uraskanielden

Först skidåkning sen vandring på Söderåsen. Rättare sagt pulsning. 2 km promenad var lika med 2 km framåt plus ytterliggare 200 meter neråt och uppåt. Tillslut slog vi läger i vindskydd, hämtade vatten vid nån kran vid ett vägskäl och gjorde upp eld. Ja jag gjorde inte så mycket förstås mer än förundrades över alla minimalistiska lösningar på att-sova-i-vildmarken-tillbehör och vem som kan ha uppfunnit dem: Minispritkök, ihopfällbara kåsor, pannlampor och kemikalieljus-stavar.

Jag som knappt kan stava till scout är nog ändå mest imponerad över försvarets mat-kit. Påsar innehållande klorpulver för att rena vatten eller smälta snö med, Blå bands militärkamouflerade påsar med svamprisotto, renskavsgryta och risgrynsgröt - att endast tillsätta vatten i! Energikakor, kaffe och chokladpulver fanns med och även russin och chokladbitar. Inget smakar så gott som när man har skidat och vandrat och är ute i naturen. Och här fanns ju allt. Ett gäng trädgrenar och en såg - till och med en stekpanna hittade vi slängd i bushen. Tyvärr gick handtaget av när jag skulle mixtra med den över elden.

Åh - vad alla behöver komma ut på såna här saker och stressa av och bara koppla bort allt annat!



Dock blev natten kall och jag började fatta saker. När det är så här tio minus är det inte bara att ge sig ut i naturen hur somhelst med en sovsäck och ett liggunderlag och tro att man ska fixa det. Nä sovsäcken ska helst vara gjord för att användas i ett gäng minusgrader (inte som min som nog inte var gjord för färre grader än noll), det ska vara ett skydd över liggunderlaget, ett överdrag över sovsäcken och har man inte stängt sovsäcken ordentligt är man körd. Det läcker in kyla även om man har mössa. Jag har fattat nu och tänkte på M:s kloka ord "Vissa saker måste man vara med om för att fatta". Men även M hade slarvat med att stänga in sig i sovsäcken och jag hade en liten liten plätt liggunderlag som inte var insvept i underlagsskydd.

Det kändes lite som att vara med i finska vinterkriget, eller slaget vid Stalingrad och eller som att hänga med karolinerna i fjällen. Bara det att de hade en del vapen att släpa på, inte hade ordentliga skor, kläder eller sovsäckar och ständigt var plågade av stress för att helt plötsligt bli skjutna. Dessutom hade de ingen aning om hur länge de skulle behöva vara i kylan. Vi visste att vi åtta timmar senare skulle sitta i våra varma bilar.

Men nu tjugo över tre på natten, frös vi så in i märgen och det var bara att kravla sig ur sovsäcken och ut och pulsa i snön. Springa en runda för att få upp värmen. Få fart på elden igen. Att tvinga kroppen till något annat än den vill.

M sa att det händer att folk (läs: soldater) tacklar av i kylan. De säger "gå före ni - jag kommer lite efter" men så dyker de aldrig upp och somnar in där i snön. När kroppen inte vill måste man tvinga den annars dör man.

När jag hoppade runt elden där halv fyra på morgonen tänkte jag på att överlevnadsnätter i minusgrader har ett par saker gemensamt med Iron Man. Inget är av dem är egentligen hälsosamt för kroppen och man gör det för att se om man klarar det. Absolut inte för att njuta. Ändå måste jag göra om det här. För när jag vaknade på morgonen och öppnade sovsäcken och kikade ut i det tysta vita så insåg jag att det här var värt allt. Det avkopplande, fria, autentiska. Som vi tagit oss igenom för egen maskin.

Och nästa gång ska vi göra det på fjället i minus 25 grader.