uraskanielden

Jag bloggar - alltså finns jag. Och även andra, måste kanske tilläggas. Det är vad folk tror i alla fall.

Det finns andra sidor också med bloggandet. En rädsla hos människor att jag, på ett brutalt sätt, ska skriva om dem. Som om jag inte har omdöme nog att inse vad jag lämnar ut och i inte av mina reflektioner kring människor och saker som händer.

Jag vet att jag tjatar nu, men jag brottas med mig själv om att jag säger vad jag tänker och tycker och vad folk tycker om det (tyst oftast då, har jag förstått). Och jag måste få återkomma till det: Att alla tänker ju hela tiden och det måste ju kännas tryggare att veta vad någon tänker än att inte veta det.

"Men jag tror inte att folk tänker så - att alla tänker om saker som händer hela tiden", sa en på mitt jobb som jag diskuterade det här med för ett tag sen. (Jag blev förvånad för det är ju inte det att det är brist på intellektuellt tänkande på min arbetsplats.) 

Och så gick det runt runt igen... härom kvällen när jag var på en bar och hade ett intressant samtal om allt möjligt med en som jobbar som snickare. (Jag tyckte det var bra och praktiskt att äntligen lära känna någon från den yrkesgruppen, jag känner ju bara en massa ohändliga akademiker). När vi pratat länge och väl och jag sa att jag skrev i en blogg (med anledning av att vi skulle gå in på alltomstockholm och klaga på restaurangmaten) och att jag läser till psykoterapeut sa han: "Så du har suttit här och analyseeeeerat mig nu då, och kommer att skriva om mig i din blogg".

Och så bara dog allt. "Lägg av", sa jag. "Tror du att jag kan läsa tankar bara för att jag lär mig en massa om hur jag ska kunna hjälpa människor genom samtal?".

Men det är det som skrämmer. Att jag läser till psykoterapeut (för det är något magiskt kring det, tydligen) plus att jag bloggar. Folk tror verkligen att jag kan läsa tankar eller att jag kan ta reda på saker som någon form av manipulativt övergrepp. Som om det inte vore upp till var och en att bestämma vad man vill lämna ut om sig själv.

Och att jag skulle ha mage att lämna ut människor på ett fult och brutalt sätt genom att skriva om dem på bloggen.

Men det värsta är att det pågår en brottningsmatch med mig själv där jag försöker rannsaka mig själv och undersöka mina känslor av skuld och skam. Är det fel att jag lärt mig sätta ord på sånt som händer och att jag berättar det jag känner inför allt som händer? Så att man kan prata om det. För att kunna lösa problem. 

Kanske - för ingen har bett om det. Och jag har inte bett om lov.

Så jag har slutat med det nu, att säga vad jag tänker och känner. Så ni behöver inte vara rädda längre. För tystnaden skrämmer tydligen mindre än öppenheten och ärligheten. Det är tydligen bättre att tänka tyst. Och inte tycka. Då blir man mindre ensam. Och så kanske bilden av mig som en blåst blondin får förbli orörd.

Eller någon ärlig och modig person som ser mig. Vad är det som är så farligt? Jag behöver en diskussion angående det här.