uraskanielden

Juldagen innebar bilresa hem och utgång med M och ett kompisgäng till honom. För mig har utgång på juldagen aldrig varit tradition. Jag har alltid varit så full med julmat fortfarande på juldagen att jag haft svårt att röra mig. Och att gå ut och festa har det inte varit frågan om. Men ok, i år skulle jag. Jag kom hem runt halv sju. Dödstrött efter att ha kört i snökaos i mörker. Ska bara vila lite framför Varuhuset-DVD:n. Somnar, man sover aldrig så gott som vid såna tillfällen som när man bara ska vila en stund. Vaknar kl nio av att M ringer. Har försovit mig så klart - in i duschen och ladda om.

Jag fattar inte. Det måste vara något fel. Vad har den där steg 1 gjort med mig? Jag blir bara trött. Så mycket yta och så lite djup. Och jag förstår vad U menade när hon sa att jag bara inte kan flytta till Helsingborg. Too late. Jag är här. Drinkbord på Mollbergs. M är omsorgsfull och trevlig och vi försöker prata så gott det går men ljudvolymen är för hög. Medelåldern är nog 25. Och jag är en tant!

 



Och där är Arne Weises dotter också med till råga på allt helt otippat såhär i juletid. I samma sällskap. När M berättade det för mig kom jag osökt att tänka på en grej som hände en gång i tunnelbanan och som jag direkt och för alltid vill förtränga: Jag hade varit ute med några vänner och Arne och hans son skulle hoppa på nånstans vid Odenplan och jag fick för mig att jag tvunget skulle ha hans autograf. Jag hade tänkt säga att den var till min mormor men då sa min kompis "säg att din mamma ska få den så blir han nöjd". Arne sket i vilket men skrev artigt sin namnteckning på ett kvitto som jag drog upp ur fickan. Usch vad pinsam jag är. Bra också att jag är med i den ohyggligt meningsfulla facebook-gruppen: "Vi som vill ha tillbaka Arne Weise i rutan på julafton". Men det sa jag inte. Gruppen har 119 765 fans. Why oh why!?

Idag ska jag dejta en kille som är kompis med Joe Labero. Vi får väl se vad det blir av det. Hör ni inte av mig på bloggen på ett tag vet ni att jag är borttrollad.