Den som inte kan känna kan inte heller läka
Varför ger inte psykodynamikerna några slagkraftiga svar på Erikssons insändare? Har de gett upp? Eller vad handlar det om?
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2799795.svd
Han har ju inte ett rätt den killen (som exempelvis några psykiatriker sa; "uppenbart att Eriksson inte läst en bok på femtio år") , ändå handlar psykodynamikernas tappra försök till att contra bara om "nä så är det inte" "och "det är fel". Inte en enda slagkraftig mening i sikte utan snarare lite trötta och tafatta svar.
Varför? Det finns väl egentligen hur mycket som helst att säga:
"Det finns många missuppfattningar om dynamisk psykoterapi", sa P (läs Gud, - idealisering, vad är det..?). "Den vanligaste verkar vara just den som Eriksson framför ´att man rotar i barndomen´ - saken är ju den att låter man människor tala fritt så talar de ofta spontant om sin historia. Skulle man förbjuda det och be dem följa en manual då istället?"
Dessutom, för att fortsätta citera P, "är det inte psykoanalysen som talat om schizogena mödrar, det är psykiatrin som gjort det tidigare och sen svängt 180 grader och bara talar om den lidandes nervceller sedan 20-30 år".
Alltså, det finns mycket att säga? NEJ det gör faktiskt inte det. Och det kanske är det som är grejen. Vi kan inte "vinna" den här debatten i tidningarna för det krävs ord för att ge sig in i den. Ett språk. Och när det gäller psykodynamisk terapi har språket en underordnad funktion. Det är det som är grejen. Det finns något som står över (eller under beroende på hur vi vill se det) språket och det är känslan. En känsla som saknas i de andra behandlingarna men också den enda avgörande faktorn för att en människa ska läka.
Och det går inte att förmedla en sådan djup och innerlig känsla av hur det är att växa i terapi. Ingen som inte varit trasig kan förstå terapins roll i att bli hel igen - ingen kan förklara för det finns inte ord för det. Precis som det inte heller finns ord för att beskriva hur det är att riktigt innerligt älska någon. Eller att uppleva lycka eller sorg. För att förstå innebörden av den psykodynamiska terapin måste man känna. Terapi är att känna, växa och att läka. Och det finns inga quickfix för att växa och bli en hel människa. I läkemedelsvärlden och i KBT-världen - där man inte känner -där läker man inte heller. Men du kan döva dina symptom för en stund.
Så här finns en tyst och förstående samstämmighet bland psykodynamiker, tänker jag. Ingen uppgivenhet.
Ordets makt är emellertid stor och vi har varken tid att sätta oss in i eller att förmedla känslor i vår tid. Det är tids- och kostnadseffektivtet som gäller i vårt samhälle. Helst ska allt vara mätbart och ge resultat på kort sikt. Vi ska lära oss kommunicera så att våra språkliga budskap når fram snabbt och lätt i media.
Ingen har tid att läsa långa artiklar. Än mindre att läka. Alltså att gå i terapi. Och eftersom KBT:n ger snabba kortsiktiga resultat ser det bra och kostnadseffektivt ut. Ingen funderar över de långsiktiga effekterna av psykoterapi och de symptom som tidigare "övats bort" i KBT tar sig nu andra vägar. De långsiktiga effekterna av psykodynamisk terapi kan förändra och påverka i generationer framåt just därför att det går att bryta destruktiva mönster som kan följa med från generation till generation.
Varför har ingen räknat på vilka vinster vi skulle göra om vi tog in aspekten av terapins verkningar på lång sikt? Jo för vilken (exempelvis) kommunchef skulle bry sig om att upphandla psykodynamisk terapi när det är resultatet av vad han/hon presterat under sin mandatperiod ska ligga till grund dennes fortsatta karriär? Gröna siffror med omedelbara resultat är allt som räknas.
Och vem bryr sig om hur mina barn kommer att må när det är nu och här jag ska må bra genom att bota min spindelfobi, som sedan tar sig i uttryck av agorafobi, hissfobi..eller kanske allihop (det finns över 80 fobier - man behöver inte vara psykodynamiker för att förstå att det rör sig om något helt annat än enbart en specifik rädsla då). Och helst ska vi slippa känna också.
Vilken paradox för när vi tänker efter; det som verkligen betyder något så innerligt för oss i livet, och som vi hela tiden vill sträva efter, det går inte att uttrycka i ord. Det måste upplevas. De stunder vi längtar efter och vill uppnå i livet är där vi känner. Det vet vi.
Och samtidigt tror vi att exempelvis en relation eller levnadsmönster som skadat oss i åratal helt plötsligt ska läkas genom ett quickfix, där vi förtvivlat försöker ta bort symptomen genom läkemedel eller KBT.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2799795.svd
Han har ju inte ett rätt den killen (som exempelvis några psykiatriker sa; "uppenbart att Eriksson inte läst en bok på femtio år") , ändå handlar psykodynamikernas tappra försök till att contra bara om "nä så är det inte" "och "det är fel". Inte en enda slagkraftig mening i sikte utan snarare lite trötta och tafatta svar.
Varför? Det finns väl egentligen hur mycket som helst att säga:
"Det finns många missuppfattningar om dynamisk psykoterapi", sa P (läs Gud, - idealisering, vad är det..?). "Den vanligaste verkar vara just den som Eriksson framför ´att man rotar i barndomen´ - saken är ju den att låter man människor tala fritt så talar de ofta spontant om sin historia. Skulle man förbjuda det och be dem följa en manual då istället?"
Dessutom, för att fortsätta citera P, "är det inte psykoanalysen som talat om schizogena mödrar, det är psykiatrin som gjort det tidigare och sen svängt 180 grader och bara talar om den lidandes nervceller sedan 20-30 år".
Alltså, det finns mycket att säga? NEJ det gör faktiskt inte det. Och det kanske är det som är grejen. Vi kan inte "vinna" den här debatten i tidningarna för det krävs ord för att ge sig in i den. Ett språk. Och när det gäller psykodynamisk terapi har språket en underordnad funktion. Det är det som är grejen. Det finns något som står över (eller under beroende på hur vi vill se det) språket och det är känslan. En känsla som saknas i de andra behandlingarna men också den enda avgörande faktorn för att en människa ska läka.
Och det går inte att förmedla en sådan djup och innerlig känsla av hur det är att växa i terapi. Ingen som inte varit trasig kan förstå terapins roll i att bli hel igen - ingen kan förklara för det finns inte ord för det. Precis som det inte heller finns ord för att beskriva hur det är att riktigt innerligt älska någon. Eller att uppleva lycka eller sorg. För att förstå innebörden av den psykodynamiska terapin måste man känna. Terapi är att känna, växa och att läka. Och det finns inga quickfix för att växa och bli en hel människa. I läkemedelsvärlden och i KBT-världen - där man inte känner -där läker man inte heller. Men du kan döva dina symptom för en stund.
Så här finns en tyst och förstående samstämmighet bland psykodynamiker, tänker jag. Ingen uppgivenhet.
Ordets makt är emellertid stor och vi har varken tid att sätta oss in i eller att förmedla känslor i vår tid. Det är tids- och kostnadseffektivtet som gäller i vårt samhälle. Helst ska allt vara mätbart och ge resultat på kort sikt. Vi ska lära oss kommunicera så att våra språkliga budskap når fram snabbt och lätt i media.
Ingen har tid att läsa långa artiklar. Än mindre att läka. Alltså att gå i terapi. Och eftersom KBT:n ger snabba kortsiktiga resultat ser det bra och kostnadseffektivt ut. Ingen funderar över de långsiktiga effekterna av psykoterapi och de symptom som tidigare "övats bort" i KBT tar sig nu andra vägar. De långsiktiga effekterna av psykodynamisk terapi kan förändra och påverka i generationer framåt just därför att det går att bryta destruktiva mönster som kan följa med från generation till generation.
Varför har ingen räknat på vilka vinster vi skulle göra om vi tog in aspekten av terapins verkningar på lång sikt? Jo för vilken (exempelvis) kommunchef skulle bry sig om att upphandla psykodynamisk terapi när det är resultatet av vad han/hon presterat under sin mandatperiod ska ligga till grund dennes fortsatta karriär? Gröna siffror med omedelbara resultat är allt som räknas.
Och vem bryr sig om hur mina barn kommer att må när det är nu och här jag ska må bra genom att bota min spindelfobi, som sedan tar sig i uttryck av agorafobi, hissfobi..eller kanske allihop (det finns över 80 fobier - man behöver inte vara psykodynamiker för att förstå att det rör sig om något helt annat än enbart en specifik rädsla då). Och helst ska vi slippa känna också.
Vilken paradox för när vi tänker efter; det som verkligen betyder något så innerligt för oss i livet, och som vi hela tiden vill sträva efter, det går inte att uttrycka i ord. Det måste upplevas. De stunder vi längtar efter och vill uppnå i livet är där vi känner. Det vet vi.
Och samtidigt tror vi att exempelvis en relation eller levnadsmönster som skadat oss i åratal helt plötsligt ska läkas genom ett quickfix, där vi förtvivlat försöker ta bort symptomen genom läkemedel eller KBT.
Kommentarer
Trackback
