uraskanielden

Jag har tänkt på det ett tag. Vad tänker man när någon säger"hon tar plats i gruppen" ? Tankarna går lätt till en person som hävdar sig i en grupp genom att prata. Någon som lyfter fram tankar och reflektioner på ett omedelbart sätt. Att "ta plats" är positivt laddat. Det är mågot man ska göra och göra det på ett speciellt sätt för att bli respekterad. I ord, här och nu. Desto mer du pratar - desto mer ska du visa och övertyga andra om att du syns, hörs och vet. Kan du ta plats är du med på resan. Den som inte tar plats är en feg mes.

En av mina bästa vänner sitter ofta tyst på föreläsningarna. Man känna hennes omedelbara närvaro, engagemang och deltagande i luften. Och man kan vara säker på att det kommer ut något klokt efteråt. När alla sagt sitt. Någon knivskarp slutsats som ingen tänkt på och som alltid tillför något i det fortsatta arbetet. När hon har tagit in och reflekterat klart.

Min nya chef är vid första anblick en tyst och försynt kvinna. På möten kan hon sitta tyst och betrakta. Det dröjer inte länge förrän man ser att hon gjort sig en tydlig bild av situationen och tvekar inte en sekund att kliva fram när hon inte håller med eller om det behövs på annat sätt. Hon lyssnar in, ser och lyfter fram sina medarbetare och deras bästa sidor. Håller och finns i bakgrunden som ett stöd att förtydliga och komplettera och underlätta. Hon har inte behov av att visa sig för sin egen skull utan för andras och för uppgiftens. Och det finns ingen som tar så mycket plats på mitt jobb just nu som hon. Genom det.


Vem får åka med? 



Är uttrycket "att ta plats" helt överskattat och felaktigt värdeladdat då? Vi måste ändra vår syn på vad det innebär att ta plats om vi vill ha en vettig output. Men varför är det så svårt för oss att vänta på ett gott resultat? Varför blir det så viktigt att få någon typ av bekräftelse här och nu att vi glömmer att det krävs tid för reflektion och eftertanke om det ska bli ett bra resultat? Har vi råd att missa det närvarande deltagandet eller det hållande ledarskapet bara för att vi hellre ser en trygghet i de som tar plats i gruppen?

Kan vi börja ta hänsyn till att saker måste få ta tid och tilltro till processer och mognad för att få fram en vettig output? Och när ska vi börja inse värdet av tystnaden? Det säger ju sig själv att det blir svårt att tänka när man pratar.

Så kan vi lägga om innebörden i vad som menas med att ta plats nu?