Julen - barnens och fridens högtid
Jul, jul, strålande jul. Julen är verkligen familjens högtid. Och barnens. Och det är ju fint och roligt. Men jag vet inte om begreppet julefrid lite inte riktigt finns med längre...
När jag berättade för min vän T hur det var på glöggmyset och att samtliga som jag bjudit in och som har småbarn (vilket uppenbarligen är majoriteten av mina vänner här nere) tar för givet att deras barn också är bjudna säger T:
"Du vet om att det är ok att säga att tillställningen inte är för barn".
Och jag undrar - är det det? Och vilka av de här människorna hade kommit om jag sagt "tyvärr det är en vuxenglöggmys"? Typ ingen tror jag. Helt ärligt. Det är inte det att jag inte tycker om barnen. (Några - speciellt ett av dem vill jag träffa jämt. Alltid. Eller i alla fall jätteofta.) Det är bara så det är. Som singel måste man anpassa sig om man ska få vara med och leka. Och sen är det några fler faktorer som spelar in; 1) hur kul kommer barnen ha det hos mig? och 2) skulle jag någonsin förlåta mig själv om något barn får för sig att klättra i mina rangliga, ännu ej väggfästa bokhyllor och få tio kilo böcker och hylla över sig?
Jag kan ju i alla fall rapportera att glöggmyset blev mysigt. Och julefrid. Till sist. Och att det som orsakade kaos inte hade ett dugg med barnen att göra utan en glömd engelsk fruktkaka som tillsammans med hembakta lussekatter och pepparkakor låg kvar i Bjärred istället för omsorgsfullt upplagda på ett gammeldags kakfat på Drottninggatan i Helsingborg och jag i panik fick leja mammas man att springa till ICA Hamilton och köpa omsorgslösa kakor från Pågen.
När jag berättade för min vän T hur det var på glöggmyset och att samtliga som jag bjudit in och som har småbarn (vilket uppenbarligen är majoriteten av mina vänner här nere) tar för givet att deras barn också är bjudna säger T:
"Du vet om att det är ok att säga att tillställningen inte är för barn".
Och jag undrar - är det det? Och vilka av de här människorna hade kommit om jag sagt "tyvärr det är en vuxenglöggmys"? Typ ingen tror jag. Helt ärligt. Det är inte det att jag inte tycker om barnen. (Några - speciellt ett av dem vill jag träffa jämt. Alltid. Eller i alla fall jätteofta.) Det är bara så det är. Som singel måste man anpassa sig om man ska få vara med och leka. Och sen är det några fler faktorer som spelar in; 1) hur kul kommer barnen ha det hos mig? och 2) skulle jag någonsin förlåta mig själv om något barn får för sig att klättra i mina rangliga, ännu ej väggfästa bokhyllor och få tio kilo böcker och hylla över sig?
Jag kan ju i alla fall rapportera att glöggmyset blev mysigt. Och julefrid. Till sist. Och att det som orsakade kaos inte hade ett dugg med barnen att göra utan en glömd engelsk fruktkaka som tillsammans med hembakta lussekatter och pepparkakor låg kvar i Bjärred istället för omsorgsfullt upplagda på ett gammeldags kakfat på Drottninggatan i Helsingborg och jag i panik fick leja mammas man att springa till ICA Hamilton och köpa omsorgslösa kakor från Pågen.
Kommentarer
Trackback
