Punktering
Torsdag kväll och jag sitter i bilen på väg ner till Skåne. Klockan är ungefär halv elva och jag har hunnit avhandla ett och annat samtal i mobilen, lyssnat på tre skivor av Jens Lapidus bok Snabba Cash, sjungit mig igenom melodifestivalskivorna ett antal gånger och är faktiskt nästan framme (någon mil norr om Helsingborg) när jag kör över något som ligger på vägen. Det såg ut som en död hare men i så fall var det nog en väldigt stel död hare för det kändes mer som att jag kört över en sten eller metallklump. Det skramlade till rejält.
"Det blir säkert punktering" tänkte jag men körde vidare och det verkade ändå ok (jag hade bytt till helt nya däck dagen innan). Någon mil senare blev det ryckigt att köra och jag var tvungen att köra in på vägrenen och kolla i alla fall. Mycket riktigt var höger framdäck totalt insjunket. Det första jag tänkte var: "Jaha det här var väl intressant, det är väl något som man ska ha varit med om någon gång (!)". Trots att man aldrig gjort det förr gör man liksom ändå det som borde göras; sätter igång varningsblinkersen, letar reda på varningstriangeln, sätter ut den och öppnar bagageluckan för att plocka fram reservdäcket och göra sig beredd att byta däck.
Jag behöver dock inte mer än öppna luckan förrän en bil kör förbi där på motorvägen, bromsar in och backar tillbaka. Ur bilen hoppar fyra killar i 20-årsåldern!!! De liksom bara myllrade ut och de var så söta och frågade om jag ville ha hjälp. Jag tänkte att sånt här händer bara inte.
"Vi tänkte att vi i Sverige är så dåliga på att hjälpa till när något sånt här händer så vi måste bli bättre på det" sa en av killarna. Jag bara gapade och log.
De plockar fram domkraft och fälgkors och byter mitt däck. Och pysslar om mig, frågar om allt är ok och när det hela är fixat erbjuder de sig till och med att gå och hämta in varningstriangeln åt mig. Eftersom något droppade från motorhuven vågade jag dock inte köra. Jag misstänkte att det var kondens efter AC:n men vågade ändå inte dra iväg. Killarna erbjöd att jag skulle åka med dem för de var ändå på väg till Malmö men jag ville inte låta bilen stå och valde att vänta på syrrans man som bor i Helsingborg och som skulle hjälpa mig att bedöma vad det egentligen var som droppade.
Det var det finaste. Att de fyra söta killarna stannade. Och att min syrras man kom dit. Det finns hopp för mänskligheten. Och så har jag varit med om det också...
----
Nu står bilen i syrrans carport i väntan på däckbyte. Det var från AC:n det droppade men vi tog det säkra före det osäkra och körde hem den till syrran som bara bor någon km ifrån där bilafan havererade.
"Det blir säkert punktering" tänkte jag men körde vidare och det verkade ändå ok (jag hade bytt till helt nya däck dagen innan). Någon mil senare blev det ryckigt att köra och jag var tvungen att köra in på vägrenen och kolla i alla fall. Mycket riktigt var höger framdäck totalt insjunket. Det första jag tänkte var: "Jaha det här var väl intressant, det är väl något som man ska ha varit med om någon gång (!)". Trots att man aldrig gjort det förr gör man liksom ändå det som borde göras; sätter igång varningsblinkersen, letar reda på varningstriangeln, sätter ut den och öppnar bagageluckan för att plocka fram reservdäcket och göra sig beredd att byta däck.
Jag behöver dock inte mer än öppna luckan förrän en bil kör förbi där på motorvägen, bromsar in och backar tillbaka. Ur bilen hoppar fyra killar i 20-årsåldern!!! De liksom bara myllrade ut och de var så söta och frågade om jag ville ha hjälp. Jag tänkte att sånt här händer bara inte.
"Vi tänkte att vi i Sverige är så dåliga på att hjälpa till när något sånt här händer så vi måste bli bättre på det" sa en av killarna. Jag bara gapade och log.
De plockar fram domkraft och fälgkors och byter mitt däck. Och pysslar om mig, frågar om allt är ok och när det hela är fixat erbjuder de sig till och med att gå och hämta in varningstriangeln åt mig. Eftersom något droppade från motorhuven vågade jag dock inte köra. Jag misstänkte att det var kondens efter AC:n men vågade ändå inte dra iväg. Killarna erbjöd att jag skulle åka med dem för de var ändå på väg till Malmö men jag ville inte låta bilen stå och valde att vänta på syrrans man som bor i Helsingborg och som skulle hjälpa mig att bedöma vad det egentligen var som droppade.
Det var det finaste. Att de fyra söta killarna stannade. Och att min syrras man kom dit. Det finns hopp för mänskligheten. Och så har jag varit med om det också...
----
Nu står bilen i syrrans carport i väntan på däckbyte. Det var från AC:n det droppade men vi tog det säkra före det osäkra och körde hem den till syrran som bara bor någon km ifrån där bilafan havererade.
Kommentarer
Trackback
