uraskanielden

Alla har barn. Men inte jaaaag. (Fick Anne-Li Rydés låt, "alla har glömt", på hjärnan). Familjen är livet. Det är det som är det viktiga. Alla vill hem till sina barn. Det hade jag också velat. Och speciellt nu på våren verkar det vara så mycket med barnen. De följer med föräldrarna till jobbet eller till något pass på gymmet, det är avslutningar, lek utomhus och barnkalas. Är det inte ens egna barn som fyller år så är det kusinen. Det är tårtbak och korvgrillning. Och det verkar inte vara någon ände på glädjen och leken.

Tanterna på jobbet stickar koftor till barnbarnen. Jag ser bilder på gamla vänner på Facebook. Bekanta. Skolkamrater. Kursare. Arbetskamrater. Kusiner. ALLA har barn. Över eller under 30, vissa är 25. Jag har verkligen försökt ignorera det men nu går det inte längre. Livet rusar förbi och jag verkar bara stå där och betrakta det utan att delta. Tittar bara på när allt det fantastiska händer.

Det är lika bra att inse det. Det måste vara något allvarligt fel på mig. Att jag är 31 år och fortfarande inte hittat någon att dela livet med. Att jag fortfarande inte skaffat de här härliga ungarna som jag drömt om så länge. Och jag har inte ens en lyckad karriär att skylla på. Bara en torr hjärna som håller på att skrumpna ihop.

Hur svårt kan det vara? "Varannan människa är ju en kille", som pappa sa en gång när jag och min gymnasiekompis klagade över att aldrig hitta den rätte. Ändå är det så svårt. "Skyll dig själv" tycker min syrra. "Det var ju du som dumpade ditt ex". Men man kan ju inte ha någon bara för att ha någon. Men nu börjar jag faktiskt lessna. Jag har så mycket kärlek att ge. Blir det aldrig min tur eller ska jag straffas resten av livet för att jag har dumpat en annan människa?

"Snart kommer den brune, snart kommer den brune!!!", sa några gäster på festen jag var på.
"Den brune"? Jag tyckte det var en konstig kommentar.

Och sen kom det in en kille som såg väldigt solbränd ut.
"Har du varit utomlands?" frågade jag.
"Näe" sa han och skrattade.
"Men så här brun hinner man inte bli i Sverige på en månad även om man är utomhus hela dagarna"
"Jag vet" sa han. "Jag injicerar melanotan". "I buken(!)"

Melanotan är ett sorts hormon som gör att kroppen producerar melanin, som i sin tur gör att man blir solbränd. Det är inte godkänt i Sverige på grund av att man inte känner till biverkningarna men i Australien kan man få det utskrivet på recept. Naturligtvis har killen köpt det olagligt på nätet.

"Jag är inte så orolig över bieffekterna" sa han. "Ja jag hade lite ont i huvet och var lite yr till en början men nu känner jag inget". "Jag råkade bara injicera för mycket sist för jag blev lite väl brun".

Det var helt otroligt. Och jag tänker vad är nästa steg i vad man gör för att se snygg ut... Doping? Samtidigt kan jag förstå killen som är rödlätt och förmodligen aldrig kunnat vara ute i solen mer än korta stunder. Hur kul är det att sitta sönderbränd inomhus när kompisarna hänger på stranden? Då kanske man tar risken att inte känna till de långsiktiga biverkningarna. Vad vet jag?

Lite konstigt ändå att det görs en massa större ingrepp i form av skönhetsoperationer och det är helt "öppet" och accepterat medan ett medel som "bara" gör att man blir brun ändå är så förbjudet. Och att det samtidigt fortfarande är tillåtet med solarier trots att man vet att de är cancerframkallande. Är inte det intressant?

Jag kom att tänka på den här historien med tanke på att hon som jag tabbade mig för nu i alla fall fått en unge.

Följande hände för ett tag sen: Min syrra ringde till mig och sa att en i vår släkt som heter Helena skulle gifta sig.
Åh vad roligt tänkte jag, vad fantastiskt att hon träffat någon som hon verkligen vill dela livet med. Och vad tiden går fort, vi vi var nyss tonåringar! Jag gick och köpte ett kort och skickade till henne. På kortet stod "Grattis och lycka till!"

Jag hade dock inte lyssnat ordentlig på syrran för det var inte Helena som skulle gifta sig. Det var Lena - en annan lite mer avlägsen i släkten som dessutom var betydligt äldre. He-lena däremot hade nyss gjort slut med sin sambo och var ganska så helknäckt. Fick jag veta efter att kortet för länge sedan var ivägskickat.

Och Lena fick heller varken något kort eller grattis från mig för det har tagit ganska lång tid innan jag vågat sticka huvudet ur sanden... 

Men jag tänker att alltid får den här historien någon att dra på smilbanden. "Lazt?"

Jag säger bara en sak:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2897803.svd

Vad var det jag sa? Lite komiskt är det faktiskt. Cullberg och gänget!!

 Mycket jobb i dag, roligt och spännande och lite nervösa förberedelser för ett möte som jag ska prata på i morgon. Men strax före halv sju insåg jag att nu måste jag avrunda om jag ska hinna hem till min nya favoritserie "In Treatment". På med jackan, väskan... Men var är nycklarna? Jag hittade inte nyckelknippan! Kollade skrivbordet, vände ut och in på varenda fack i väskan, kollade bland träningskläderna och i träningsskorna (där hittade jag ju mobiltelefonen i vintras när jag trodde att den var borttappad och efter att jag hunnit spärra numret). Men inga nycklar syntes till. Jag kollade "öppet forum" på intranätet för att se om någon hade anmält ett par upphittade nycklar. Men nej, jo ett par men beskrivningen passade inte in på mina.

De fanns verkligen inte där. Som tur är kom jag på att jag har en extranyckel hos Em. Och att hon en gång sagt till mig att om jag skulle behöva den och hon inte var hemma så hänger den i deras nyckelskåp. Kruxet är bara att Em är i Norge. På hurtigrutt. I två veckor. Och jag såg mig själv ströva omkring på stan... Vart tar jag vägen nu? Vad kostar det att byta lås på dörren? Trettiotusen? Och min andra extranyckel ligger precis innanför dörren. Kul. Kan jag sova någonstans? Ska jag sova en natt i taget, runt hos alla på min enhet tills Em kommer hem och jag kan få min extranyckel? Och ska jag gå i samma sunkiga kläder till mötet i morgon eller till och med tills Em kommer hem? Och när kommer hon hem, om en vecka? Tur i alla fall att bilnyckeln inte hänger på knippan. Den har jag ju lämnat i från mig i Skåne tillsammans med min bil och ett punkterat däck. Men tänk så många tankar man hinner tänka på bara några sekunder.

Jag gick ner i cafeterian och kollade - inga nycklar. Kikade in bakom receptionsdisken. Nej, inget upphittat. Verkets kameror har säkert fångat mig nu och IS misstänker mig för något mystiskt...



Klockan hade hunnit bli sju och jag insåg att jag kunde glömma "In Treatment" i dag. Då slog det mig. Ems barn. De bor i stan. Jag fick tag i hennes dotter tillslut. Och hon hittade nyckeln som Em mycket riktigt hade hängt in i skåpet och märkt med mitt namn. Jag kunde komma dit och hämta nyckeln, det skulle bara ta trekvart att gå. Jag gick ut och förbi min cykel. Och där i cykellåset, som är ett grönt slanglås, hänger min nyckelknippa i den lilla, lilla cykelnyckeln. Den har hängt där hela dan. Kall och på vippen att trilla ur låset. Det såg helknäppt ut. Och folk måste ha sett det. Min cykel var ju i princip ensam kvar i cykelstället vid den tiden.

Jag missade "In treatment" och kände väl mest att jag var den som behövde en ordentlig behandling... Och i morgon ska jag alltså på mötet jag förberedde mig för i dag. Och rapportera om incidenter som olyckor på väg till och från jobbet under vintern. För vilka jag själv står för ca 90%.

Varför ger inte psykodynamikerna några slagkraftiga svar på Erikssons insändare? Har de gett upp? Eller vad handlar det om?

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2799795.svd

Han har ju inte ett rätt den killen (som exempelvis några psykiatriker sa; "uppenbart att Eriksson inte läst en bok på femtio år") , ändå handlar psykodynamikernas tappra försök till att contra bara om "nä så är det inte" "och "det är fel". Inte en enda slagkraftig mening i sikte utan snarare lite trötta och tafatta svar. 

Varför? Det finns väl egentligen hur mycket som helst att säga:

"Det finns många missuppfattningar om dynamisk psykoterapi", sa P (läs Gud, - idealisering, vad är det..?). "Den vanligaste verkar vara just den som Eriksson framför ´att man rotar i barndomen´ - saken är ju den att låter man människor tala fritt så talar de ofta spontant om sin historia. Skulle man förbjuda det och be dem följa en manual då istället?"

Dessutom, för att fortsätta citera P, "är det inte psykoanalysen som talat om schizogena mödrar, det är psykiatrin som gjort det tidigare och sen svängt 180 grader och bara talar om den lidandes nervceller sedan 20-30 år".

Alltså, det finns mycket att säga? NEJ det gör faktiskt inte det. Och det kanske är det som är grejen. Vi kan inte "vinna" den här debatten i tidningarna  för det krävs ord för att ge sig in i den. Ett språk. Och när det gäller psykodynamisk terapi har språket en underordnad funktion. Det är det som är grejen. Det finns något som står över (eller under beroende på hur vi vill se det) språket och det är känslan. En känsla som saknas i de andra behandlingarna men också den enda avgörande faktorn för att en människa ska läka.



Och det går inte att förmedla en sådan djup och innerlig känsla av hur det är att växa i terapi. Ingen som inte varit  trasig kan förstå terapins roll i att bli hel igen - ingen kan förklara för det finns inte ord för det. Precis som det inte heller finns ord för att beskriva hur det är att riktigt innerligt älska någon. Eller att uppleva lycka eller sorg. För att förstå innebörden av den psykodynamiska terapin måste man känna. Terapi är att känna, växa och att läka. Och det finns inga quickfix för att växa och bli en hel människa. I läkemedelsvärlden och i KBT-världen - där man inte känner -där läker man inte heller. Men du kan döva dina symptom för en stund.

Så här finns en tyst och förstående samstämmighet bland psykodynamiker, tänker jag. Ingen uppgivenhet.

Ordets makt är emellertid stor och vi har varken tid att sätta oss in i eller att förmedla känslor i vår tid. Det är tids- och kostnadseffektivtet som gäller i vårt samhälle. Helst ska allt vara mätbart och ge resultat på kort sikt. Vi ska lära oss kommunicera så att våra språkliga budskap når fram snabbt och lätt i media.

Ingen har tid att läsa långa artiklar. Än mindre att läka. Alltså att gå i terapi. Och eftersom KBT:n ger snabba kortsiktiga resultat ser det bra och kostnadseffektivt ut. Ingen funderar över de långsiktiga effekterna av psykoterapi och de symptom som tidigare "övats bort" i KBT tar sig nu andra vägar. De långsiktiga effekterna av psykodynamisk terapi kan förändra och påverka i generationer framåt just därför att det går att bryta destruktiva mönster som kan följa med från generation till generation.

Varför har ingen räknat på vilka vinster vi skulle göra om vi tog in aspekten av terapins verkningar på lång sikt? Jo för vilken (exempelvis) kommunchef skulle bry sig om att upphandla psykodynamisk terapi när det är resultatet av vad han/hon presterat under sin mandatperiod ska ligga till grund dennes fortsatta karriär? Gröna siffror med omedelbara resultat är allt som räknas.

Och vem bryr sig om hur mina barn kommer att må när det är nu och här jag ska må bra genom att bota min spindelfobi, som sedan tar sig i uttryck av agorafobi, hissfobi..eller kanske allihop (det finns över 80 fobier - man behöver inte vara psykodynamiker för att förstå att det rör sig om något helt annat än enbart en specifik rädsla då). Och helst ska vi slippa känna också.

Vilken paradox för när vi tänker efter; det som verkligen betyder något så innerligt för oss i livet, och som vi hela tiden vill sträva efter, det går inte att uttrycka i ord. Det måste upplevas. De stunder vi längtar efter och vill uppnå i livet är där vi känner. Det vet vi.

Och samtidigt tror vi att exempelvis en relation eller levnadsmönster som skadat oss i åratal helt plötsligt ska läkas genom ett quickfix, där vi förtvivlat försöker ta bort symptomen genom läkemedel eller KBT.

Torsdag kväll och jag sitter i bilen på väg ner till Skåne. Klockan är ungefär halv elva och jag har hunnit avhandla ett och annat samtal i mobilen, lyssnat på tre skivor av Jens Lapidus bok Snabba Cash, sjungit mig igenom melodifestivalskivorna ett antal gånger och är faktiskt nästan framme (någon mil norr om Helsingborg) när jag kör över något som ligger på vägen. Det såg ut som en död hare men i så fall var det nog en väldigt stel död hare för det kändes mer som att jag kört över en sten eller metallklump. Det skramlade till rejält.

"Det blir säkert punktering" tänkte jag  men körde vidare och det verkade ändå ok (jag hade bytt till helt nya däck dagen innan). Någon mil senare blev det ryckigt att köra och jag var tvungen att köra in på vägrenen och kolla i alla fall. Mycket riktigt var höger framdäck totalt insjunket. Det första jag tänkte var: "Jaha det här var väl intressant, det är väl något som man ska ha varit med om någon gång (!)". Trots att man aldrig gjort det förr gör man liksom ändå det som borde göras; sätter igång varningsblinkersen, letar reda på varningstriangeln, sätter ut den och öppnar bagageluckan för att plocka fram reservdäcket och göra sig beredd att byta däck.

Jag behöver dock inte mer än öppna luckan förrän en bil kör förbi där på motorvägen, bromsar in och backar tillbaka. Ur bilen hoppar fyra killar i 20-årsåldern!!! De liksom bara myllrade ut och de var så söta och frågade om jag ville ha hjälp. Jag tänkte att sånt här händer bara inte.



"Vi tänkte att vi i Sverige är så dåliga på att hjälpa till när något sånt här händer så vi måste bli bättre på det" sa en av killarna. Jag bara gapade och log.

De plockar fram domkraft och fälgkors och byter mitt däck. Och pysslar om mig, frågar om allt är ok och när det hela är fixat erbjuder de sig till och med att gå och hämta in varningstriangeln åt mig. Eftersom något droppade från motorhuven vågade jag dock inte köra. Jag misstänkte att det var kondens efter AC:n men vågade ändå inte dra iväg. Killarna erbjöd att jag skulle åka med dem för de var ändå på väg till Malmö men jag ville inte låta bilen stå och valde att vänta på syrrans man som bor i Helsingborg och som skulle hjälpa mig att bedöma vad det egentligen var som droppade.

Det var det finaste. Att de fyra söta killarna stannade. Och att min syrras man kom dit. Det finns hopp för mänskligheten. Och så har jag varit med om det också...

----

Nu står bilen i syrrans carport i väntan på däckbyte. Det var från AC:n det droppade men vi tog det säkra före det osäkra och körde hem den till syrran som bara bor någon km ifrån där bilafan havererade.

SKL - kaLABBalik 2-1

25-11
17-25
27-25

Vilken rysare! Jag var nervös precis hela tiden. Först för att vi ledde. Och sen för att vi låg under. Och sist för att jag fick slå allra sista serven. När det var som jämnast. Sitter här med en blå hand. Men det är det värt, vilken match! Nästa match är tyvärr inte förrän i september. Då ska vi möta "bättre en hård i väggen än en lös i magen".




Men dagens höjdpunkt var ändå kvällen med lazt och indisk mat på kungsholmen! Är helt uppfylld av alla intressanta samtal, diskussioner och skratt.

Jag bloggar - alltså finns jag. Och även andra, måste kanske tilläggas. Det är vad folk tror i alla fall.

Det finns andra sidor också med bloggandet. En rädsla hos människor att jag, på ett brutalt sätt, ska skriva om dem. Som om jag inte har omdöme nog att inse vad jag lämnar ut och i inte av mina reflektioner kring människor och saker som händer.

Jag vet att jag tjatar nu, men jag brottas med mig själv om att jag säger vad jag tänker och tycker och vad folk tycker om det (tyst oftast då, har jag förstått). Och jag måste få återkomma till det: Att alla tänker ju hela tiden och det måste ju kännas tryggare att veta vad någon tänker än att inte veta det.

"Men jag tror inte att folk tänker så - att alla tänker om saker som händer hela tiden", sa en på mitt jobb som jag diskuterade det här med för ett tag sen. (Jag blev förvånad för det är ju inte det att det är brist på intellektuellt tänkande på min arbetsplats.) 

Och så gick det runt runt igen... härom kvällen när jag var på en bar och hade ett intressant samtal om allt möjligt med en som jobbar som snickare. (Jag tyckte det var bra och praktiskt att äntligen lära känna någon från den yrkesgruppen, jag känner ju bara en massa ohändliga akademiker). När vi pratat länge och väl och jag sa att jag skrev i en blogg (med anledning av att vi skulle gå in på alltomstockholm och klaga på restaurangmaten) och att jag läser till psykoterapeut sa han: "Så du har suttit här och analyseeeeerat mig nu då, och kommer att skriva om mig i din blogg".

Och så bara dog allt. "Lägg av", sa jag. "Tror du att jag kan läsa tankar bara för att jag lär mig en massa om hur jag ska kunna hjälpa människor genom samtal?".

Men det är det som skrämmer. Att jag läser till psykoterapeut (för det är något magiskt kring det, tydligen) plus att jag bloggar. Folk tror verkligen att jag kan läsa tankar eller att jag kan ta reda på saker som någon form av manipulativt övergrepp. Som om det inte vore upp till var och en att bestämma vad man vill lämna ut om sig själv.

Och att jag skulle ha mage att lämna ut människor på ett fult och brutalt sätt genom att skriva om dem på bloggen.

Men det värsta är att det pågår en brottningsmatch med mig själv där jag försöker rannsaka mig själv och undersöka mina känslor av skuld och skam. Är det fel att jag lärt mig sätta ord på sånt som händer och att jag berättar det jag känner inför allt som händer? Så att man kan prata om det. För att kunna lösa problem. 

Kanske - för ingen har bett om det. Och jag har inte bett om lov.

Så jag har slutat med det nu, att säga vad jag tänker och känner. Så ni behöver inte vara rädda längre. För tystnaden skrämmer tydligen mindre än öppenheten och ärligheten. Det är tydligen bättre att tänka tyst. Och inte tycka. Då blir man mindre ensam. Och så kanske bilden av mig som en blåst blondin får förbli orörd.

Eller någon ärlig och modig person som ser mig. Vad är det som är så farligt? Jag behöver en diskussion angående det här.