uraskanielden

En bekant till mig berättade att hon hade varit på en fest med "framgångsrika" människor. Det var ungefär i samma veva som jag var hos kirurgen för att ta bort ett sår som aldrig vill läka riktigt och läkaren sa till sjuksköterskan (om mig och över mitt huvud): "Du kan säga till henne att hon ska lägga sig på britsen..". Som om han var för bra och fin för att prata direkt till mig. Vidare berättade jag dagen därpå för en vän att jag funderade på att kanske doktorera någon gång och jag fick svaret "ja gör det, för då kan du bräcka X" (!)

På något sätt, rätt eller fel, har jag satt ett samband mellan de här tre grejerna och började utifrån begreppet framgångsrik (när man säger det om andra) associera till prestige. Det gick runt, runt: Vad är det att vara framgångsik? Finns det något samband mellan de här händelserna och orden? 





Jag ställde frågan till min väninnan och till mig själv. Vad är det egentligen att vara framgångsrik? Jag antar att hon och många andra kanske skulle svarat att man ska ha disputerat och helst blivit högt uppsatt chef på något flashigt ställe. Samtidigt ska man vara gift och ha några barn och det paketet.

Om man skulle fråga läkaren som undersökte mig skulle han nog säga samma sak. Han har inte en tanke på att bemöta mig med respekt och om han verkligen brann för att hjälpa och möta människor skulle han ha behandlat mig på ett annat sätt. Hans yrke är ett kvitto för honom på att han är framgångsrik. Det är allt. Han är dock i sina egna och andras ögon framgångsrik. (Jag har nu bestämt mig för att bjuda ut honom och ta reda på vad hans riktiga svar kommer att bli.)

Vad skulle jag själv svara på den frågan? Jag som själv brottas rätt mycket med prestigen och dess roll att fylla något man inte har. Men om jag skulle doktorera skulle det förstås vara för att jag brann för ett ämne så djupt och innerligt att jag vill ägna all tid åt det, annars skulle jag ju inte göra det. Och definitivt inte för att bräcka någon eller för att jag skulle "anses framgångsrik". Men jag minns förra året när jag gick steg1 och jag och en bekant diskuterade deras bostadsområde och att alla hade likadana bilar och hus och vad det handlade om: Att passa in och att få vara med och leka. Och att hon kunde säga att hon gärna körde deras fina bil till jobbet för att hon fick uppleva känslan av att vara fin och beundrad då. Framgångsrik kanske.

Och jag minns att jag svarade henne att nu när jag får göra det här med min utbildning, när jag äntligen hittat helt rätt grej, så bryr jag mig inte om att jag inte har en fin bil. Jag har inte en tanke på det. Bara jag får göra mitt. Det är inte att vara framgångsrik - för andra. Trots att jag själv inte kan uppleva någon större inre tillfredsställelse eller framgång. Inget fyllde på ett så genuint sätt upp mitt inre som då.

De redan framgångrika människorna på festen, vad skulle de ha svarat? Då kommer jag att tänka på min favoritprofessor som jag lärde känna under gymnasietiden som var så insnöad i sin värld att han säkert inte ens skulle förstå frågan om han fick den. Han gick sin egen väg och ägnade sig åt sin radiofysik till hundra procent och älskade det. 

För det var just det. Han älskade sin grej. Det gjorde honom till en bra människa för det kom till hundra procent inifrån. Han behövde inte trampa på andra för att komma dit han ville. Han behövde inte köra de dyra bilarna för han behövde inte passa in. Det trivdes så bra med sig själv att han kunde köra sitt race. Och i mina ögon var han framgångsrik men han använde själv inte ordet.

Det verkar som om ordet framgångsrik har skapats av de som inte är där. Och att det är skillnad på inre och yttre framgång. Den inre framgången som fyller en och som man mår bra av. Och så den yttre - den som räknas, värderas och marknadsförs.