uraskanielden

"Det är våra inre liv som är våra riktiga liv" säger rollfiguren Gertrud Stein i teateruppsättningen med samma namn. Jag har sett den två gånger nu, är helt uppslukad av föreställningen och måste få tag i manus.

Men varför är det då inte våra inre liv vi lever?, undrar jag, smått desperat. Varför bygger vi upp lager på lager av försvar och strategier som istället är avsedda för att hantera det liv vi anpassar oss till? Andras liv. Som kanske inte är andras ens en gång. Kanske inte rentutav ett liv som någon vill ha, bara det att alla tror det. Och så är vi kvar i skiten.

Under livets gång utvecklar vi strategier för att kunna leva vidare och anpassa oss tillsammans med andra. "Att få vara med och leka". Jag tänkte på det mycket på ett av mina tidigare jobb när jag satt i sammanträden i olika sammanhang. Olika personer väljer olika strategier för att synas och höras. Vissa är laidback, några måste vara skojfriska och andra är rena bufflar; metoder som de (vi) för länge sen kommit på är lyckosamma när det gäller att vinna framgång. Jag kunde inte låta bli att tänka på de där ängsliga barnen som lyser igenom de här människornas tuffa fasader. Och jag brukade fantisera om vad som kunde ha hänt de där personerna för länge sen när de var små, små skyddslösa själar som ville bli sedda och älskade och vad som påverkat deras val av strategi.

Jag tänker att på samma sätt som vi utvecklat strategier för att överleva och bli framgångsrika i gruppen har vi också tagit fram strategier för att kompensera för annat som våra kärlekstörstande själar aldrig fick, inte har och aldrig kommer att få. 

Det är livet. Och livet går ut på att hitta ett sätt att förhålla sig till den törsten för vi kommer aldrig att bli mätta. Men förhoppningsvis kan våra själar hinna ikapp oss tillslut och vi kan blomma ut och faktiskt leva i enlighet med vad som är vi och våra inre liv.

Vi är dem fortfarande
Våra barn, våra själar
Våra inre, riktiga liv

Vi kan välja att söka
hela livet
efter det
som ska kompensera
för det som vi så innerligt törstar efter

Men det är förgäves

Vi skyddar oss
lägger en dämpande filt av tröst omkring oss
men ibland sipprar längtan ut

Vi kan välja att stanna kvar
att vara kvar i det
att hantera det
som är svårt

Det som är att leva
i det som kallas livet

"Ett fulländat resonemang är en sak, att liva sitt liv i enlighet med det är ett annat. Det är ju verklig skillnad för den enskilda klienten i terapi om hon erbjuds en matsedel eller en maträtt att leva vidare på", skriver Dan Stiwne (RED) i boken "Bara detta liv". 

Detta får mig att tänka på coachningbegreppet. Finns det en lyckad coachning? Är coachningens syfte att erbjuda en annan människa en matsedel eller ska en duktig coach också kunna erbjuda en hel maträtt? För att testa min egen coachingupplevelse gjorde jag en snabbstudie. Jag bad några vänner om ett par råd. Ur en helt ovetenskaplig studie fick jag fram tre olika "coachingstrategier":

Kategori 1. De som verkligen försöker sätta sig in i problemet, fångar upp mina tankar och går in för att att  kartlägga och klargöra problembilden. De lyssnar på vad jag har att säga men säger inte så mycket.

Kategori 2. De som ser ut att lyssna noga och därefter presenterar till synes självklara och enkla lösningar på mina problem. De har förmåga att få allt att låta enkelt. Jag är helt hundra på hur jag ska lösa uppgiften när jag går därifrån men när jag verkligen tar tag i saken är jag lika borttappad som jag var från början. Dessa personer är också väldigt noga med att tala om för mig att det ju är min fråga och att det är jag som ska lösa problemen.

Kategori 3. De som börjar lyssna uppmärksamt men halvvägs in i problemet tappar bort sig i sin egen bakgrund och förförståelse. De slutar lyssna och börjar istället teoretisera och generalisera. De "drar iväg" med olika förslag på lösningar hur de själva skulle ha gjort. 

Jag noterar hur jag känner mig efter att ha blivit coachad. Kategori 1 - coachen gör mig sedd och väl till mods, men kan det här hjälpa mig att komma vidare? Jag har ju bara fått mitt problem speglat för mig.

Efter kategori 2 och 3 - coachningen känner jag mig ensam och faktiskt nästan arg. Här har jag tagit steget för att be om hjälp, vågat ställa frågan om mitt problem och istället för att coachen "fångar in" mina tankar börjar hon/han halvvägs i resonemanget teoretisera och generalisera för egen del hur hon/han skulle gjort. Det gör att jag känner mig tappad. Lämnad. Dessutom får jag liksom problemet kastat över mig igen trots att jag hoppats på att kunna få det delat på ett omsorgsfullt sätt.

Jag inser att det här inte är så lätt. En lyckad coaching tycks vara en trygg balansgång mellan att "hålla i" den andra personen och att få den att släppa taget vid rätt tidpunkt. Att balansera mellan att tillsammans hitta känsla och förmåga att ta egna kliv framåt och förstå vad som i ord kan och ska förmedlas till den som blir hjälpt. En lyckad coachning är inte att ge goda råd och räkna med att mottagaren ska ta hela ansvaret för att orden ska landa på rätt sätt (och att jag som mottagare därmed ska ändra mitt beteende).  Då blir coachning en matsedel och jag förstår att begreppet blir smutsigt.

Menyförslaget är således att förkasta, så även att servera en färdig maträtt. Något i mig måste få gro för att jag ska komma vidare. Något eller någon måste väcka min längtan efter min favoriträtt, hjälpa mig att skapa förutsättningar för att jag kan så och skörda ingredienserna, hjälpa mig att på egen hand gå hem och omsorgsfullt tillaga maten, smaksätta med färska kryddor och avnjuta den med ett gott vin. Det är en något annat. Det är det som är livet och det är svårt.

Och jag tror inte riktigt att vi kan ställa de kraven på en coach. Och är därför frågande till om lyckad coachning verkligen finns.