Vad är det - att vara framgångsrik?
En bekant till mig berättade att hon hade varit på en fest med "framgångsrika" människor. Det var ungefär i samma veva som jag var hos kirurgen för att ta bort ett sår som aldrig vill läka riktigt och läkaren sa till sjuksköterskan (om mig och över mitt huvud): "Du kan säga till henne att hon ska lägga sig på britsen..". Som om han var för bra och fin för att prata direkt till mig. Vidare berättade jag dagen därpå för en vän att jag funderade på att kanske doktorera någon gång och jag fick svaret "ja gör det, för då kan du bräcka X" (!)
På något sätt, rätt eller fel, har jag satt ett samband mellan de här tre grejerna och började utifrån begreppet framgångsrik (när man säger det om andra) associera till prestige. Det gick runt, runt: Vad är det att vara framgångsik? Finns det något samband mellan de här händelserna och orden? 
Jag ställde frågan till min väninnan och till mig själv. Vad är det egentligen att vara framgångsrik? Jag antar att hon och många andra kanske skulle svarat att man ska ha disputerat och helst blivit högt uppsatt chef på något flashigt ställe. Samtidigt ska man vara gift och ha några barn och det paketet.
Om man skulle fråga läkaren som undersökte mig skulle han nog säga samma sak. Han har inte en tanke på att bemöta mig med respekt och om han verkligen brann för att hjälpa och möta människor skulle han ha behandlat mig på ett annat sätt. Hans yrke är ett kvitto för honom på att han är framgångsrik. Det är allt. Han är dock i sina egna och andras ögon framgångsrik. (Jag har nu bestämt mig för att bjuda ut honom och ta reda på vad hans riktiga svar kommer att bli.)
Vad skulle jag själv svara på den frågan? Jag som själv brottas rätt mycket med prestigen och dess roll att fylla något man inte har. Men om jag skulle doktorera skulle det förstås vara för att jag brann för ett ämne så djupt och innerligt att jag vill ägna all tid åt det, annars skulle jag ju inte göra det. Och definitivt inte för att bräcka någon eller för att jag skulle "anses framgångsrik". Men jag minns förra året när jag gick steg1 och jag och en bekant diskuterade deras bostadsområde och att alla hade likadana bilar och hus och vad det handlade om: Att passa in och att få vara med och leka. Och att hon kunde säga att hon gärna körde deras fina bil till jobbet för att hon fick uppleva känslan av att vara fin och beundrad då. Framgångsrik kanske.
Och jag minns att jag svarade henne att nu när jag får göra det här med min utbildning, när jag äntligen hittat helt rätt grej, så bryr jag mig inte om att jag inte har en fin bil. Jag har inte en tanke på det. Bara jag får göra mitt. Det är inte att vara framgångsrik - för andra. Trots att jag själv inte kan uppleva någon större inre tillfredsställelse eller framgång. Inget fyllde på ett så genuint sätt upp mitt inre som då.
De redan framgångrika människorna på festen, vad skulle de ha svarat? Då kommer jag att tänka på min favoritprofessor som jag lärde känna under gymnasietiden som var så insnöad i sin värld att han säkert inte ens skulle förstå frågan om han fick den. Han gick sin egen väg och ägnade sig åt sin radiofysik till hundra procent och älskade det.
För det var just det. Han älskade sin grej. Det gjorde honom till en bra människa för det kom till hundra procent inifrån. Han behövde inte trampa på andra för att komma dit han ville. Han behövde inte köra de dyra bilarna för han behövde inte passa in. Det trivdes så bra med sig själv att han kunde köra sitt race. Och i mina ögon var han framgångsrik men han använde själv inte ordet.
Det verkar som om ordet framgångsrik har skapats av de som inte är där. Och att det är skillnad på inre och yttre framgång. Den inre framgången som fyller en och som man mår bra av. Och så den yttre - den som räknas, värderas och marknadsförs.
Ett nytt rum
Framtidens gravstenar (och varför finns det inga kyrkogårdar i Viken?)
Nä det är något med att varje människa är en lång berättelse. En berättelse som i sin tur förgrenar sig i oändliga historier och att kyrkogården ger obegränsat med utrymme att fantisera om hur de haft det i sina liv. På en kvinnas gravsten står det efter hennes namn kort och gott Ps 45. Antagligen blev det för dyrt att skriva ut hela Psaltartexten. Men när jag kom hem var jag tvungen att slå upp texten i Bibeln och då blir bilden av kvinnan så levande och god och inte bara en siffra på en sten. Och som om den som skrev det ville trösta både sig själv och sin älskade hustru:
"Du är den skönaste bland människors barn, ljuvlighet är utgjuten över dina läppar. Så ser vi att Gud har välsignat dig evinnerligen".
På en annan grav växer det en taggbuske, stor och tät. Sympoliskt och jag funderar över varför den slagit rot och varför man låter den växa...eller om man försökt ta bort den men att den envist kommer tillbaka hela tiden. Min fantasi har inga gränser..
Ja det är nog det, friheten att kunna fantisera. Inget är rätt eller fel. Jag tror det är det. Och prestigelösheten och trösten i att ingen trots allt kan sätta sig över livet. Men det är klart, det gäller nog också att inte glömma bort dem som inte var fina nog att få en plats på kyrkogården.
"Även de som bott i kustbyarna Viken och Domsten är begravda här för de orterna har inga egna kyrkogårdar", sa L.
"Varför är det så?", undrar jag. "För även om havet blivit grav för de män som varit sjöfarare så måste väl kvinnor och barn ha någon plats. Alla sjömän dör väl inte på havet och dessutom borde väl andra män ha bott i Viken än sjömän."
Det är fint med titlarna på gravstenarna. Hemmansägaren Nils Nilsson, medaljören Knut Karlsson, köpmannen Olle Olsson. "Undrar vad det kommer stå om oss", sa L.
"IT-teknikern Lars Larsson eller Jobbcoachen Ulla Ullson?"
Han undrade vad det skulle stå på min gravsten och vi bestämde att framtidens gravstenar inte ska prydas av yrkestitlar. Nä, de måste säga något mer om oss som hela människor. Livet måste tvinga oss att ta reda på vilka vi är så att vi kan skriva det på våra gravstenar.
Vi måste komma på något slagkraftigt så att vi blir en ny inspirationskälla till dem som ska gå där om hundrafemtio år och fantisera om vad som egentligen hände med oss: L - livsnjutaren, M - godheten och komikern och A - tjejen på glasberget!
Klassamhället och det inre känslolivet
Ann Petrén (inte fullt så arg som i filmen)Idag har jag tänkt ännu mer på det här med att gestalta en människans inre och hur Ann gör det. För det är det nakna som är det gripande. Och så börjar jag fundera över vilka det är som gillar den här typen av dramer. M, L och jag konstaterade efter förmiddagens promenad att den nog inte går hem i stugorna. Varför? Svaren på de här frågorna kan ju inte vara så enkla som att "Svensson" till skillnad från "övriga" vill se något vackert och drömma sig bort när man ser en film och inte bli påmind om sitt inre nakna driftsliv.
Jag tog med mig frågan till mammas man - han som ibland är den ende som visar intresse för och tar sig tid att gå till botten med mina envetna och besvärliga frågor.
Vi satt vid kaffet efter påskmiddagen. (Jag hade strategiskt anlängt till mamma och hennes man lagom till dess att barnfamiljerna var på väg att röra sig hemåt, mätta och trötta.) Mamma, mormor, moster, plastsyrran och mammas man (P)var kvar. Samtalsämnet var något ytligt och glättigt och jag kände att jag dök ner med min fråga på helt fel ställe och sätt (och kände mig väldig asbergeroid).
"Jo jag har tänkt på en grej: Varför är det så viktigt för borgarklassen att gå på teater och diskutera filmer de sett i den här genren?", sa jag efter att ha gett en kort resumé av filmen med tyngdpunkt på Anns insats. "Är det en del i att man ska vara lite mer än andra och diskutera sådant som endast de "är upphöjda till" att förstå? Eller är det något annat också för de lever ju inte som de lär? Jag menar, det är ju samma människor som samtidigt har så stort behov av att visa upp en perfekt yta. Om de nu har så stort intresse för de här frågorna, varför har de aldrig en tanke på att närma sig dem hos sig själva, varken i det offentliga rummet eller hemma?", fortsatte jag.
"Helt plötsligt blir de helt uppslukade av det okontrollerade känsloliv som Ann Petrén så naket gestaltar. Men när det kommer till dem själva är de så prestigefyllda att de aldrig öppet skulle erkänna att känner eller upplever samma sak."
"För att de måste hela tiden visa upp bilden av dem själva som perfekta och lyckade när de är tillsammans med andra, hur det nu än ser ut där bakom. Annars får de inte vara med och leka", sa P.
Jag ser tillställningar framför mig med all yta och människorna fulla av försvar för att kunna hålla ihop sina liv och ge sken av det perfekta. Under isbergets yta ser det helt annorlunda ut. Där finns kanske det som Ann gestaltar. Men de får aldrig visa vad de känner på riktigt för då är de inte med i matchen längre. Och om jag vänder mig om handlar just om hur länge man kan hålla den fasaden, tänker jag i samma ögonblick.
"Men varför är det just så i borgarklassen?", undrar jag.
Mamma är förvirrad över klassindelningen i vår diskussion men jag tycker att vi på något sätt måste dela in det för att förenkla och fatta vad vi menar. Språket räcker liksom inte till annars. Mormor tittar sig förvirrat omkring och min moster ser nästan ut som om hon skulle somna där hon sitter och drömmer sig bort helt uttråkad. (De är inte vana vid den här typen av samtal.) Samtidigt som jag tänder på alla cylindrar.
"I arbetarklassen behöver du inte visa upp någon yta för att få vara med. Där är det ok att sparka och skrika och slåss och visa allt det här om man ska hårddra det. Och du får vara med även om du är frånskild eller slår din fru på öppen gata. Arbetarklassen har inget intresse av den typen av filmer för de förstår inte problemen eftersom de inte har dem", fortsatte P.
"Och sen finns det ju en grupp till", tillade han. "Det är dem som inte är rädda för om de får vara med och leka eller inte om de visar sig själva". "Och med den gruppen vet jag inte hur det ligger till... hur de förhåller sig till det nakna, om de förstår det, känner sig obekväma eller kan stå ut med det eller ej..."
Och jag tänker direkt att om man resonerar som han så vet jag att de förstår. För det är inte för inte som man hamnar i den gruppen. De som tillhör den förstår och står ut med att se rollfigurens raseri. Kanske har de gjort en klassresa. De personerna har säkert redan förlorat sin tillhörighet och tvingats konfronterats med att stå utanför. Då har man inget att vara rädd för. Man vet att man klarar sig ändå.
Och jag tänker - är det som krävs för att stå utanför klassamhället mod att gå sin egen väg? Och så undrar jag vilken klass eller grupp jag tillhör efter den här indelningen. Och hur man hamnar i den kategorin. Men det får bli morgondagens middagsdiskussion...
Schizoid söker likasinnad eller jakten på rätt målgrupp
Det går inte, insåg jag direkt när jag kommit in på registreringssidan. Mitt uppdrag är att fläka ut mig på nätet med både bild och text och berätta om min innersta längtan efter människan i mitt liv via ett formulär.
"45 000 personer är registrerade på sajten", sa min kompis MC som tacksamt ringde mitt i alltihop.
"Jaha det är ju bara ett tecken på vilken narcissist jag är", sa jag som redan insett det omöjliga där jag satt och bläddrade bland bilder på alla skåne-mesar (Tydligen kan jag bara se Skåne! Jag vill inte ha någon skåning.).
"45 000 pers och inte en enda kommer att duga!" Undrar om det varit lättare med 45 personer...
Men ok, jag gör ett försök. Hittade en partybild som jag sparat i någon mapp i datorn och attachade.
Sen rubriken och jag inser ännu mer att min målgrupp inte finns här: Jag blev fnissig och frustrerad på samma gång. Vad sägs om "Schizoid söker likasinnad..." ?
Nä men ärligt talat man kan ju inte skriva "Singel söker djup person med terapeutiskt yrke"... Polis och byggare kan man söka efter. Eller extremsportare söker extremsportare. Men du kan inte söka en terapeut på en matchingsajt. Det är något annat. "Söker dig som är intresserad av de djupa frågorna om livet" avskräcker till och med mig själv.
Finns det någon för mig att dela divanen med?.-)Däremot går det bra att kryssa i en massa olika alternativ på frågan "vad är du mest nöjd med?"
"En massa personliga egenskaper - så bra", tänkte jag.
Tills jag såg alternativen: "Mina armar, mina ben, mina läppar..." Kom igen!
Det säger som sagt var mycket om min målgrupp och även något om de andra målgrupper som match.com riktar in sig på.
Nästa avsnitt; dax att ringa in kön och ålder på den man söker. Ok få se nu... män 35-45 år säger vi. Men tänk om jag missar mitt livs stora kärlek i den 50-årige mannen (eller kvinnan med för den delen). Jag kan omöjligt hitta en person att dela livet med och skapa en djup relation tillsammans med genom att bedöma via en bild, lite ord ur ett formulär och ringa in ålder och kön. Det är en människa jag vill träffa!
Vidare undrar jag: Är tanken att man ska matcha i syfte att hitta likasinnade? Är det inte olikheterna som gör ett förhållande dynamiskt och spännande? Hur kul är det att ha någon som har samma politiska åsikter som en själv t ex?
Tillslut hade jag i alla fall konstruerat sökprofilen på världens tråkigaste man:
Klädstil: Klassisk, sportig, trendig
Yrke: Något av egen företagare, jurist, hälsovård, konstnär eller vetenskap (här fanns inte ens nämnt något om det terapeutiska yrkena!)
Utbildning: Universitet
Lönespann: 1 500 000-2 500 000
Och när jag väl registrerat mig insåg jag två saker:
1. Den jag kommer att träffa matchar INTE profilen ovan.
2. Allt snack om hur prestigelös jag är är bara fullständigt dravel.
Och jag är än en gång avundsjuk på de mysmysiga barnfamiljerna som firar påsk ihop. Jag kan inte låta bli att till och med bli avundsjuk på de trygga, invanda, tråkiga relationerna där kärleken för länge sen ebbat ut och man bara lever ihop av praktiska skäl. För att det är bekvämt. Jag har respekt för det.
För hur det än är slipper man jaga namn och bild på nätet.
