uraskanielden

Soffan och Tomas åkte på bröllop och favoritfaster (f-f) hade lovat att passa deras två barn.
Carin lovade att hjälpa henne men jag tänkte "Helt ärligt, hur svårt kan det vara att passa två ungar en dag?" Det visade sig vara det. För Carin var över till f-f redan kl åtta på morgonen och tog hand om lillbäbin när Emilia 2 år krävde all uppmärksamhet:

"Mo-mo ha damp" hörde jag tvååringen säga på andra sidan staketet.
 
Jag och pappa insåg ganska snabbt att vi dragit vinstlotten och gick på morgonpromenad med Chili. Skog, klippor. Backar och en hund som drar. Motion är en färskvara. Och med en stressfraktur i foten (som jag inte fått under Ironman utan efteråt, under ett par sena kvällar i högklackat runt Kungsholmen så korkat!!) och två veckors stillasittande med milkshake-, Cosmopolitan och Strawberrydecoricedrickande som enda näringsintag, känns detta mycket tydligt. (Ingen kommer att känna igen mig när jag är tillbaka på jobbet - grogghagga och fetto.)

Hur som helst. Efter två timmars promenad var vi hemma igen. In med Chili och ner till båten för att dra iväg och vittja krabbtinor som vi lagt ut dan innan. Det blåste i dag med. Visserligen inte i närheten av vad det gjorde i går. Herregud, vi hade lagt ut tinorna utomskärs och jag la all energi på att försöka fokusera på någon sorts horisont men allt jag såg var tre meter höga vågor som gjorde att båten bara skvalpade upp och ner. Att jag sen råkade trassla ihop linorna med varandra gjorde inte saken bättre. Pappa var mycket tålmodig där han satt och förtvivlat försökte få isär trasslet. Och undrade hur jag på den korta tiden lyckats! Men han svor bara en gång. Sen blev jag så sjösjuk och hängde över relingen halva hemfärden (förstår vad uttrycket grön i ansiktet kommer ifrån) och när vi kom hem låg jag på soffan och blundade i minst en halvtimme. Tills f-f kom förbi och jag skrek:

"Äntligen doctor HELP!!!"
(som i filmen "Livet från den ljusa sidan" när huvudrollsinnehavaren, spelad av Jack Nicholson, sökte hjälp hos psykiatern, (vi kved av skratt till den scenen)).

"Nej det finns inget läkemedel mot sjösjuka" konstaterade f-f.
"Du får ligga där och må dåligt."

Det var alltså i går. Nu satt jag på bryggan och väntade på att pappa skulle plocka upp mig med båten. Grannen - en av sommargästerna kom in med sin krabbfångst - en halvfull hink med hyfsat stora krabbor. "Jag går ut till Saltskärs, där vet jag att jag alltid får nåt, sa han". (Det var även där vi lagt ut våra tinor.) 

"Jag fick en stor hummer också och det sved i hjärtat när jag var tvungen att kasta i den igen" fortsatte han. "Det skulle verka lite misstänkt om man kom in med något inlindat i en filt".

"Jurister", tänkte jag och sa: "Ja det är därför vi har med oss en sån här". Jag höll upp en stor, grön plastväska (som vi visserligen hade agn i men det kunde ju inte han - juristen veta). Och var det verkligen så att vi inte skulle behålla en hummer om vi fick någon..? Kan jag aldrig tänka efter innan jag säger något? 

Vi fick en krabba. Och inga makrillar, trots försök till fiske på hemvägen (och som tur var ingen hummer). Men vi såg två tumlare, det var lite coolt. Jag förstår dem som vill simma med delfiner.

Vi bestämde oss för att dra i gång vår årliga musselplockartradition istället. Vädret var på topp och det skulle kännas skönt att slippa plocka in de små läckerheterna i isande kyla. Det är nämligen min uppgift att hoppa i vattnet och antingen fiska upp musslorna från sandbottnen eller från klippväggarna. När vi har bestämt oss har vi bestämt oss för det och då gör vi det oavsett väder. Och sen blir det musselkok och eventuell gratinering med vitlök, charlottenlök och smör.




Där vi la till intill klipporna fanns det märkligt nog inga musslor. Men härligt bad! Musselplockandet fick vänta till en annan dag. Det var varmt nu. Vi hade varit borta rätt länge och för att slippa bli efterlysta och hämtade av sjöräddningen åkte vi hem. Tog vägen förbi Olle som var ute på bryggan och mixtrade med nya minibåten - en gummibåt på max tre meter med en motor på 50 hästar som kunde dra iväg i sådär 50-60 knop. Härlig leksak! Och ja - Olle frågade om jag ville åka med. Retorisk fråga. Shit vad det gick undan. I båten fanns det linor att hålla sig i och öglor för fötterna så att man skulle hålla sig kvar. Och de användes tacksamt kan jag ju säga. Vem kommer på allt sånt här?
 
Tillslut var vi hemma i alla fall och  fiskade upp Carin och en rejäl korg med fika att ta med oss ut på klipporna. Jag älskar det - att dyka i och kravla sig upp för att sen torka mot en varm klippa. Men C vägrar dyka. Hon kan absolut inte ha huvet under vattnet - det går inte. Jag är glad att jag lärt mig dyka för det är ohyggligt mycket svårare att försöka ta sig i från en halvhal klippa utan att få huvudet under vattnet än att bara dyka eller hoppa i. "Och tången är äcklig" kved C.

"Det är märkligt", muttrar pappa. "Här betalar man dyra pengar för att du ska gå på SPA och ligga i sånt där - och så gnäller du när du står i precis exakt likadan tång".

C kom i alla fall i tillslut - genom att halka så klart.

Vi tog musselplocket senare. Från sandbotten. När det var halv storm och isande kallt. Som vanligt. Men det är roligt och en sport. Trots att jag några timmar senare fortfarande frös där jag satt, insvept i en filt, med tre tjocktröjor och en whiskey. Men det var förbaskat goda musslor.

Barnen hade klarat sig ganska bra, tror jag, trots att damp-mo-mo fick sköta barnpassningen själv på eftermiddan.