Livet rusar förbi
Alla har barn. Men inte jaaaag. (Fick Anne-Li Rydés låt, "alla har glömt", på hjärnan). Familjen är livet. Det är det som är det viktiga. Alla vill hem till sina barn. Det hade jag också velat. Och speciellt nu på våren verkar det vara så mycket med barnen. De följer med föräldrarna till jobbet eller till något pass på gymmet, det är avslutningar, lek utomhus och barnkalas. Är det inte ens egna barn som fyller år så är det kusinen. Det är tårtbak och korvgrillning. Och det verkar inte vara någon ände på glädjen och leken.
Tanterna på jobbet stickar koftor till barnbarnen. Jag ser bilder på gamla vänner på Facebook. Bekanta. Skolkamrater. Kursare. Arbetskamrater. Kusiner. ALLA har barn. Över eller under 30, vissa är 25. Jag har verkligen försökt ignorera det men nu går det inte längre. Livet rusar förbi och jag verkar bara stå där och betrakta det utan att delta. Tittar bara på när allt det fantastiska händer.
Det är lika bra att inse det. Det måste vara något allvarligt fel på mig. Att jag är 31 år och fortfarande inte hittat någon att dela livet med. Att jag fortfarande inte skaffat de här härliga ungarna som jag drömt om så länge. Och jag har inte ens en lyckad karriär att skylla på. Bara en torr hjärna som håller på att skrumpna ihop.
Hur svårt kan det vara? "Varannan människa är ju en kille", som pappa sa en gång när jag och min gymnasiekompis klagade över att aldrig hitta den rätte. Ändå är det så svårt. "Skyll dig själv" tycker min syrra. "Det var ju du som dumpade ditt ex". Men man kan ju inte ha någon bara för att ha någon. Men nu börjar jag faktiskt lessna. Jag har så mycket kärlek att ge. Blir det aldrig min tur eller ska jag straffas resten av livet för att jag har dumpat en annan människa?
Tanterna på jobbet stickar koftor till barnbarnen. Jag ser bilder på gamla vänner på Facebook. Bekanta. Skolkamrater. Kursare. Arbetskamrater. Kusiner. ALLA har barn. Över eller under 30, vissa är 25. Jag har verkligen försökt ignorera det men nu går det inte längre. Livet rusar förbi och jag verkar bara stå där och betrakta det utan att delta. Tittar bara på när allt det fantastiska händer.
Det är lika bra att inse det. Det måste vara något allvarligt fel på mig. Att jag är 31 år och fortfarande inte hittat någon att dela livet med. Att jag fortfarande inte skaffat de här härliga ungarna som jag drömt om så länge. Och jag har inte ens en lyckad karriär att skylla på. Bara en torr hjärna som håller på att skrumpna ihop.
Hur svårt kan det vara? "Varannan människa är ju en kille", som pappa sa en gång när jag och min gymnasiekompis klagade över att aldrig hitta den rätte. Ändå är det så svårt. "Skyll dig själv" tycker min syrra. "Det var ju du som dumpade ditt ex". Men man kan ju inte ha någon bara för att ha någon. Men nu börjar jag faktiskt lessna. Jag har så mycket kärlek att ge. Blir det aldrig min tur eller ska jag straffas resten av livet för att jag har dumpat en annan människa?
Kommentarer
Trackback
