Slutet gott allting gott
...och så även när det gäller TV:n. Ni som läst följetången vet ju. TV:n som fick följa med genom hela Sverige, som orsakade P-boten, som tillät mig att kasta den förra TV:n (mindre men dock fungerande), som jag inte kunde rubba själv och som aldrig fungerade. 60-kilosklumpen gick naturligtvis inte att laga. Det var ett oåtgärdligt fel i fjärrkontrollen som gjorde att man inte kunde göra inställningar. Och inte heller gick det att installera på klossen itself. L räddade mig igen, bar ner fanskapet och körde det till tippen.
Och själv köpte jag en alldeles ny fin 32-tums platt-TV. Eller som min underbara mamma sa: "Ska du köpa en sån däringa flat-skärm?"
Min nya flat-skärm.
Och själv köpte jag en alldeles ny fin 32-tums platt-TV. Eller som min underbara mamma sa: "Ska du köpa en sån däringa flat-skärm?"
Min nya flat-skärm.Att storhandla på Hyllinge Cash
Jag tillbringade gårdagens eftermiddag tillsammans med Mia på Hyllinge Cash. Eller jag vet inte vad det heter nu. Det hette i alla fall det när jag var liten men nu har det blivit ett gigantiskt stort köpcentrum av det och jag kände inte alls igen mig. Varför kan de inte behålla affärerna inne i stan och nöja sig med ICA Maxi om de nu ska ha något alls där ute på vischan?
CityGross heter det visst nuförtiden.
Jag tog av mig mina kritiska glasögon var helt plötsligt tillbaka på Hyllinge Cash som fjortonåring vilket innebar kundvagnsåkning och att jag och Mia härmade vår värmländska hemkunskapslärarinna från högstadiet, F. F var fantastiskt speciell. En dag sa hon att hon slagit vad med sin man om att han skulle dö före henne. Han åt nämligen skinnet på kycklingen (vilket inte hon gjorde) och hon hävdade att om man gör det så dör man i förtid. Jag vet att han dog strax efter att vi slutat högstadiet och jag minns att jag undrade om hon kunde konstatera att hon var nöjd över att ha vunnit vadet...
Jag är inte van att storhandla. Jag kan inte köpa mer än en liter mjölk åt gången. Det går inte. Jag försöker tänka att det blir billigare i längden men mina storhandlingsgrejer blir inte det för då köper jag färskpasta, juice, risifrutti och dijonsenap och det är inte billigare på Hyllinge Cash än på ICA Hamilton. Dessutom skulle jag aldrig få för mig att köpa risifrutti, dijonsenap och färskpasta annars. Och jag kan inte köpa tre mjölpaket och fem paket socker. För det första så har jag inte plats för dubletter hemma och för det andra äter jag aldrig upp det. Jag har fortfarande två förpackningar råris som jag flyttat runt från Uppsala till Huskvarna, från Huskvarna till Uppsala och från Uppsala till Helsingborg. Så nä - jag handlar inte köp fyra betala för tre längre. Dessutom tror jag folk är lurade. Man bara tror att det blir billigare men i själva verket äter man mer just för att man handlar mer också.
Det tror jag. Och det var i alla fall en himlarns rolig eftermiddag. Och jag tror jag behöver det här lite nu. Att landa och tanka och tramsa. Att vara fjorton år på Hyllinge Cash igen.
CityGross heter det visst nuförtiden.Jag tog av mig mina kritiska glasögon var helt plötsligt tillbaka på Hyllinge Cash som fjortonåring vilket innebar kundvagnsåkning och att jag och Mia härmade vår värmländska hemkunskapslärarinna från högstadiet, F. F var fantastiskt speciell. En dag sa hon att hon slagit vad med sin man om att han skulle dö före henne. Han åt nämligen skinnet på kycklingen (vilket inte hon gjorde) och hon hävdade att om man gör det så dör man i förtid. Jag vet att han dog strax efter att vi slutat högstadiet och jag minns att jag undrade om hon kunde konstatera att hon var nöjd över att ha vunnit vadet...
Jag är inte van att storhandla. Jag kan inte köpa mer än en liter mjölk åt gången. Det går inte. Jag försöker tänka att det blir billigare i längden men mina storhandlingsgrejer blir inte det för då köper jag färskpasta, juice, risifrutti och dijonsenap och det är inte billigare på Hyllinge Cash än på ICA Hamilton. Dessutom skulle jag aldrig få för mig att köpa risifrutti, dijonsenap och färskpasta annars. Och jag kan inte köpa tre mjölpaket och fem paket socker. För det första så har jag inte plats för dubletter hemma och för det andra äter jag aldrig upp det. Jag har fortfarande två förpackningar råris som jag flyttat runt från Uppsala till Huskvarna, från Huskvarna till Uppsala och från Uppsala till Helsingborg. Så nä - jag handlar inte köp fyra betala för tre längre. Dessutom tror jag folk är lurade. Man bara tror att det blir billigare men i själva verket äter man mer just för att man handlar mer också.
Det tror jag. Och det var i alla fall en himlarns rolig eftermiddag. Och jag tror jag behöver det här lite nu. Att landa och tanka och tramsa. Att vara fjorton år på Hyllinge Cash igen.
Garderobsrivning och annat kul
L har hjälpt mig riva garderober i hallen. De tog onödigt med plats och jag kom på att jag hade tillräckligt med förvaringsutrymmen i sovrummet. Jag som är van att fixa allting själv blir galen när jag helt plötsligt måste be om hjälp. Men det här hade verkligen inte gått utan L. Åbäkena satt fast med stora järnspikar som han till slut fick kapa med vinkelslipen. Garderoberna sågade han sönder och så drog vid till tippen med all bråte. Nu återstår slip, spackling, tapetsering och målning. Kanske att jag gör det i morgon. Det har hursomhelst blivit fantastiskt bra med plats i hallen.
Jag har aldrig i hela mitt liv fått så mycket hjälperbjudanden från tjänstvilliga män som nu. Hur vanligt är det att folk erbjuder sig att hjälpa till?? Jag vet inte hur det kommer sig men det är bara att passa på att njuta. Och helt perfekt att känna lite andra yrkesgrupper än akademiker för en gångs skull; en TV-reparatör, en snickare, en taxichaufför...
Snickarn ja, just det D, jag lovade ju att berätta lite om det. Snickaren bor i en mölla som han gjort om till ett femvåningshus. Han är inte klar än men man ska kunna se upp i taket till våning fem för våningsplanen ska ha glasgolv på mittenytan som jag fattat det. Och längst upp ska det hänga en kristallkrona. Möllans sidor består av stora fönster och i mittenrundeln längst ner står ett coolt runt träbord som han även det snickrat till själv. Jag var lite impad över att han är autodidakt.
Jag tror det kommer att bli coolt men antagligen kommer jag aldrig att få se slutresultatet. Snickaren pratade nämligen bara om sig själv och hur mycket pengar han tjänar, hur mycket champagne han älskar att dricka samt hur många kändisar han känner och jag tröttnade ganska snabbt på det där malandet (kul kvarnskämt). Dessutom vet jag inte om han är intresserad av mig för han ställde inte en enda fråga om mig. Så det blir nog inget mer med den saken. Men det var intressant att se att/hur man kan göra om en mölla. Och att veta var Tygelsjö ligger.
Jag har aldrig i hela mitt liv fått så mycket hjälperbjudanden från tjänstvilliga män som nu. Hur vanligt är det att folk erbjuder sig att hjälpa till?? Jag vet inte hur det kommer sig men det är bara att passa på att njuta. Och helt perfekt att känna lite andra yrkesgrupper än akademiker för en gångs skull; en TV-reparatör, en snickare, en taxichaufför...
Snickarn ja, just det D, jag lovade ju att berätta lite om det. Snickaren bor i en mölla som han gjort om till ett femvåningshus. Han är inte klar än men man ska kunna se upp i taket till våning fem för våningsplanen ska ha glasgolv på mittenytan som jag fattat det. Och längst upp ska det hänga en kristallkrona. Möllans sidor består av stora fönster och i mittenrundeln längst ner står ett coolt runt träbord som han även det snickrat till själv. Jag var lite impad över att han är autodidakt.
Jag tror det kommer att bli coolt men antagligen kommer jag aldrig att få se slutresultatet. Snickaren pratade nämligen bara om sig själv och hur mycket pengar han tjänar, hur mycket champagne han älskar att dricka samt hur många kändisar han känner och jag tröttnade ganska snabbt på det där malandet (kul kvarnskämt). Dessutom vet jag inte om han är intresserad av mig för han ställde inte en enda fråga om mig. Så det blir nog inget mer med den saken. Men det var intressant att se att/hur man kan göra om en mölla. Och att veta var Tygelsjö ligger.
Julen - barnens och fridens och Arne Weises högtid
Juldagen innebar bilresa hem och utgång med M och ett kompisgäng till honom. För mig har utgång på juldagen aldrig varit tradition. Jag har alltid varit så full med julmat fortfarande på juldagen att jag haft svårt att röra mig. Och att gå ut och festa har det inte varit frågan om. Men ok, i år skulle jag. Jag kom hem runt halv sju. Dödstrött efter att ha kört i snökaos i mörker. Ska bara vila lite framför Varuhuset-DVD:n. Somnar, man sover aldrig så gott som vid såna tillfällen som när man bara ska vila en stund. Vaknar kl nio av att M ringer. Har försovit mig så klart - in i duschen och ladda om.
Jag fattar inte. Det måste vara något fel. Vad har den där steg 1 gjort med mig? Jag blir bara trött. Så mycket yta och så lite djup. Och jag förstår vad U menade när hon sa att jag bara inte kan flytta till Helsingborg. Too late. Jag är här. Drinkbord på Mollbergs. M är omsorgsfull och trevlig och vi försöker prata så gott det går men ljudvolymen är för hög. Medelåldern är nog 25. Och jag är en tant!
Och där är Arne Weises dotter också med till råga på allt helt otippat såhär i juletid. I samma sällskap. När M berättade det för mig kom jag osökt att tänka på en grej som hände en gång i tunnelbanan och som jag direkt och för alltid vill förtränga: Jag hade varit ute med några vänner och Arne och hans son skulle hoppa på nånstans vid Odenplan och jag fick för mig att jag tvunget skulle ha hans autograf. Jag hade tänkt säga att den var till min mormor men då sa min kompis "säg att din mamma ska få den så blir han nöjd". Arne sket i vilket men skrev artigt sin namnteckning på ett kvitto som jag drog upp ur fickan. Usch vad pinsam jag är. Bra också att jag är med i den ohyggligt meningsfulla facebook-gruppen: "Vi som vill ha tillbaka Arne Weise i rutan på julafton". Men det sa jag inte. Gruppen har 119 765 fans. Why oh why!?
Idag ska jag dejta en kille som är kompis med Joe Labero. Vi får väl se vad det blir av det. Hör ni inte av mig på bloggen på ett tag vet ni att jag är borttrollad.
Jag fattar inte. Det måste vara något fel. Vad har den där steg 1 gjort med mig? Jag blir bara trött. Så mycket yta och så lite djup. Och jag förstår vad U menade när hon sa att jag bara inte kan flytta till Helsingborg. Too late. Jag är här. Drinkbord på Mollbergs. M är omsorgsfull och trevlig och vi försöker prata så gott det går men ljudvolymen är för hög. Medelåldern är nog 25. Och jag är en tant!
Och där är Arne Weises dotter också med till råga på allt helt otippat såhär i juletid. I samma sällskap. När M berättade det för mig kom jag osökt att tänka på en grej som hände en gång i tunnelbanan och som jag direkt och för alltid vill förtränga: Jag hade varit ute med några vänner och Arne och hans son skulle hoppa på nånstans vid Odenplan och jag fick för mig att jag tvunget skulle ha hans autograf. Jag hade tänkt säga att den var till min mormor men då sa min kompis "säg att din mamma ska få den så blir han nöjd". Arne sket i vilket men skrev artigt sin namnteckning på ett kvitto som jag drog upp ur fickan. Usch vad pinsam jag är. Bra också att jag är med i den ohyggligt meningsfulla facebook-gruppen: "Vi som vill ha tillbaka Arne Weise i rutan på julafton". Men det sa jag inte. Gruppen har 119 765 fans. Why oh why!?
Idag ska jag dejta en kille som är kompis med Joe Labero. Vi får väl se vad det blir av det. Hör ni inte av mig på bloggen på ett tag vet ni att jag är borttrollad.
Julen - barnens och fridens högtid (del III)
Julafton var också traditionsenligt firad i Bohuslän, snö, mys, promenader, årets sista dopp i havet, mat, mat och mera mat.
Julen - barnens och fridens högtid (del II)
Ok, så om inte glöggmys hos mig var till för barnen så är ju julen det annars.
Dagen före dan före dan firades genom att jag och Tora tre år gjorde pepparkakshus. Det var en riktig höjdpunkt som måste hållas i. Taket på huset dekorerades av Tora herself med godisar i alla former, färger och smaker och det blev världens snyggaste pepparkakshus! Vi bestämde att vi givet måste göra ett liknande konstverk varje år. Jag tänker att Tora kommer att sluta tycka att det är en rolig och viktig tradition långt innan jag kommer tröttna.
Huset.
Dagen före dan före dan firades genom att jag och Tora tre år gjorde pepparkakshus. Det var en riktig höjdpunkt som måste hållas i. Taket på huset dekorerades av Tora herself med godisar i alla former, färger och smaker och det blev världens snyggaste pepparkakshus! Vi bestämde att vi givet måste göra ett liknande konstverk varje år. Jag tänker att Tora kommer att sluta tycka att det är en rolig och viktig tradition långt innan jag kommer tröttna.
Huset.
Julen - barnens och fridens högtid
Jul, jul, strålande jul. Julen är verkligen familjens högtid. Och barnens. Och det är ju fint och roligt. Men jag vet inte om begreppet julefrid lite inte riktigt finns med längre...
När jag berättade för min vän T hur det var på glöggmyset och att samtliga som jag bjudit in och som har småbarn (vilket uppenbarligen är majoriteten av mina vänner här nere) tar för givet att deras barn också är bjudna säger T:
"Du vet om att det är ok att säga att tillställningen inte är för barn".
Och jag undrar - är det det? Och vilka av de här människorna hade kommit om jag sagt "tyvärr det är en vuxenglöggmys"? Typ ingen tror jag. Helt ärligt. Det är inte det att jag inte tycker om barnen. (Några - speciellt ett av dem vill jag träffa jämt. Alltid. Eller i alla fall jätteofta.) Det är bara så det är. Som singel måste man anpassa sig om man ska få vara med och leka. Och sen är det några fler faktorer som spelar in; 1) hur kul kommer barnen ha det hos mig? och 2) skulle jag någonsin förlåta mig själv om något barn får för sig att klättra i mina rangliga, ännu ej väggfästa bokhyllor och få tio kilo böcker och hylla över sig?
Jag kan ju i alla fall rapportera att glöggmyset blev mysigt. Och julefrid. Till sist. Och att det som orsakade kaos inte hade ett dugg med barnen att göra utan en glömd engelsk fruktkaka som tillsammans med hembakta lussekatter och pepparkakor låg kvar i Bjärred istället för omsorgsfullt upplagda på ett gammeldags kakfat på Drottninggatan i Helsingborg och jag i panik fick leja mammas man att springa till ICA Hamilton och köpa omsorgslösa kakor från Pågen.
När jag berättade för min vän T hur det var på glöggmyset och att samtliga som jag bjudit in och som har småbarn (vilket uppenbarligen är majoriteten av mina vänner här nere) tar för givet att deras barn också är bjudna säger T:
"Du vet om att det är ok att säga att tillställningen inte är för barn".
Och jag undrar - är det det? Och vilka av de här människorna hade kommit om jag sagt "tyvärr det är en vuxenglöggmys"? Typ ingen tror jag. Helt ärligt. Det är inte det att jag inte tycker om barnen. (Några - speciellt ett av dem vill jag träffa jämt. Alltid. Eller i alla fall jätteofta.) Det är bara så det är. Som singel måste man anpassa sig om man ska få vara med och leka. Och sen är det några fler faktorer som spelar in; 1) hur kul kommer barnen ha det hos mig? och 2) skulle jag någonsin förlåta mig själv om något barn får för sig att klättra i mina rangliga, ännu ej väggfästa bokhyllor och få tio kilo böcker och hylla över sig?
Jag kan ju i alla fall rapportera att glöggmyset blev mysigt. Och julefrid. Till sist. Och att det som orsakade kaos inte hade ett dugg med barnen att göra utan en glömd engelsk fruktkaka som tillsammans med hembakta lussekatter och pepparkakor låg kvar i Bjärred istället för omsorgsfullt upplagda på ett gammeldags kakfat på Drottninggatan i Helsingborg och jag i panik fick leja mammas man att springa till ICA Hamilton och köpa omsorgslösa kakor från Pågen.
Ny i stan
Jag har flyttat nu. Kanat genom Sverige på en snötäckt isbana. I stort sett var jag enda bilen mellan Södertälje och Nyköping - i 40 km/h, med undantag för en och annan långtradare som körde om mig och virvlade upp snö så jag inte kunde se ett smack. Man ska ha respekt för vädret. Jag har det nu.
Men det ordnade ju sig. Och vi har haft kursavslut. Och jag har packat upp och kommit i ordning någorlunda. Det känns bra faktiskt, förutom att jag oroar mig lite över att den stad som jag lämnade för ca 15 år sen verkar ha krympt i folkmängd. Jag mötte max fem personer på gågatan idag när jag gick till ICA. Antingen var alla invånare hemma bakfulla eller så har de flyttat med staden till Väla köpcentrum. Jag vet inte. Men jag hoppas att Helsingborg är mer folktätt på sommaren.
Det är långt till närmsta ICA. Säkert 700 meter och inte som jag är van vid med ett tvärs över gatan. Och då är det ändå närlivs som kostar skjortan och som inte duger åt mig när jag måste storhandla till baket inför eftermiddagens glöggmys. Jag hade bjudit in lite vänner och ville verka omsorgsfull och mixtra i köket. ICA Hamilton heter närköpet och jag blir fnissig. Och nu börjar jag förstå det några försökt säga till mig om att bo på norr och hur fiiint det är (vad nu det innebär).
"Snobbastad", sa min fd chef och nu börjar jag fatta. Det är nog nåt slags stockholmskomplex har jag kommit på. (Åh de stackars människorna som aldrig fattar var det fina sitter. Men jag måste ta reda på vad det sätter igång hos mig när jag blir så irriterad istället för att bli intresserad av varför det är viktigt för dem att vara såna filistrar.)
ICA Hamilton är emellertid inte heller ett dugg fiiint, (även om tantaluttorna som springer omkring där i pälsmössa och som inte verkar ha rört på anletsdragen på 30 år verkar tro det) utan rätt sunkigt.
Och det enda jag bryr mig om är en hyfsat billig mataffär och det har jag inte. Den närmsta billiga är Oj! på söder. Och i dag - billös som jag var (eftersom min bil stått i tryggt förvar från snöstormen) fick jag traska hela vägen genom stan för att köpa nya ingredienser till kakbaket. Mjöl, sirap, socker, potatismjöl, ägg, vaniljsocker. Rubbet.
Jag hade nämligen glömt att tömma en låda i köket i min lägenhet i Uppsala. Jag kom på det när jag ringde till lägenhetsköparkillen för att fråga om han hade sett till några bordsben som jag eventuellt hade glömt kvar i vardagsrummet. (Plus att jag skulle ringa och be om ursäkt över att jag inte hittat nyckeln till förrådet i källaren som jag så omsorgsfullt låst för att han skulle få låset av mig. Inte till mycket nytta när nyckeln inte går att hitta. Han hade istället fått klippa upp låset för att kunna ställa in grejorna.)
"Gillar du att baka?" sa han ironiskt och jag såg den mjöliga och kakaoiga lådan med alla baktillbehör framför mig. Vad pinsam jag är.
"Det är lugnt jag slänger mjölet när jag renoverar köket" sa han på sitt lugna skelleftemål - (att jag inte valde att bo kvar med honom!) oförskämt snäll mot mig och förvarar bordsbenen i förrådet tills jag kan hämta dem. Jag är inte värd sån snällhet efter allt jag ställt till med.
Men det ordnade ju sig. Och vi har haft kursavslut. Och jag har packat upp och kommit i ordning någorlunda. Det känns bra faktiskt, förutom att jag oroar mig lite över att den stad som jag lämnade för ca 15 år sen verkar ha krympt i folkmängd. Jag mötte max fem personer på gågatan idag när jag gick till ICA. Antingen var alla invånare hemma bakfulla eller så har de flyttat med staden till Väla köpcentrum. Jag vet inte. Men jag hoppas att Helsingborg är mer folktätt på sommaren.
Det är långt till närmsta ICA. Säkert 700 meter och inte som jag är van vid med ett tvärs över gatan. Och då är det ändå närlivs som kostar skjortan och som inte duger åt mig när jag måste storhandla till baket inför eftermiddagens glöggmys. Jag hade bjudit in lite vänner och ville verka omsorgsfull och mixtra i köket. ICA Hamilton heter närköpet och jag blir fnissig. Och nu börjar jag förstå det några försökt säga till mig om att bo på norr och hur fiiint det är (vad nu det innebär).
"Snobbastad", sa min fd chef och nu börjar jag fatta. Det är nog nåt slags stockholmskomplex har jag kommit på. (Åh de stackars människorna som aldrig fattar var det fina sitter. Men jag måste ta reda på vad det sätter igång hos mig när jag blir så irriterad istället för att bli intresserad av varför det är viktigt för dem att vara såna filistrar.)
ICA Hamilton är emellertid inte heller ett dugg fiiint, (även om tantaluttorna som springer omkring där i pälsmössa och som inte verkar ha rört på anletsdragen på 30 år verkar tro det) utan rätt sunkigt.
Och det enda jag bryr mig om är en hyfsat billig mataffär och det har jag inte. Den närmsta billiga är Oj! på söder. Och i dag - billös som jag var (eftersom min bil stått i tryggt förvar från snöstormen) fick jag traska hela vägen genom stan för att köpa nya ingredienser till kakbaket. Mjöl, sirap, socker, potatismjöl, ägg, vaniljsocker. Rubbet.
Jag hade nämligen glömt att tömma en låda i köket i min lägenhet i Uppsala. Jag kom på det när jag ringde till lägenhetsköparkillen för att fråga om han hade sett till några bordsben som jag eventuellt hade glömt kvar i vardagsrummet. (Plus att jag skulle ringa och be om ursäkt över att jag inte hittat nyckeln till förrådet i källaren som jag så omsorgsfullt låst för att han skulle få låset av mig. Inte till mycket nytta när nyckeln inte går att hitta. Han hade istället fått klippa upp låset för att kunna ställa in grejorna.)
"Gillar du att baka?" sa han ironiskt och jag såg den mjöliga och kakaoiga lådan med alla baktillbehör framför mig. Vad pinsam jag är.
"Det är lugnt jag slänger mjölet när jag renoverar köket" sa han på sitt lugna skelleftemål - (att jag inte valde att bo kvar med honom!) oförskämt snäll mot mig och förvarar bordsbenen i förrådet tills jag kan hämta dem. Jag är inte värd sån snällhet efter allt jag ställt till med.
Femtonhundra kronor för en sockerbit
Tidig morgon, mitt i packning och flytt, fortfarande på Svartbäcksgatan några dagar innan det är dags att lämna Uppsala. Jag ställer ner i kartonger, plockar ur skåp, monterar ner lampor från taket.
Nedmonteringen av taklampan i vardagsrummet är lite läskig, rätt många elkablar hänger ner ur takhålet och de tre som hör till "min lampa" sitter fast i en sockerbit. Minns att jag hade lite svårigheter när jag kopplade in den förra året. "Vore det inte ganska bekvämt att plocka med sockerbiten också?", tänkte jag. "Då har jag ju en till jag ska skruva upp lampan på nästa ställe. Jag har ju själv satt dit den så den får följa med lampan."
Jag stannar upp och blir förvånad över mig själv och skäms över att jag överhuvudtaget tänker tanken att vara så snål att jag inte låter sockerbiten sitta kvar. Det är inte jag, faktiskt.
Ok, skruv, skruv. Vingel, vingel där högst upp på stegen. Tänk nu på att sladdarna inte ska komma i kontakt med varandra. Ungefär en halv sekund senare slinter jag med skruvmejseln. Och ser som i slowmotion hur den vita kabeln korsar den andra vita kabeln. Det blixtrar till och blir kolsvart i hela lägenheten.
Jag ser inte ett smack. Det var så här hade de det i förr i tiden. Tänk att gå upp på morgonen och inte se nånting och behöva använda stearinljus. Jag hade inte kunnat leva en dag! Och hur långt sträcker sig skenet av ett stearinljus?
Jag vinglar ner för stegen. Ok, i vilken flyttkartong ligger nu propparna till proppskåpet? Och var finns överhuvudtaget det där proppskåpet? Naturligtvis har jag packat ner även värmeljusen. Utom ett som jag fått av mormor en gång som jag hade tänkt slänga för det verkar livsfarligt. Det ändrar nämligen färg när det lyser - från grönt till blått till rött. Jag undrar vad det är för ämnen i det och tänker att det är nog inte helt miljövänligt. Jag tänder åbäket och försöker fokusera på tandborstning i det blågröna skenet. Har aldrig borstat tänderna på ett dansgolv tidigare:-) Sen sätter jag igång med jakten på proppskåpet.
Jag hittar det inte i källaren. Tillslut visar det sig att skåpet sitter i min hall. Till dess har det hunnit bli någorlunda ljust ute (klockan är halv nio och jag har insett att jag är sen till jobbet) så jag slipper discoljuset i alla fall. Jordfelsbrytaren har gått plus en annan propp. Jag försöker sära på kablarna och sätter igång jordfelsbrytaren igen. Kylen går igång. Allt funkar utom elen i vardagsrummet och hallen. Jag måste till jobbet nu!
Fastighetsskötaren kunde inte åtgärda det hela trots säkringsbyte. Så dan innan jag flyttade ut kom elektrikern och fixade. Tydligen hade alla väggkontakter i hall och vardagsrum slagits ut av mitt lilla cable-cross. Nu sitter sladdarna i taket professionellt särade med säkerhetspluppar på. (Eller vad säkerhetspluppar nu heter på elektrikerspråk.)
Och jag ska betala elektrikern 1 500 kronor. Som hittat. Jag hade annars kunnat låta sockerbiten sitta. Och köpt mig en ny för 1,50. Det är ju en smaksak.
2009 från A-Ö
A - Alnarp
B - Bloggande
C - Cykelkrascher på diverse ställen
D - Dramatik och dramaqueens (finns det gott om)
E - En given väg?
F - Fågelungen
G - Grusade förhoppningar
H - Helsingborg till slut
I - Ironman
J - Jogging runt stan
K - Kontakter som knutits - ytliga och nära
L - Lysingsbadet
M - Madonnakonsert
N - Ny granne
O - Ogden
P - Psykopati
Q - Q-snack
R - Rajtantajtan i Sthlm
S - Simundervisning
T - Talet till Tomas E
U - Utbildning
V - Val
W - Winnicott
X - Xtremt lärorikt år
Y - Yta eller djup?
Z - Zzzz
Å - Åland
Ä - Ärr
Ö - Öken
B - Bloggande
C - Cykelkrascher på diverse ställen
D - Dramatik och dramaqueens (finns det gott om)
E - En given väg?
F - Fågelungen
G - Grusade förhoppningar
H - Helsingborg till slut
I - Ironman
J - Jogging runt stan
K - Kontakter som knutits - ytliga och nära
L - Lysingsbadet
M - Madonnakonsert
N - Ny granne
O - Ogden
P - Psykopati
Q - Q-snack
R - Rajtantajtan i Sthlm
S - Simundervisning
T - Talet till Tomas E
U - Utbildning
V - Val
W - Winnicott
X - Xtremt lärorikt år
Y - Yta eller djup?
Z - Zzzz
Å - Åland
Ä - Ärr
Ö - Öken
Att ta plats - vad är det?
Jag har tänkt på det ett tag. Vad tänker man när någon säger"hon tar plats i gruppen" ? Tankarna går lätt till en person som hävdar sig i en grupp genom att prata. Någon som lyfter fram tankar och reflektioner på ett omedelbart sätt. Att "ta plats" är positivt laddat. Det är mågot man ska göra och göra det på ett speciellt sätt för att bli respekterad. I ord, här och nu. Desto mer du pratar - desto mer ska du visa och övertyga andra om att du syns, hörs och vet. Kan du ta plats är du med på resan. Den som inte tar plats är en feg mes.
En av mina bästa vänner sitter ofta tyst på föreläsningarna. Man känna hennes omedelbara närvaro, engagemang och deltagande i luften. Och man kan vara säker på att det kommer ut något klokt efteråt. När alla sagt sitt. Någon knivskarp slutsats som ingen tänkt på och som alltid tillför något i det fortsatta arbetet. När hon har tagit in och reflekterat klart.
Min nya chef är vid första anblick en tyst och försynt kvinna. På möten kan hon sitta tyst och betrakta. Det dröjer inte länge förrän man ser att hon gjort sig en tydlig bild av situationen och tvekar inte en sekund att kliva fram när hon inte håller med eller om det behövs på annat sätt. Hon lyssnar in, ser och lyfter fram sina medarbetare och deras bästa sidor. Håller och finns i bakgrunden som ett stöd att förtydliga och komplettera och underlätta. Hon har inte behov av att visa sig för sin egen skull utan för andras och för uppgiftens. Och det finns ingen som tar så mycket plats på mitt jobb just nu som hon. Genom det.
Vem får åka med?
Är uttrycket "att ta plats" helt överskattat och felaktigt värdeladdat då? Vi måste ändra vår syn på vad det innebär att ta plats om vi vill ha en vettig output. Men varför är det så svårt för oss att vänta på ett gott resultat? Varför blir det så viktigt att få någon typ av bekräftelse här och nu att vi glömmer att det krävs tid för reflektion och eftertanke om det ska bli ett bra resultat? Har vi råd att missa det närvarande deltagandet eller det hållande ledarskapet bara för att vi hellre ser en trygghet i de som tar plats i gruppen?
Kan vi börja ta hänsyn till att saker måste få ta tid och tilltro till processer och mognad för att få fram en vettig output? Och när ska vi börja inse värdet av tystnaden? Det säger ju sig själv att det blir svårt att tänka när man pratar.
Så kan vi lägga om innebörden i vad som menas med att ta plats nu?
En av mina bästa vänner sitter ofta tyst på föreläsningarna. Man känna hennes omedelbara närvaro, engagemang och deltagande i luften. Och man kan vara säker på att det kommer ut något klokt efteråt. När alla sagt sitt. Någon knivskarp slutsats som ingen tänkt på och som alltid tillför något i det fortsatta arbetet. När hon har tagit in och reflekterat klart.
Min nya chef är vid första anblick en tyst och försynt kvinna. På möten kan hon sitta tyst och betrakta. Det dröjer inte länge förrän man ser att hon gjort sig en tydlig bild av situationen och tvekar inte en sekund att kliva fram när hon inte håller med eller om det behövs på annat sätt. Hon lyssnar in, ser och lyfter fram sina medarbetare och deras bästa sidor. Håller och finns i bakgrunden som ett stöd att förtydliga och komplettera och underlätta. Hon har inte behov av att visa sig för sin egen skull utan för andras och för uppgiftens. Och det finns ingen som tar så mycket plats på mitt jobb just nu som hon. Genom det.
Vem får åka med? Är uttrycket "att ta plats" helt överskattat och felaktigt värdeladdat då? Vi måste ändra vår syn på vad det innebär att ta plats om vi vill ha en vettig output. Men varför är det så svårt för oss att vänta på ett gott resultat? Varför blir det så viktigt att få någon typ av bekräftelse här och nu att vi glömmer att det krävs tid för reflektion och eftertanke om det ska bli ett bra resultat? Har vi råd att missa det närvarande deltagandet eller det hållande ledarskapet bara för att vi hellre ser en trygghet i de som tar plats i gruppen?
Kan vi börja ta hänsyn till att saker måste få ta tid och tilltro till processer och mognad för att få fram en vettig output? Och när ska vi börja inse värdet av tystnaden? Det säger ju sig själv att det blir svårt att tänka när man pratar.
Så kan vi lägga om innebörden i vad som menas med att ta plats nu?
De timmarna
...var ett sommarlov
du vände på alla dygn.
Och nätterna blev de ljusaste man sett.
Och inget var fast och förbestämt
Och allting fick flyga fritt
Och alla fick se att flyga kan va lätt
Och nu är mitt hjärta så fullt av dig
du kan inte tro
Nu finns det ingen väg tillbaks
nu måste du veta
Ja nu är mitt hjärta så fullt av dig
du får gärna allt du vill ha av mig
men till och med en kung får bestämma sig
Nu måste du veta
Och skymtar jag dig bland stadens ljus
då blir hela världen lugn
Jag lämnade kvar min tvekan på ditt rum
Det är du som har gett mig sommarljus
och vänt på mitt mörka dygn
Och jag vill gärna stanna kvar en liten stund
För nu är mitt hjärta så fullt av dig
du kan inte tro
Nu finns det ingen väg tillbaks
nu måste du veta
Ja nu är mitt hjärta så fullt av dig
och du får gärna
allt du vill ha av mig
Men till och med en kung får bestämma sig
...
du vände på alla dygn.
Och nätterna blev de ljusaste man sett.
Och inget var fast och förbestämt
Och allting fick flyga fritt
Och alla fick se att flyga kan va lätt
Och nu är mitt hjärta så fullt av dig
du kan inte tro
Nu finns det ingen väg tillbaks
nu måste du veta
Ja nu är mitt hjärta så fullt av dig
du får gärna allt du vill ha av mig
men till och med en kung får bestämma sig
Nu måste du veta
Och skymtar jag dig bland stadens ljus
då blir hela världen lugn
Jag lämnade kvar min tvekan på ditt rum
Det är du som har gett mig sommarljus
och vänt på mitt mörka dygn
Och jag vill gärna stanna kvar en liten stund
För nu är mitt hjärta så fullt av dig
du kan inte tro
Nu finns det ingen väg tillbaks
nu måste du veta
Ja nu är mitt hjärta så fullt av dig
och du får gärna
allt du vill ha av mig
Men till och med en kung får bestämma sig
...
