uraskanielden

Jag gör praktik på domstol nu. I syfte att fatta hur det går till hos våra "kunder" och att knyta värdefulla kontakter till projektet. Och det är som överallt annars. Jag kommer i kontakt med samma sidor hos människor. Människor öppnar sig om samma saker. Och jag lockar fram samma saker hos folk hur mycket jag än försöker tona ner det. Människor är människor. Och jag är uppenbarligen jag. Ingen skillnad, inte ens hos domstolsmänniskor. Men det var inte det jag ville erfara. Jag vet egentligen inte vad jag väntade mig. Att människor skulle vara tråkiga men det är de aldrig.





Men glöm allt jag sagt om att domstolsvärlden inte är den riktiga världen. Jo för jag fick en chockerande inblick i verkligheten. Jag mötte människan som hade kunnat vara jag själv. Under en häktningsförhandling. Hon satt anhållen för våld mot tjänsteman och för misshandel. Hon kom från samma ställe som jag och är min ålder. Vi har bara haft olika otur med uppväxt och erfarenheter. Men det hade kunnat vara jag. 

Jag blev otroligt illa berörd av att se den tjejens reaktion när hon fick häktningsbeskedet efter förhandlingen. Och hennes mamma som satt på åhörarbänken, hennes tårar och förtvivlade blick. Och jag funderade hur, hur, hur kunde det gå såhär? Jag vet, hon har gjort det hon gjort och det var inte första gången. Men hon har likväl en gripande historia där alla förklaringar finns. Jag hade aldrig fixat det dömande yrket. Och då vet jag i allt mitt sökande att det i alla fall inte är vad jag vill jobba med.