uraskanielden

Soffan och Tomas åkte på bröllop och favoritfaster (f-f) hade lovat att passa deras två barn.
Carin lovade att hjälpa henne men jag tänkte "Helt ärligt, hur svårt kan det vara att passa två ungar en dag?" Det visade sig vara det. För Carin var över till f-f redan kl åtta på morgonen och tog hand om lillbäbin när Emilia 2 år krävde all uppmärksamhet:

"Mo-mo ha damp" hörde jag tvååringen säga på andra sidan staketet.
 
Jag och pappa insåg ganska snabbt att vi dragit vinstlotten och gick på morgonpromenad med Chili. Skog, klippor. Backar och en hund som drar. Motion är en färskvara. Och med en stressfraktur i foten (som jag inte fått under Ironman utan efteråt, under ett par sena kvällar i högklackat runt Kungsholmen så korkat!!) och två veckors stillasittande med milkshake-, Cosmopolitan och Strawberrydecoricedrickande som enda näringsintag, känns detta mycket tydligt. (Ingen kommer att känna igen mig när jag är tillbaka på jobbet - grogghagga och fetto.)

Hur som helst. Efter två timmars promenad var vi hemma igen. In med Chili och ner till båten för att dra iväg och vittja krabbtinor som vi lagt ut dan innan. Det blåste i dag med. Visserligen inte i närheten av vad det gjorde i går. Herregud, vi hade lagt ut tinorna utomskärs och jag la all energi på att försöka fokusera på någon sorts horisont men allt jag såg var tre meter höga vågor som gjorde att båten bara skvalpade upp och ner. Att jag sen råkade trassla ihop linorna med varandra gjorde inte saken bättre. Pappa var mycket tålmodig där han satt och förtvivlat försökte få isär trasslet. Och undrade hur jag på den korta tiden lyckats! Men han svor bara en gång. Sen blev jag så sjösjuk och hängde över relingen halva hemfärden (förstår vad uttrycket grön i ansiktet kommer ifrån) och när vi kom hem låg jag på soffan och blundade i minst en halvtimme. Tills f-f kom förbi och jag skrek:

"Äntligen doctor HELP!!!"
(som i filmen "Livet från den ljusa sidan" när huvudrollsinnehavaren, spelad av Jack Nicholson, sökte hjälp hos psykiatern, (vi kved av skratt till den scenen)).

"Nej det finns inget läkemedel mot sjösjuka" konstaterade f-f.
"Du får ligga där och må dåligt."

Det var alltså i går. Nu satt jag på bryggan och väntade på att pappa skulle plocka upp mig med båten. Grannen - en av sommargästerna kom in med sin krabbfångst - en halvfull hink med hyfsat stora krabbor. "Jag går ut till Saltskärs, där vet jag att jag alltid får nåt, sa han". (Det var även där vi lagt ut våra tinor.) 

"Jag fick en stor hummer också och det sved i hjärtat när jag var tvungen att kasta i den igen" fortsatte han. "Det skulle verka lite misstänkt om man kom in med något inlindat i en filt".

"Jurister", tänkte jag och sa: "Ja det är därför vi har med oss en sån här". Jag höll upp en stor, grön plastväska (som vi visserligen hade agn i men det kunde ju inte han - juristen veta). Och var det verkligen så att vi inte skulle behålla en hummer om vi fick någon..? Kan jag aldrig tänka efter innan jag säger något? 

Vi fick en krabba. Och inga makrillar, trots försök till fiske på hemvägen (och som tur var ingen hummer). Men vi såg två tumlare, det var lite coolt. Jag förstår dem som vill simma med delfiner.

Vi bestämde oss för att dra i gång vår årliga musselplockartradition istället. Vädret var på topp och det skulle kännas skönt att slippa plocka in de små läckerheterna i isande kyla. Det är nämligen min uppgift att hoppa i vattnet och antingen fiska upp musslorna från sandbottnen eller från klippväggarna. När vi har bestämt oss har vi bestämt oss för det och då gör vi det oavsett väder. Och sen blir det musselkok och eventuell gratinering med vitlök, charlottenlök och smör.




Där vi la till intill klipporna fanns det märkligt nog inga musslor. Men härligt bad! Musselplockandet fick vänta till en annan dag. Det var varmt nu. Vi hade varit borta rätt länge och för att slippa bli efterlysta och hämtade av sjöräddningen åkte vi hem. Tog vägen förbi Olle som var ute på bryggan och mixtrade med nya minibåten - en gummibåt på max tre meter med en motor på 50 hästar som kunde dra iväg i sådär 50-60 knop. Härlig leksak! Och ja - Olle frågade om jag ville åka med. Retorisk fråga. Shit vad det gick undan. I båten fanns det linor att hålla sig i och öglor för fötterna så att man skulle hålla sig kvar. Och de användes tacksamt kan jag ju säga. Vem kommer på allt sånt här?
 
Tillslut var vi hemma i alla fall och  fiskade upp Carin och en rejäl korg med fika att ta med oss ut på klipporna. Jag älskar det - att dyka i och kravla sig upp för att sen torka mot en varm klippa. Men C vägrar dyka. Hon kan absolut inte ha huvet under vattnet - det går inte. Jag är glad att jag lärt mig dyka för det är ohyggligt mycket svårare att försöka ta sig i från en halvhal klippa utan att få huvudet under vattnet än att bara dyka eller hoppa i. "Och tången är äcklig" kved C.

"Det är märkligt", muttrar pappa. "Här betalar man dyra pengar för att du ska gå på SPA och ligga i sånt där - och så gnäller du när du står i precis exakt likadan tång".

C kom i alla fall i tillslut - genom att halka så klart.

Vi tog musselplocket senare. Från sandbotten. När det var halv storm och isande kallt. Som vanligt. Men det är roligt och en sport. Trots att jag några timmar senare fortfarande frös där jag satt, insvept i en filt, med tre tjocktröjor och en whiskey. Men det var förbaskat goda musslor.

Barnen hade klarat sig ganska bra, tror jag, trots att damp-mo-mo fick sköta barnpassningen själv på eftermiddan.

En sak har jag undrat på sistone. Skaffa barn - gör man inte det längre för att man så innerligt längtar? Ibland verkar det inte så. I bland verkar det i stället vara något annat, en ny slags trend. Att barn är något folk skaffar mer som ett pittoreskt inslag i livet. Det "hör liksom till". Trots att vi är mitt uppe i karriären båda två ska det lösas. Det fixar vi ju, alla andra gör ju det. Först ett och sen ett till. Inte för att man längtar men det är bäst att passa på och inte vänta för länge i och med ersättningen från försäkringskassan.

Och det ser ju bra ut också med två barn åtminstone. Ett barn kan ju inte räcka, det kanske kan verka konstigt. Fast egentligen har vi inte råd. Eller tid. Men varårå. Det går väl att ordna med dagis. Vi kan ju jobba båda två.

Jag vet inte men jag hoppas att det inte stämmer. Jag hoppas att det som fortfarande är längtan som styr. Att det som gäller är att de barn man sätter till världen är efterlängtade och älskade. Annars får det vara. Inte för att det passar i tiden eller ger en den bästa ekonomiska ersättningen. Utan för att man innerligt längtar. Att offra en karriär för sittt barn - skulle inte det kunna vara en självklarhet och i vissa fall kanske även en skyldighet?

Synd att tävlingen inte blev av...

1) Var och en tar med sig varsin golvmopp och drar den efter sig i korridoren så har vi sparat in på åtminstone en lokalvårdartjänst.

2) Ha enhetsmöten ute sommartid. Då får vi lägre elkostnader i konferensrummen. Endast en person antecknar på enhetsmötena, på så sätt sparar vi på kollegieblocken.

3) Se över materialbehovet på enheten. Det räcker väl med en "enhetspenna" när vi ändå använder datorer i så hög utsträckning. Låna även suddi och tejp av varandra, det ökar dessutom enhetens sociala samvaro då man tvingas kommunicera.

4) Ta med egen termosmugg så håller kaffet sig varmt längre och man slipper hälla bort kaffe för att det blir kallt. Ta med eget kaffe och ha vattenkokare på enheterna, då kommer kaffeförbrukningen i matsalen att minska.

5) Gå i gorilladräkt på stan med bössor och skramla. På bössorna står det "rädda verket".

6) Använd uppsamlingsblanketter och skriv diverse beslut på samma papper.

7) Kopiera flera gånger på samma papper. Kopiera på både framsida och baksida samt flera gånger på samma sida om det finns utrymme. Ett perfekt tillfälle att träna upp fokuseringsförmåga och simultankapacitet (att läsa två texter samtidigt)!

8) Släck ner belysningen helt på helgen. Helgbesökare kan hämta ut en ficklampa i receptionen om de känner sig osäkra på att inte kunna ta sig fram i det dunkla trapphuset. I övriga rum skiner ju solen in.

Nio gick starten, vi var kl åtta på Bergö och jag hade fortfarande inte sett banan. Jag försökte memorera alla vägar vi skulle cykla kors och tvärs - tänkte inte göra om mitt misstag från färjan utan försökte skriva in i mobilen de vägkorsningar jag förstod kunde skapa förvirring. "Vid de blå husen höger" står det under "utkast" i min telefon. "Mot Gölby". Ok, jag skulle nog hitta fram till den lapp som satt vid vändpunkten 2 mil i ena änden av banan där alla skulle skriva upp sina mellantider. Tre varv skulle vi alltså cykla där för att komma upp i de 12 milen.

Vi mötte Stephan vid starten. Han hade en blå dräkt på sig med korta ben och smala axelband. Den var sliten och trasig men säkert hans heliga gamla triathlondräkt som han haft alla tävlingsår. Skorna hade han i alla fall haft vid samtliga lopp och det var han mycket nöjd över. Vid den gamla, gamla eken som dött för något år sen och som var helig för Stephan, hängde Sveriges, Ålands och Finlands flaggor tillsammans med banderoller från Ålandstidningen och Vikingline som sponsrade tävlingen. S hade själv gift sig vid eken. Han och hans fru som han kallade för "administratören" bodde i ett gammalt gediget hus precis just där. Stephan babblade på om tävlingen och visade huset och var vi kunde gå in och låna toa och dusch om vi ville.

Jag undrade just. De andra deltagarna skulle cykla och springa i de kläder de skulle ha under våtdräkten (simningen var första etappen). Jag kunde visserligen cykla i baddräkt och cykelbyxor (vadderat måste man ha!) men löpningen - där måste jag ha sportbehå och t-shirt som inte skaver i sömmarna. Tacksam var jag för att jag inte behövde byta om vid eken där publiken - visserligen den väldigt fåtaliga men ändå- skulle stå.

Vi gick ner till vattnet och nu var det bara att köra. "Vilket tid satsar du på?" frågade Jonas mig och jag sa att om jag gör den på 10 timmar så är jag mycket nöjd.

"Joo, vi är alla nöjda om vi bara tar oss i mål" sa Stephan på sin finlandssvenska.




Såhär roligt var det innan simningen.

Simningen gick ok. Det var 19 grader i vattnet och alltså tillräckligt varmt för att vi skulle simma hela sträckan (var det 18 grader förkortas den till 3 km och under 16 ställs simningen in enligt triathlonreglerna) Men jag var taggad att simma 4 km så det var bara bra. Vi simmade i en triangel tre varv. Först 400m i motvind mot en vit boj, sen 400 meter i snedvind mot ett båthus och sen 600m (knappt) i medvind mot publiken längs stranden.

Alla crawlade utom jag. Juniorvärldsmästaren varvade mig. Han varvade oss alla. Jag simmade snett, det var svårt att se bojarna och lätt att hamna ur kurs. Publiken på klippan vid start och mål vrålade "simma höger, simma höger" och det dröjde nog rätt länge innan jag hörde dem och kom på rätt kurs igen. (Så egentligen har jag nog simmat minst 4,2 km ;-) .) Det blåste mot slutet och det var rätt mycket vågor i min sista motvindsetapp. Rs farbror meddelade mig om tiden från en av följebåtarna när jag var nästan framme; 1,37. Jag var nöjd eftersom jag räknat med två timmar.

När jag kom i land var resten av gänget redan i väg men publiken (som var helt fantastisk) stod kvar och peppade mig. R hade gjort en strålande insats och simmat på 1,28. Nästa sommar ska jag lära mig crawla.

---

Jag sprang på vingliga ben (har aldrig förut testat att jogga efter att ha simmat så långt och det var faktiskt svårt) genom skogen, bort till eken, skrev upp min tid, joggade till cyklarna och drog iväg. Det som var bra med att cykla varv efter varv var att vi kunde se de andra deltagarna. Och det var extra bra för mig.

För naturligtvis körde jag vilse efter två mil när jag skulle vända. Det här var ju bara inte sant! Visst var det vid den där korsningen protokollet som vi skulle signera och skriva vår mellantid på, skulle sitta? Nej där var ingen lapp. Och jag hade redan mött alla deltagare som åkt och vänt på sitt första varv så det skulle dröja innan någon körde förbi igen och kunde visa mig vägen. Jag körde tillbaka en bit för att se om jag kanske missat vägen tidigare. Hade jag åkt för långt?

Jag var gråtfärdig och på väg att ge upp. Redan. Nej, inte efter två mil bara. Aldrig. Jag hatade triathlon och Bergö och kände mig som ett tjurigt barn. Då kom juniorvärldsmästar-Kim (har jag skrivit att han bara är 19 år?!!) som var inne på sin 6:e mil och susade förbi. Thank God! Jo, det var höger man skulle ta i sista korsningen (en korsning jag glömt att lägga på minnet). Och sen försvann förstås Kim, han var för snabb för mig. Men då såg jag vändprotokollet.

Och då, när jag vände och stannade och tog en energybar ur cykelväskan, såg jag också sms:et från min underbara vän, Tess. Som om hon läst mina tankar och känt att jag behövde de orden just då:

"Hej min vän! Tänker på dig o undrar hur d går och om du står ut. Jag tror du klarar det så klart men jag tror du svär över det många gånger oxå. Kramar!"

Och sen körde jag på. Kim varvade mig nog ingen mer gång och efter honom låg Jonas och Roland på sina high-tech- racercyklar med bekvämt underarmstöd så de kunde luta sig fram och minska luftmotståndet. Sen kom Stephan och så jag då sist, som en lyktstolpe på min citybike. Oförskämt onödigt mycket efter pga min idiotiska avsaknad av förmåga att inte ens kunna hålla rätt på banan. Vi susade förbi ängar och lagårdar, småbyar och ett ställde där någon satt upp en skylt med texten "varning levande raggare". Vi mötte ett helt gäng raggarbilar och det visade sig verkligen vara raggarträffcamping med grillning. Det luktade så gott från grillen när vi körde förbi och jag funderade på att slänga cykeln och äta grillat och dricka vin med raggarna istället. Sista fyra milen på cykel var jättejobbig. Det blev mer och mer motvind och jag hade ont i knäna. Smärtan oroade mig, inte för att jag inte skulle klara cyklingen men för att den skulle hindra mig från löpningen.

När jag kom upp till eken efter cyklingen var jag helt färdig. Helt. Och nästan lite dizzy. Två sk supportrar (till Jonas tror jag) satt i sina strand-solstolar, stekte sina vita jättemagar i solen och tittade misstroget på mig. Som om jag var slut. Och som om jag aldrig skulle klara en meter till.



(Och så här glad var jag efter cyklingen)

Då kom Rolands pappa och frågade om han skulle hälla en flaska vatten över mig. Och det var så obeskrivligt skönt när det kalla vattnet rann ner över ansiktet och över min halvt sönderbrända rygg ( solkräm var nog det enda vi glömt i alla förberedelser).

Och så sprang jag upp till Toivonens hus. Gick in på toa och bytte om. Sprang. Och den första milen sprang jag på 50 minuter.

---

Stephan hade frågat mig vid starten vilken som var "min" gren.

"Egentligen ingen", sa jag. "Men om jag måste säga någon så är det löpningen jag känner mig tryggast i. De andra två kan jag liksom inte men jag har ändå sprungit en halvmara på 1.40 en gång." 

"Joo, då kanske du springer om mig där" sa han på mysig Mumin.

---

Löpningen (3 mil) var sträckan eken-ett brofäste och tillbaka tre gånger (och då kan den matematiskt kunniga räkna ut att sträckan från eken till bron var 5 km). Underbart gott vatten och sportdryck fanns att avnjuta efter 2,5 km.

Kim var inne på sitt tredje varv när jag började springa. Roland var i slutet av sitt första och Stephan i mitten av sitt första, tror jag. I löpningen gällde det verkligen att försöka tänka positivt. Som t ex: "Jag har i alla fall batterier kvar i mp3spelaren och än så länge räcker de ju" eller "Åh vilken bra låt" (trots att det antagligen var en o-tempolåt som jag tröttnat på sedan länge) eller "Här är det skugga - så skönt och det svalkar ju verkligen". (Även om det var 25 grader varmt). Typ så.

TV och tidningar stod och väntade på vinnaren - världsmästar-Kim 19 år. Han hade emellertid varit tvungen att gå hela sista milen på grund av en fotskada, men han var så överlägsen så ingen kunde hota honom ändå. Det skapade dock lite irritation och förvirring när pressen stod beredd att filma och fotografera och jag och Roland, dök upp istället för vinnaren, som gubbar i lådan i skogsbrynet för att anteckna mellantider och ge oss ut på våra sista mil.

När jag kom i mål efter första milen visste jag att jag skulle klara det. Jag visste att en mil till kunde jag springa. Och en kunde jag krypa. Eller i alla fall gå. Och jag fixade det med nästan enbart löpning. När jag tänker tillbaka minns jag inte mycket från den sista etappen. Jag minns att Rs farbror sprang jämte mig några meter i sina sandaler och att jag sa till någon i publiken att det var lugnt, bara jag hinner med sista färjan och när går den? Och jag minns de solande jättemagarnas miner när jag protokollförde tiden på första milen. Ha!




Och jag minns att jag tänkte, när jag hade en km kvar ungefär, att i det här loppet ska jag inte böla när jag kommer i mål. (Annars gör jag alltid det - av trötthet och att jag blir lite rörd tror jag). Då kom det ut en tanta från en trädgård. Jag hade hejat på henne några gånger under loppet för hon hade stått där vid vägen och tittat och lett uppmuntrande och ett tag var hon ute på promenad. Hon var kanske närmre sjuttio. Hon sprang emot mig och sträckte fram handen och gav mig en rosa ros: "Du är så duktig".

DÅ kom tårarna. Det var så otroligt rörande. (Jag hann i alla fall gråta ut innan mål så där fällde jag faktiskt inga tårar). Men de andra undrade nog om jag hade tagit tid på mig och stannat och plockat en blomma...

---

En del av publiken inklusive TV och tidningar hade redan begett sig hem när jag kom i mål. Och det kan man förstå. Undrar vad det kommer stå i tidningen; "även en kvinna ställde upp men vi vet inte vad hon hade för sluttid för vi orkade inte vänta".



Precis efter målgång.
----

Och så här blev resultatet:

1. Kim Harju                      8:03        

2. Jonas Wincent              8:55         
3. Roland Fellman            9:16         

4. Stephan Toivonen         9:45         
5. AnnaSara Holmgren    10:12

En skadad vinnare blir buren.

Jorå, satte... Det kan även tilläggas att Kim fixade simningen på 54 minuter... Och Roland - vilken otrolig prestation! (Jag säger att jag nådde mitt mål på tio timmar med tanke på felsimningen och den förvirrade första cykelrundan.)

Sen var det prisutdelning och vi fick små bucklor med nån remsa i Ålands färger på (som jag tror att S själv klistrat dit). Stephan var så söt och tackade sin fru "administratören" tusen gånger och bjöd på champagne och jag blev snurrig efter att knappt hunnit smutta på den ädla drycken.

De två solande supportrarna lyfte på sina t-shirts och visade sina jättemagar som hade blivit illröda. Om vi ironmen/lady skulle ha störd nattsömn pga endorfinanstormning eller smärta så var det inget mot vad de där två skulle ha. De kommer inte att kunna sova på mage på minst en vecka!



De solande supportrarna

Vi applåderade den fantastiska publiken som stått ut en hel dag med service och support! Rs fru körde hem oss och väl framme satte vi i oss lite pasta innan sänggång. Jag somnade nästan direkt och det enda som störde mig var en och annan fästing från min sängkamrat (familjens katt) som kröp över mina lakan. 

---

Jag återvände till Sverige med kvällsfärjan nästa dag. Med tusen fantastiska minnen i bagaget stod jag på akterdäck med solen i ryggen och lyssnade på Vikinglines allsångsunderhållarmusik som envist överröstade min mp3-spelare. Det var ännu mer party nu eftersom det ju var fredagkväll och jag trodde aldrig att folk kan ha som intresse att verkligen åka fram och tillbaka på en båt och dricka öl. (Och jo men visst stod det några bilar till på däck - jag kan väl omöjligt vara den enda nyktra här?) 

Jag hade hur som helst blivit bättre på att minnas var jag ställt bilen. Och att följa en älgskylt.