uraskanielden

Jag, M och L var ute på (mycket kort och koncis) konstrunda i norra Skåne och passerade en kyrkogård. Jag kan gå på kyrkogårdar i evigheter. Det är något med dem och då menar jag inte dess tröstande effekt på den bittra singeln nynnande Chers låt "Sooner or later we all sleep alone". Nej då. (Och förresten är jag inte bitter och ensam, intalar jag mig.)

Nä det är något med att varje människa är en lång berättelse. En berättelse som i sin tur förgrenar sig i oändliga historier och att kyrkogården ger obegränsat med utrymme att fantisera om hur de haft det i sina liv. På en kvinnas gravsten står det efter hennes namn kort och gott Ps 45. Antagligen blev det för dyrt att skriva ut hela Psaltartexten. Men när jag kom hem var jag tvungen att slå upp texten i Bibeln och då blir bilden av kvinnan så levande och god och inte bara en siffra på en sten. Och som om den som skrev det ville trösta både sig själv och sin älskade hustru:

"Du är den skönaste bland människors barn, ljuvlighet är utgjuten över dina läppar. Så ser vi att Gud har välsignat dig evinnerligen".

På en annan grav växer det en taggbuske, stor och tät. Sympoliskt och jag funderar över varför den slagit rot och varför man låter den växa...eller om man försökt ta bort den men att den envist kommer tillbaka hela tiden. Min fantasi har inga gränser..

Ja det är nog det, friheten att kunna fantisera. Inget är rätt eller fel. Jag tror det är det. Och prestigelösheten och trösten i att ingen trots allt kan sätta sig över livet. Men det är klart, det gäller nog också att inte glömma bort dem som inte var fina nog att få en plats på kyrkogården.



"Även de som bott i kustbyarna Viken och Domsten är begravda här för de orterna har inga egna kyrkogårdar", sa L.
 
"Varför är det så?", undrar jag. "För även om havet blivit grav för de män som varit sjöfarare så måste väl kvinnor och barn ha någon plats. Alla sjömän dör väl inte på havet och dessutom borde väl andra män ha bott i Viken än sjömän."

Det är fint med titlarna på gravstenarna. Hemmansägaren Nils Nilsson, medaljören Knut Karlsson, köpmannen Olle Olsson. "Undrar vad det kommer stå om oss", sa L.
"IT-teknikern Lars Larsson eller Jobbcoachen Ulla Ullson?" 

Han undrade vad det skulle stå på min gravsten och vi bestämde att framtidens gravstenar inte ska prydas av yrkestitlar. Nä, de måste säga något mer om oss som hela människor. Livet måste tvinga oss att ta reda på vilka vi är så att vi kan skriva det på våra gravstenar. 

Vi måste komma på något slagkraftigt så att vi blir en ny inspirationskälla till dem som ska gå där om hundrafemtio år och fantisera om vad som egentligen hände med oss: L - livsnjutaren, M - godheten och komikern och A - tjejen på glasberget!