Skaffar man inte barn för att man så innerligt längtar?
En sak har jag undrat på sistone. Skaffa barn - gör man inte det längre för att man så innerligt längtar? Ibland verkar det inte så. I bland verkar det i stället vara något annat, en ny slags trend. Att barn är något folk skaffar mer som ett pittoreskt inslag i livet. Det "hör liksom till". Trots att vi är mitt uppe i karriären båda två ska det lösas. Det fixar vi ju, alla andra gör ju det. Först ett och sen ett till. Inte för att man längtar men det är bäst att passa på och inte vänta för länge i och med ersättningen från försäkringskassan.
Och det ser ju bra ut också med två barn åtminstone. Ett barn kan ju inte räcka, det kanske kan verka konstigt. Fast egentligen har vi inte råd. Eller tid. Men varårå. Det går väl att ordna med dagis. Vi kan ju jobba båda två.
Jag vet inte men jag hoppas att det inte stämmer. Jag hoppas att det som fortfarande är längtan som styr. Att det som gäller är att de barn man sätter till världen är efterlängtade och älskade. Annars får det vara. Inte för att det passar i tiden eller ger en den bästa ekonomiska ersättningen. Utan för att man innerligt längtar. Att offra en karriär för sittt barn - skulle inte det kunna vara en självklarhet och i vissa fall kanske även en skyldighet?
