uraskanielden

"Om jag vänder mig om". Jag har sett den otaliga gånger och varje gång upplever jag något nytt. I går kommer jag på mig själv med att skratta åt Ann Petréns gestaltning av förbannad och bitter exfru som blivit övergiven av sin man för en yngre kvinna. Istället för att tycka att hon är tung och besvärlig. Ann Petrén är helt enastående. Det är som om hon faktiskt inte bara spelar en arg människa utan också lyckas gestalta rollfigurens rasande driftsliv ur dess innersta inre. Kanske skrattar jag mest för att hon är så genial. Jag förstår att hon fick pris för den rollen.

 Ann Petrén (inte fullt så arg som i filmen)

Idag har jag tänkt ännu mer på det här med att gestalta en människans inre och hur Ann gör det. För det är det nakna som är det gripande. Och så börjar jag fundera över vilka det är som gillar den här typen av dramer. M, L och jag konstaterade efter förmiddagens promenad att den nog inte går hem i stugorna. Varför? Svaren på de här frågorna kan ju inte vara så enkla som att "Svensson" till skillnad från "övriga" vill se något vackert och drömma sig bort när man ser en film och inte bli påmind om sitt inre nakna driftsliv.

Jag tog med mig frågan till mammas man - han som ibland är den ende som visar intresse för och tar sig tid att gå till botten med mina envetna och besvärliga frågor.

Vi satt vid kaffet efter påskmiddagen. (Jag hade strategiskt anlängt till mamma och hennes man lagom till dess att barnfamiljerna var på väg att röra sig hemåt, mätta och trötta.) Mamma, mormor, moster, plastsyrran och mammas man (P)var kvar. Samtalsämnet var något ytligt och glättigt och jag kände att jag dök ner med min fråga på helt fel ställe och sätt (och kände mig väldig asbergeroid).

"Jo jag har tänkt på en grej: Varför är det så viktigt för borgarklassen att gå på teater och diskutera filmer de sett i den här genren?", sa jag efter att ha gett en kort resumé av filmen med tyngdpunkt på Anns insats. "Är det en del i att man ska vara lite mer än andra och diskutera sådant som endast de "är upphöjda till" att förstå? Eller är det något annat också för de lever ju inte som de lär? Jag menar, det är ju samma människor som samtidigt har så stort behov av att visa upp en perfekt yta. Om de nu har så stort intresse för de här frågorna, varför har de aldrig en tanke på att närma sig dem hos sig själva, varken i det offentliga rummet eller hemma?", fortsatte jag. 
"Helt plötsligt blir de helt uppslukade av det okontrollerade känsloliv som Ann Petrén så naket gestaltar. Men när det kommer till dem själva är de så prestigefyllda att de aldrig öppet skulle erkänna att känner eller upplever samma sak."

"För att de måste hela tiden visa upp bilden av dem själva som perfekta och lyckade när de är tillsammans med andra, hur det nu än ser ut där bakom. Annars får de inte vara med och leka", sa P.

Jag ser tillställningar framför mig med all yta och människorna fulla av försvar för att kunna hålla ihop sina liv och ge sken av det perfekta. Under isbergets yta ser det helt annorlunda ut. Där finns kanske det som Ann gestaltar. Men de får aldrig visa vad de känner på riktigt för då är de inte med i matchen längre. Och om jag vänder mig om handlar just om hur länge man kan hålla den fasaden, tänker jag i samma ögonblick.

"Men varför är det just så i borgarklassen?", undrar jag.

Mamma är förvirrad över klassindelningen i vår diskussion men jag tycker att vi på något sätt måste dela in det för att förenkla och fatta vad vi menar. Språket räcker liksom inte till annars. Mormor tittar sig förvirrat omkring och min moster ser nästan ut som om hon skulle somna där hon sitter och drömmer sig bort helt uttråkad. (De är inte vana vid den här typen av samtal.) Samtidigt som jag tänder på alla cylindrar.

"I arbetarklassen behöver du inte visa upp någon yta för att få vara med. Där är det ok att sparka och skrika och slåss och visa allt det här om man ska hårddra det. Och du får vara med även om du är frånskild eller slår din fru på öppen gata. Arbetarklassen har inget intresse av den typen av filmer för de förstår inte problemen eftersom de inte har dem", fortsatte P.

"Och sen finns det ju en grupp till", tillade han. "Det är dem som inte är rädda för om de får vara med och leka eller inte om de visar sig själva". "Och med den gruppen vet jag inte hur det ligger till... hur de förhåller sig till det nakna, om de förstår det, känner sig obekväma eller kan stå ut med det eller ej..."

Och jag tänker direkt att om man resonerar som han så vet jag att de förstår. För det är inte för inte som man hamnar i den gruppen. De som tillhör den förstår och står ut med att se rollfigurens raseri. Kanske har de gjort en klassresa. De personerna har säkert redan förlorat sin tillhörighet och tvingats konfronterats med att stå utanför. Då har man inget att vara rädd för. Man vet att man klarar sig ändå.

Och jag tänker - är det som krävs för att stå utanför klassamhället mod att gå sin egen väg? Och så undrar jag vilken klass eller grupp jag tillhör efter den här indelningen. Och hur man hamnar i den kategorin. Men det får bli morgondagens middagsdiskussion...