uraskanielden

Jag trodde aldrig detta om mig själv. ALDRIG att jag skulle sänka mig så lågt som att börja med nätdejting. Men jag är så urless på att vara singel nu - speciellt när det är påsk och alla är med sina familjer. Så jag gör det nu. Tar sista utvägen: Match.com - Åh vad lycklig jag ska bli där i cyberspace!

Det går inte, insåg jag direkt när jag kommit in på registreringssidan. Mitt uppdrag är att fläka ut mig på nätet med både bild och text och berätta om min innersta längtan efter människan i mitt liv via ett formulär.

"45 000 personer är registrerade på sajten", sa min kompis MC som tacksamt ringde mitt i alltihop.
"Jaha det är ju bara ett tecken på vilken narcissist jag är", sa jag som redan insett det omöjliga där jag satt och bläddrade bland bilder på alla skåne-mesar (Tydligen kan jag bara se Skåne! Jag vill inte ha någon skåning.).
"45 000 pers och inte en enda kommer att duga!" Undrar om det varit lättare med 45 personer...

Men ok, jag gör ett försök. Hittade en partybild som jag sparat i någon mapp i datorn och attachade. 

Sen rubriken och jag inser ännu mer att min målgrupp inte finns här: Jag blev fnissig och frustrerad på samma gång.  Vad sägs om "Schizoid söker likasinnad..." ?

Nä men ärligt talat man kan ju inte skriva "Singel söker djup person med terapeutiskt yrke"... Polis och byggare kan man söka efter. Eller extremsportare söker extremsportare. Men du kan inte söka en terapeut på en matchingsajt. Det är något annat.  "Söker dig som är intresserad av de djupa frågorna om livet" avskräcker till och med mig själv.


 Finns det någon för mig att dela divanen med?.-)


Däremot går det bra att kryssa i en massa olika alternativ på frågan "vad är du mest nöjd med?"
"En massa personliga egenskaper - så bra", tänkte jag. 
Tills jag såg alternativen: "Mina armar, mina ben, mina läppar..." Kom igen! 

Det säger som sagt var mycket om min målgrupp och även något om de andra målgrupper som match.com riktar in sig på.

Nästa avsnitt; dax att ringa in kön och ålder på den man söker. Ok få se nu... män 35-45 år säger vi. Men tänk om jag missar mitt livs stora kärlek i den 50-årige mannen (eller kvinnan med för den delen). Jag kan omöjligt hitta en person att dela livet med och skapa en djup relation tillsammans med genom att bedöma via en bild, lite ord ur ett formulär och ringa in ålder och kön. Det är en människa jag vill träffa! 

Vidare undrar jag: Är tanken att man ska matcha i syfte att hitta likasinnade? Är det inte olikheterna som gör ett förhållande dynamiskt och spännande? Hur kul är det att ha någon som har samma politiska åsikter som en själv t ex?
 
Tillslut hade jag i alla fall konstruerat sökprofilen på världens tråkigaste man:

Klädstil: Klassisk, sportig, trendig
Yrke: Något av egen företagare, jurist, hälsovård, konstnär eller vetenskap (här fanns inte ens nämnt något om det terapeutiska yrkena!)
Utbildning: Universitet
Lönespann: 1 500 000-2 500 000

Och när jag väl registrerat mig insåg jag två saker:
1. Den jag kommer att träffa matchar INTE profilen ovan.
2. Allt snack om hur prestigelös jag är är bara fullständigt dravel.

Och jag är än en gång avundsjuk på de mysmysiga barnfamiljerna som firar påsk ihop. Jag kan inte låta bli att till och med bli avundsjuk på de trygga, invanda, tråkiga relationerna där kärleken för länge sen ebbat ut och man bara lever ihop av praktiska skäl. För att det är bekvämt. Jag har respekt för det.

För hur det än är slipper man jaga namn och bild på nätet.