma bilar.

Men nu tjugo över tre på natten, frös vi så in i märgen och det var bara att kravla sig ur sovsäcken och ut och pulsa i snön. Springa en runda för att få upp värmen. Få fart på elden igen. Att tvinga kroppen till något annat än den vill.

M sa att det händer att folk (läs: soldater) tacklar av i kylan. De säger "gå före ni - jag kommer lite efter" men så dyker de aldrig upp och somnar in där i snön. När kroppen inte vill måste man tvinga den annars dör man.

När jag hoppade runt elden där halv fyra på morgonen tänkte jag på att överlevnadsnätter i minusgrader har ett par saker gemensamt med Iron Man. Inget är av dem är egentligen hälsosamt för kroppen och man gör det för att se om man klarar det. Absolut inte för att njuta. Ändå måste jag göra om det här. För när jag vaknade på morgonen och öppnade sovsäcken och kikade ut i det tysta vita så insåg jag att det här var värt allt. Det avkopplande, fria, autentiska. Som vi tagit oss igenom för egen maskin.

Och nästa gång ska vi göra det på fjället i minus 25 grader.

Med anledning av ett möte med en anställd på Hovrätten i Malmö skulle jag jobba från verkets lokaler i samma byggnad idag. I och med att jag inte hade passerkort (ännu :-) kunde jag inte gå in genom personalingången utan fick gå via huvudentrén.

Till skillnad från förra gången jag besökte domstolen var det fullt säkerhetspådrag. Jag blev fnissig för direkt innanför dörrarna i den pampiga byggnaden stod fyra biffiga vakter och en larmbåge. (kom genast att tänka på vår personalfest 2008 när vi hade tema charter och ställt upp en larmbåge vid det som skulle föreställa gaten till flygplanet.)

En av vakterna skrek (nästan, åtminstone pratade väldigt högt) med Kajan-dialekt:

LEGITIMATION!

Jag halade upp körkortet (fortfarande rätt fnissig).
"Måste jag gå igenom den där?" sa jag och pekade på bågen. "Jag jobbar på Domstolsverket".
"Nä" sa vakten. "Du kan gå här vid sidan".



Det var spännande att äntligen få vara lite i verkligheten. Man undrar ju rätt mycket när man sitter där på jobbet och knappar på sin dator och folk lider i världen, vad man egentligen gör här och om man inte kan ha något bättre för sig. Och jag förstår min kollega som är fd personalchef och en riktig HR-människa (en av de få på mitt jobb) som sa för nån vecka sen:

"Ja du kanske tycker jag är knäpp som vill ut i världen och jobba med människor som verkligen lider och är i kris och nöd". Och jag svarade "Varför jag skulle tycka det?" För om man har varit personalchef i tjugo år och haft alla så kallade "svåra" samtal med människor som egentligen har det ganska bra. Medarbetare som klagar över att de inte får jobba från Skåne en dag i veckan eller att de har för låg lön. Några kanske måste sägas upp och någon har missbruksproblem. Men förhållandevis är det en helt annan typ av problem än de i den riktiga världen. Inte konstigt att man längtar efter nya utmaningar då och att få göra något som är verkligen meningsfullt.

Fast det är klart. Det är ju lätt att säga att det är spännande att få en glimt av den riktiga världen när man tryggt kan heja på vakten (och även fnissa lite) och sen gå in på sitt trygga, flashiga rum, dra igen skjutdörren av glas, koppla i sin dator och stänga in sig i den värld man helst känner för att befinna sig i.

På mitt jobb är det medarbetare med en speciell bakgrund som får jobba från annan ort än den där huvudkontoret ligger. Såna som är extra svåra att rekrytera så vi måste ha något extra att erbjuda dem. Projektledare är mer utbytbara, fick jag höra igår trots att jag för en månad sen blev lovad av samma person som nu backar, att få sitta en dag i veckan i Skåne.

Jag är utbytbar. Såna som jag växer på träd. Det är intressant för jag börjar tänka på HR och vad det är. Human Resources. Vad får mig att växa och vad får mig att krympa? Vilka frön finns i oss och hur får vi fröna att gro och blomma och skapa mervärde för organisationen? HR handlar inte bara om att vara projektledare eller jurist eller läkare eller administratör eller ekonomihandläggare eller flygkapten eller whatever. HR handlar om att ta hand om och utveckla mänskliga resurser. Utbildningen är en grej men HR ska för mig se till så mycket mer när det gäller vad du kan åstadkomma. Oavsett titel.

Som utbytbar projektledare gör det mig glad när jag tänker på mitt patientarbete där vid sidan om. Där vi tillsammans, jag och min patient, kan få frön att växa.

Scen I
Colorama Helsingborg

Jag: Hej jag har sett en tapet på internet som jag skulle vilja se i verkligheten och beställa. Den är mörkröd med stora guldiga blommor men jag ser den inte här.
Expediten: Vet du inte vad den heter?
Jag: Nä men jag tänkte att jag kanske kunde beskriva den så kunde du känna igen den. Och så kunde jag beställa.
Expediten: Näe du får nog gå hem och kolla upp vad den heter och vilket företag den kommer ifrån. Vi har rätt många tapeter.
Jag: Ok.

Scen II
På jobbet. Vid telefonen.

(Rrrr)
Expedit: Colorama Helsingborg
Jag: Hej jag var inne hos er igår och frågade om en tapet som jag såg på nätet. Nu har jag kollat upp den och den heter Golden. Jag skulle vilja beställa.
Expediten: Men har du bara sett den på nätet?
Jag: Ja. Hur lång tid tar det att få hem den?
Expediten: Men den kan se annorlunda ut på internet än i verkligheten.
Jag: Ja men jag vet att jag vill ha den.
Expediten: Njaa men jag tror nog att det är bättre att du kommer in här i butiken och tittar på den innan du beställer.
Jag: Men jag tänker beställa den.
Expediten: Men den kan se annorlunda ut.
Jag (trött och struntar i dem): Ok jag återkommer, hej då.





Scen III
I Colorama-butiken i Huskvarna

Jag (går runt): Hej, jag skulle vilja beställa en tapet. Har ni den, den är röd med stora guldiga blommor?
Expediten: Ja vänta lite.. här är några.
(bläddrar i ett album)
Jag: Ja det är den. Den vill jag ha. Tre rullar.
Expediten: Jag måste beställa. Det tar tre dagar att få den.
Jag: Ok men kan du beställa den till Colorama i Helsingborg? Jag ska ner till Skåne på fredag och vill försäkra mig om att jag har den då.
Expediten: Ja men det är inga problem att få hit den. Du ska garanterat ha den här på torsdag lunch. Det hinner vi.
Jag: Ok...? Jag ska till Sthlm på torsdag vid tretiden och kommer att flyga direkt ner till Skåne på fredag så jag måste verkligen ha den senast torsdag lunch. Kan jag betala när jag hämtar den?
Expediten: Visst. Tack, hej då.
Jag: Toppen, hej!

Scen IV
I Colorama-butiken Huskvarna. Torsdag 11.30.

Jag är full av förväntan. Har ont om tid, måste hämta tapeten så att den kan följa med till Skåne. Åker till Huskvarna från Jönköping, ska sen på lunch med alla nya på avdelningen, lämna bilnyckeln till J så att hon kan köra hem den sen eftersom jag åker till Sthlm på eftermiddagen. Det kommer bli jobbigt att baxa med tapeten på flygresan hem sen men så får det bli.
Jag: Hej jag skulle hämta min tapet.
Expediten: Åh den har inte kommit än. Det är ju snöoväder.
Jag: Gah! Jag måste ha den.
Expediten: Men vänta, jag skickar ner den till Helsingborg så kan du hämta den där i helgen.
Jag: Ja åh vad bra om vi kan lösa det så. Det är egentligen bäst för mig för då slipper jag ta den på flyget.
Expediten: Ja men då får du betala här nu.
Jag: Ok.

Scen V
Colorama Helsingborg. Lördag.

Jag (full av energi): Hej jag skulle hämta ut en tapet som skulle skickas hit. Den skulle ha kommit igår.
Expediten (sur): Njaahaa. Vänta lite.
Expeditens kollega (nästan lika sur): Ja det kom ett paket i går som skolle till nån AnnaSara Holmkvist men dei konne ente vi tao emot. Vi visste ente vem det var till jo.
Jag: Var är det nu då?
Expedit II: Ja de har jo budfirman.
Jag: Jaha har ni numret till dem?
Expedit II: Näe och förresten har de nog ente öppet idao.
Jag: Nähe. När man jobbar i den här SERVICE-branschen är uppdraget för det mesta att lösa problemet. Ni tycks ha glömt det. Har ni inget samarbete mellan Coloramabutikerna?

(Ringer till Huskvarna-butiken: Expediten: Va? Det här ska jag ta upp centralt, så får det inte gå till. Vi får lösa detta. Jag ringer dig på måndag efter att jag pratat med budfirman.)

Expedit i Helsingborg: Men detta har vi inget mä att göra jo.
Jag: Det känns som om det bara har blivit en prestigesak nu, istället för att hjälpa kunden gäller det att hävda vem som har rätt och fel.
Expediten: Näe så ei de ente alls. Det fattar du väl själv att vi bara ente kan ta emot ett paket så utan att veita vem det är.
Jag: Vad heter du och vem är din chef??


Scen VI
Måndag, hemma, telefonen ringer.

Jag: Hallå!
Expediten i Huskvarna: Hej det är från Colorama. Jag har pratat med budfirman. Tapeten är hos dem på centralen i Helsingborg. Vill du åka dit och hämta den eller ska jag be dem komma hem till dig med den? Vilket fungerar bäst?
Jag: Jag åker till Jönköping i eftermiddag så det bästa vore om du kan ta tillbaks den igen. Då kan jag ta hem den till Skåne med bil på fredag och behöver inte oroa mig över budfirmans öppettider.
Expediten: Ja jag ber att få den i retur. Du kan hämta den här i huskvarnabutiken i veckan.