En injektion oxytocin och ett glas rött tack!
Vi lever inte som vi lär. Det är bara att konstatera efter att ha varit på en endagsföreläsning i stress och förändring. Det absurda var att både jag och min kollega var alldeles för stressade för att egentligen sitta där: Men vi gjorde vårt bästa för att vara närvarande. Tur för ibland är det svårt att stanna upp och se viket ekorrhjul vi ibland är inne i.
Vi fick höra talas om prestationsprinsessor. Dem som strävar efter det perfekta. Dem som tror att om jag bara hjälper andra eller är duktig, då - då duger jag. Dem som hela tiden försöker lite mer. Inte för att de känner sig älskade för vilka de är. Det vet de inget om. Prestationsprinsessorna backar inte ur hopplösa situationer och därför ligger de i farozonen för utbrändhet (som i all sin enkelhet definierades som att belastningarna är större än resurserna).
De flesta som söker för utmattningssymptom i dag är kvinnor i 35-40-årsåldern. Det är tydligen något nytt fenomen. Men jag tycker inte alls det verkar konstigt. Det är mellanchefernas ålder. Dem som har krav både uppifrån och nedifrån. Hemifrån. Utifrån. Tillgänglighetskrav. Sociala mediers krav. All information, alla val, alla intryck. Resorna. Landskapen som svischar förbi utanför fönstret. Om en timme är jag i Stockholm, ikväll är jag hemma igen. Nya miljöer. Ensamheten. Så många kontakter, så få riktiga vänner. Så lite tid att umgås. När fick jag närhet senast? När ska jag få tid över att komma i kontakt med mina känslor?
Recept på livsglädje:
- Delaktighet
- Inflytande
- Engagemang
- Möjlighet att säga ifrån
- Mental och psykisk balans
- Fokus
- Trygghet
- Socialt stöd
- Mening och tillit
- Självkänsla
- Goda livsvanor
Receptet kom från en annan föreläsare som är läkare och ofta får frågan om hon kan skriva ut recept på livsglädje. "Jag brukar säga nej", sa hon. "Eftersom jag vet att en tredjedel av alla recept inte löses in."
För att visa på motsatsen till det komplexa och kravfyllda samhälle vi lever i idag tog föreläsaren från veckan upp de så kallade klosterreglerna:
"Dygnet på klostret delas upp i tre delar: En tredjedel sömn, en tredjedel yttre aktivitet och en tredjedel inre aktivitet (dvs meditation)."
Det låter så sunt. Och så självklart för att man ska må bra. Och lite tråkigt, viskar en liten djävul i mitt öra. Till försvar
Varför väljer vi att rikta in våra liv på ett helt annat sätt än denna sunda klosterlivsstil när vi vet hur hotande vårt samhälle verkar vara för oss? Är det vår rädsla för att stå utanför och vår önskan att passa in som gör att vi tar risken? De prestigefyllda jobben i vårt samhälle är inte de som bygger på att man tar det lugnt och hittar balansen. Det har till och med blivit lite coolt att säga att man har extreeeemt mycket att göra och inte riktigt ok att säga att det är lugnt när det är lugnt. Dem som sätter ner foten och inte gillar läget har "förlorat" - de är inte tillräckligt starka.
Vad leder det till i förlängningen om vi är så här lättlurade av att haka på stress och utmattningsvågen? Eller är detta just nu bara en trend? Kommer trenden vara annorlunda om ett antal år? Är det inne att vara i klostertänket 2025? Eller kommer det hela att trappas upp? Den som har flest bollar i luften med minsta antalet resurser vinner?
Vi kör lite mindfulness för det låter ju trendigt och nytt. Trots att det funnits sen klostertiden. Skillnaden är att vi lägger till mindfullnessen utöver det vanliga livet inte som en integrerad del av det. Som att både ha kakan och äta den. Fast vi inte riktigt förstått.
Vi kanske kommer på fler quickfixvarianter än att öva på att leva i nuet en halvtimme om dan. Kanske blir oxytocininjektioner ersättningsmedel för den dos våra husdjur skulle ge oss genom lite gos. Eller som tröst när vi inte hinner investera tid på att hitta en person som kan ge oss beröring. En spruta oxytocin och ett glas rött tack! Kanske blir det en kompletterande tröst när vi sitter där allt mer ensamma framför facebook.
Och så ska livet rulla vidare som tidigare.
Det måste ju finnas människor som väljer att inte leva ett liv i balansgång mellan resurser och belastningar. Vilka är det? De som valt att inte bli som prestationsprinsessorna. De som vet att de är älskade för sin egen skull, kan älska sig själva och besvara sin egen kärlek. De som är lyckligt lottade med både insikt om och resurser för att skapa sin egen oas och gå sin egen väg. Eller är det kanske personer som återhämtat sig från en utbrändhet och som fått respekt för att det inte är något att leka med. Jag vill möta dem och höra vad de har att säga.
Just nu känns det ibland som om samhället idag består av ett gäng rökare som fortsätter röka trots att våra män/fruar dött i kol.
Vi fick höra talas om prestationsprinsessor. Dem som strävar efter det perfekta. Dem som tror att om jag bara hjälper andra eller är duktig, då - då duger jag. Dem som hela tiden försöker lite mer. Inte för att de känner sig älskade för vilka de är. Det vet de inget om. Prestationsprinsessorna backar inte ur hopplösa situationer och därför ligger de i farozonen för utbrändhet (som i all sin enkelhet definierades som att belastningarna är större än resurserna).
De flesta som söker för utmattningssymptom i dag är kvinnor i 35-40-årsåldern. Det är tydligen något nytt fenomen. Men jag tycker inte alls det verkar konstigt. Det är mellanchefernas ålder. Dem som har krav både uppifrån och nedifrån. Hemifrån. Utifrån. Tillgänglighetskrav. Sociala mediers krav. All information, alla val, alla intryck. Resorna. Landskapen som svischar förbi utanför fönstret. Om en timme är jag i Stockholm, ikväll är jag hemma igen. Nya miljöer. Ensamheten. Så många kontakter, så få riktiga vänner. Så lite tid att umgås. När fick jag närhet senast? När ska jag få tid över att komma i kontakt med mina känslor?
Recept på livsglädje:
- Delaktighet
- Inflytande
- Engagemang
- Möjlighet att säga ifrån
- Mental och psykisk balans
- Fokus
- Trygghet
- Socialt stöd
- Mening och tillit
- Självkänsla
- Goda livsvanor
Receptet kom från en annan föreläsare som är läkare och ofta får frågan om hon kan skriva ut recept på livsglädje. "Jag brukar säga nej", sa hon. "Eftersom jag vet att en tredjedel av alla recept inte löses in."
För att visa på motsatsen till det komplexa och kravfyllda samhälle vi lever i idag tog föreläsaren från veckan upp de så kallade klosterreglerna:
"Dygnet på klostret delas upp i tre delar: En tredjedel sömn, en tredjedel yttre aktivitet och en tredjedel inre aktivitet (dvs meditation)."
Det låter så sunt. Och så självklart för att man ska må bra. Och lite tråkigt, viskar en liten djävul i mitt öra. Till försvar
Varför väljer vi att rikta in våra liv på ett helt annat sätt än denna sunda klosterlivsstil när vi vet hur hotande vårt samhälle verkar vara för oss? Är det vår rädsla för att stå utanför och vår önskan att passa in som gör att vi tar risken? De prestigefyllda jobben i vårt samhälle är inte de som bygger på att man tar det lugnt och hittar balansen. Det har till och med blivit lite coolt att säga att man har extreeeemt mycket att göra och inte riktigt ok att säga att det är lugnt när det är lugnt. Dem som sätter ner foten och inte gillar läget har "förlorat" - de är inte tillräckligt starka.
Vad leder det till i förlängningen om vi är så här lättlurade av att haka på stress och utmattningsvågen? Eller är detta just nu bara en trend? Kommer trenden vara annorlunda om ett antal år? Är det inne att vara i klostertänket 2025? Eller kommer det hela att trappas upp? Den som har flest bollar i luften med minsta antalet resurser vinner?
Vi kör lite mindfulness för det låter ju trendigt och nytt. Trots att det funnits sen klostertiden. Skillnaden är att vi lägger till mindfullnessen utöver det vanliga livet inte som en integrerad del av det. Som att både ha kakan och äta den. Fast vi inte riktigt förstått.
Vi kanske kommer på fler quickfixvarianter än att öva på att leva i nuet en halvtimme om dan. Kanske blir oxytocininjektioner ersättningsmedel för den dos våra husdjur skulle ge oss genom lite gos. Eller som tröst när vi inte hinner investera tid på att hitta en person som kan ge oss beröring. En spruta oxytocin och ett glas rött tack! Kanske blir det en kompletterande tröst när vi sitter där allt mer ensamma framför facebook.
Och så ska livet rulla vidare som tidigare.
Det måste ju finnas människor som väljer att inte leva ett liv i balansgång mellan resurser och belastningar. Vilka är det? De som valt att inte bli som prestationsprinsessorna. De som vet att de är älskade för sin egen skull, kan älska sig själva och besvara sin egen kärlek. De som är lyckligt lottade med både insikt om och resurser för att skapa sin egen oas och gå sin egen väg. Eller är det kanske personer som återhämtat sig från en utbrändhet och som fått respekt för att det inte är något att leka med. Jag vill möta dem och höra vad de har att säga.
Just nu känns det ibland som om samhället idag består av ett gäng rökare som fortsätter röka trots att våra män/fruar dött i kol.
Hur gör man i den här världen?
Vart tog januari vägen? När jag tänker tillbaka känns det mest som att jag har ägnat mig åt att förstå hur jag ska klara mig så bra som möjligt i min värld som jag mer och mer sugs in i och blir en del av. Med eller mot min vilja. Och jag letar ständigt efter strategier att förhålla mig till allt som sker.
Förra veckan hade vi verksamhetsplanering med fokus på hur vi ska förbättra våra rutiner. Första uppgiften var att tänka ut och skriva ner på post-it-lappar vilka rutiner som fungerar och inte fungerar. Jag hade svårt. Har jag några rutiner överhuvudtaget i mitt jobb där en dag inte är den andra lik? Jo det måste jag väl ha. Bara det att de skiljer sig åt från de andras, inte lika handfasta. Vad har jag gemensamt med dem? De som jobbat här i tjugo år. Vilka rutiner har de som jag kanske också borde ha?
Det blev ganska tydligt för mig, det som är en enda jätterutin och som är helt självklara för de andra men som jag fortfarande stångas med. Kulturen.
"HUR GÖR MAN I DEN HÄR VÄRLDEN?", skrev jag med stora bokstäver på en av mina lappar.
Just senaste veckorna har det blivit väldigt tydligt för mig att det inte räcker med ödmjukhet och att lyssna på folk för att nå framgång. Jag måste kunna spelreglerna också.
Exempel. Förra fredagen hade jag externt möte med ett gäng människor från delar av vår organisation. Vi skulle äta lunch på en restaurant i en stor fin domstolsbyggnad och jag hade beställt ett eget rum för oss. När vi väl kom in i det pampiga lunchrummet med stenväggar och valv och skulle slå oss ner kring det stora runda bordet var det inte dukat.
"Varför är det inte dukat?" - utbrast någon i mitt projekt. "Du har väl inte beställt bricklunch?"
Bricklunch lät just nu som det mest katastrofala som någonsin kunde inträffa. Som ett straff någon får som har gjort något väldigt dåligt. Jo, jag hade beställt bricklunch.
När jag bokade rummet (väldigt nöjd över min fina framförhållning för flera veckor sedan) och fick frågan om maten skulle serveras i rummet eller om vi skulle hämta själva (sk bricklunch) hade jag resonerat som så:
1. Går man och hämtar själv får man välja mellan olika maträtter, sitter man kvar blir det bara ett alternativ. Chansen är alltså större att alla får vad de vill ha om man går och hämtar.
2. Bricklunch är billigare. Eftersom jag ofta tänker på hur min käre far går igång när diskussionen om hur skattebetalarnas pengar används och att jag ofta präktigt nog väljer att resa andra klass när jag reser i jobbet var detta heller inga konstigheter för mig.
Men så resonerade tydligen inte de här mötesdeltagarna. Att beställa bricklunch är tydligen förbjudet i "den här världen". Det är kränkande och de känner sig mindre värda då. Man gör det bara inte.
"Jojo, det märks ju att ni satsar på oss..", fick jag höra.
Jag höll god min, sa inget om mina argument och lovade att nästa gång vi ses blir det inget på bricka. Feg som jag är.
När jag kom hem till min planeringsdag berättade jag om min "tabbe". De flesta förtstod inte problemet och tyckte verkligen att jag gjort bort mig. Det är klart att de förstår varför de här människorna blev så upprörda! Ett fåtal höjde på ögonbrynen. Och det är det som blir så tydligt med kulturen. Är du med eller inte? Ni som läser detta och inte tillhör "den här världen" tycker antagligen att det jag berättat är ganska absurt. För er som är en del är det en självklarhet.
Men men. Jag kör på ett tag till. Det är ju lärorikt och spännande. Dock önskvärt med någon typ av manual för hur man gör i den här världen...
Förra veckan hade vi verksamhetsplanering med fokus på hur vi ska förbättra våra rutiner. Första uppgiften var att tänka ut och skriva ner på post-it-lappar vilka rutiner som fungerar och inte fungerar. Jag hade svårt. Har jag några rutiner överhuvudtaget i mitt jobb där en dag inte är den andra lik? Jo det måste jag väl ha. Bara det att de skiljer sig åt från de andras, inte lika handfasta. Vad har jag gemensamt med dem? De som jobbat här i tjugo år. Vilka rutiner har de som jag kanske också borde ha?
Det blev ganska tydligt för mig, det som är en enda jätterutin och som är helt självklara för de andra men som jag fortfarande stångas med. Kulturen.
"HUR GÖR MAN I DEN HÄR VÄRLDEN?", skrev jag med stora bokstäver på en av mina lappar.
Just senaste veckorna har det blivit väldigt tydligt för mig att det inte räcker med ödmjukhet och att lyssna på folk för att nå framgång. Jag måste kunna spelreglerna också.
Exempel. Förra fredagen hade jag externt möte med ett gäng människor från delar av vår organisation. Vi skulle äta lunch på en restaurant i en stor fin domstolsbyggnad och jag hade beställt ett eget rum för oss. När vi väl kom in i det pampiga lunchrummet med stenväggar och valv och skulle slå oss ner kring det stora runda bordet var det inte dukat.
"Varför är det inte dukat?" - utbrast någon i mitt projekt. "Du har väl inte beställt bricklunch?"
Bricklunch lät just nu som det mest katastrofala som någonsin kunde inträffa. Som ett straff någon får som har gjort något väldigt dåligt. Jo, jag hade beställt bricklunch.
När jag bokade rummet (väldigt nöjd över min fina framförhållning för flera veckor sedan) och fick frågan om maten skulle serveras i rummet eller om vi skulle hämta själva (sk bricklunch) hade jag resonerat som så:
1. Går man och hämtar själv får man välja mellan olika maträtter, sitter man kvar blir det bara ett alternativ. Chansen är alltså större att alla får vad de vill ha om man går och hämtar.
2. Bricklunch är billigare. Eftersom jag ofta tänker på hur min käre far går igång när diskussionen om hur skattebetalarnas pengar används och att jag ofta präktigt nog väljer att resa andra klass när jag reser i jobbet var detta heller inga konstigheter för mig.
Men så resonerade tydligen inte de här mötesdeltagarna. Att beställa bricklunch är tydligen förbjudet i "den här världen". Det är kränkande och de känner sig mindre värda då. Man gör det bara inte.
"Jojo, det märks ju att ni satsar på oss..", fick jag höra.
Jag höll god min, sa inget om mina argument och lovade att nästa gång vi ses blir det inget på bricka. Feg som jag är.
När jag kom hem till min planeringsdag berättade jag om min "tabbe". De flesta förtstod inte problemet och tyckte verkligen att jag gjort bort mig. Det är klart att de förstår varför de här människorna blev så upprörda! Ett fåtal höjde på ögonbrynen. Och det är det som blir så tydligt med kulturen. Är du med eller inte? Ni som läser detta och inte tillhör "den här världen" tycker antagligen att det jag berättat är ganska absurt. För er som är en del är det en självklarhet.
Men men. Jag kör på ett tag till. Det är ju lärorikt och spännande. Dock önskvärt med någon typ av manual för hur man gör i den här världen...
Det gudomliga. Och om Gud finns med i bilden
Det gudomliga, vad är det? Är det samma som att ha kontakt med Gud? Om det nu finns någon. Har det med tro att göra? Kan vem som helst uppleva det gudomliga och finns det i så fall ett språk för att beskriva det?
När jag gick Steg1 var det första gången jag hörde talas om det gudomliga. Men jag fattade aldrig. Nu blev det på tapeten igen när jag satt och fikade med min barndomskompis Olla som jag inte träffat på evigheter.
Vi pratade om en man jag träffat på en fest som sagt att han bott på gatan i flera år som ung. Han hade rotat i sopor efter mat för att överleva. Och sovit i trappuppgångar.
"Sen en dag mötte jag Gud på ett studenthustak i Uppsala", sa han, när vi stod där bland snittar och bag-in-boxar. "Det var som att gå runt och bära på en enormt stor och tung ryggsäck och plötsligt var tyngden över axlarna borta. Helt oförklarligt."
Efter den dagen hade han fått drivkraft att starta ett bolag och tjäna ruskigt mycket pengar. Han började engagera sig kyrkligt och skänkte stora summor pengar till välgörenhet. Jag glömmer nog aldrig den där festen som jag från början trodde verkade vara en tävling i yta och jag stod och gnällde över kyrkorna i Huskvarna och min korta karriär som pingstvän, men som sedan slutade med att snubben och jag bestämde att vi ska åka till Kuba tillsammans.
Rätt åt mig när det gäller mina åsikter om det kyrkliga Huskvarna. Men inte för att det gjorde mig mindre förvirrad i mina försök att förstå vad gudomlighet är. Jag har tänkt att gudomlighet kanske istället har någonting med självförverkligande eller att hitta sig själv att göra. Men de bilder jag går omkring med stämmer alltför sällan överens med andras.
"Kommer jag aldrig kunna förstå vad gudomlighet är?", frågade jag. "Måste man ha träffat Gud för att fatta det?"
"Jo det kan du", sa Olla. "Gudomlighet är inte Gud i sig. Gudomligheten finns i oss alla. Och utanför oss."
Dalai, han verkar så trevlig.
Jag fattade inte mycket av detta. Men jag fick på nytt bilder i huvudet. I sig själv och utanför? Det kanske är gudomligheten som är det där oförklarliga man kan uppleva när man är tillsammans med andra i något man verkligen tycker om. Alla i sin passion. Samma passion. Samlade på ett ställe. Som att sjunga i en gigantisk kör. Det är som om man upplever något större än det man faktiskt åstadkommer. En slags mervärdeskänsla. Samtidigt räcker det inte med att bara stå tyst där mitt i kören utan varje persons enskilda insats krävs för att var och en också ska uppleva storheten.
"Vi är alla en del i helheten", fortsatte O.
"Det finns ett större uppdrag för oss längre fram. Men vi ska inte veta vad det är och kommer aldrig få veta det heller. Och det måste vi lära oss att stå ut med. Det är det som är det gudomliga."
Uppdrag och gudomlighet? Kanske är det meningen att vi ska kunna känna mervärdeskänslan - det vi gör med andra. Och vad vi kan åstadkomma när vi gör något passionerat. För att vi ska förstå vad vi faktiskt kan åstadkomma. Och för att vi ska samla kraft och inspiration för vårt framtida jätteuppdrag. Det uppdrag som är så svårt att det kräver av oss att vi brinner för det. Jag vill så gärna köpa det där om att det är någon mening med att vi ska känna så mycket, att det är för vårt eldprovs skull. Varför har vi annars har fått den förmågan som gör att vi kan känna sån passion?
"Vi har ett stort uppdrag. Men vi har även gudomlighet inom oss", fortsatte O. "Det är vår egen gudomlighet som vi kan påverka. Med den menas vår skyldighet att inse att vi faktiskt kan göra vad vi vill av våra liv och också förverkliga det. Det är vi själva som sätter gränserna för vad vi gör med våra liv. Man kan inte sitta och skylla på det ena och det andra och vara ett offer om man egentligen är frisk och har möjlighet att ta tag i sig själv. Det finns människor som varit riktigt utslagna som insett att de kan ta makten över sig själva och lyckas riktigt bra.
Och så har vi gudomligheten som ligger utanför oss själva - den som vi inte kan påverka. Det finns saker som vi inte kan göra något åt och det måste vi acceptera."
"Ok, då har vi har något som kallas gudomlighet och det har med vår egen kraft och omvärldens att göra. Om det heter gudomlighet måste ju Gud finnas med i bilden. Finns Gud?", undrade jag.
Om nu Gud faktiskt finns har jag nog inte mött honom eller henne. Och det verkar nästan bara som om det är personer i den djupaste misär som träffat honom. Jag har aldrig hört något om någon glad sprätt i samhällets toppskikt som varit med om någon sådan situation som mannen på taket.
Kanske är det just för att de som är så långt nere i träsket måste få en extra dos gudomlighet. De måste få en vitamininjektion för att de verkligen ska orka förändra sina liv. Kanske är Gud i så fall till för just dem som har det värst och ger dem extra kraft. Och det är väl bra i så fall.
"Jag tror inte på Gud", sa Olla. Men om man får tro Dalai Lama så är människans uppgift här i världen endast en och det är att hjälpa andra människor."
Jag tänkte på mannen på festen som mött Gud där på taket. Att han blev han givmild à la Lama. Att han vågade tro på sig själv och hitta sin drivkraft. Hur han blev av med sin ryggsäck. Fick han en gudomlighetsinjektion eller hur kunde han helt plötsligt hitta sin styrka att ta makten över sitt liv?
Och så funderade jag över min egen gudomlighet. Att jag faktiskt vet vad jag vill och att det egenligen är ganska små hinder för att jag ska kunna uppnå det. Om man jämför. Och att det lyckligtvis har något med att hjälpa andra att göra. Vad fattigt livet skulle kännas annars.
Men det svåraste kanske ändå är att acceptera att jag inte får veta hur det går med gudomligheten utanför oss själva, det större uppdraget och att en del faktiskt är oförklarligt.
När jag gick Steg1 var det första gången jag hörde talas om det gudomliga. Men jag fattade aldrig. Nu blev det på tapeten igen när jag satt och fikade med min barndomskompis Olla som jag inte träffat på evigheter.
Vi pratade om en man jag träffat på en fest som sagt att han bott på gatan i flera år som ung. Han hade rotat i sopor efter mat för att överleva. Och sovit i trappuppgångar.
"Sen en dag mötte jag Gud på ett studenthustak i Uppsala", sa han, när vi stod där bland snittar och bag-in-boxar. "Det var som att gå runt och bära på en enormt stor och tung ryggsäck och plötsligt var tyngden över axlarna borta. Helt oförklarligt."
Efter den dagen hade han fått drivkraft att starta ett bolag och tjäna ruskigt mycket pengar. Han började engagera sig kyrkligt och skänkte stora summor pengar till välgörenhet. Jag glömmer nog aldrig den där festen som jag från början trodde verkade vara en tävling i yta och jag stod och gnällde över kyrkorna i Huskvarna och min korta karriär som pingstvän, men som sedan slutade med att snubben och jag bestämde att vi ska åka till Kuba tillsammans.
Rätt åt mig när det gäller mina åsikter om det kyrkliga Huskvarna. Men inte för att det gjorde mig mindre förvirrad i mina försök att förstå vad gudomlighet är. Jag har tänkt att gudomlighet kanske istället har någonting med självförverkligande eller att hitta sig själv att göra. Men de bilder jag går omkring med stämmer alltför sällan överens med andras.
"Kommer jag aldrig kunna förstå vad gudomlighet är?", frågade jag. "Måste man ha träffat Gud för att fatta det?"
"Jo det kan du", sa Olla. "Gudomlighet är inte Gud i sig. Gudomligheten finns i oss alla. Och utanför oss."
Dalai, han verkar så trevlig.Jag fattade inte mycket av detta. Men jag fick på nytt bilder i huvudet. I sig själv och utanför? Det kanske är gudomligheten som är det där oförklarliga man kan uppleva när man är tillsammans med andra i något man verkligen tycker om. Alla i sin passion. Samma passion. Samlade på ett ställe. Som att sjunga i en gigantisk kör. Det är som om man upplever något större än det man faktiskt åstadkommer. En slags mervärdeskänsla. Samtidigt räcker det inte med att bara stå tyst där mitt i kören utan varje persons enskilda insats krävs för att var och en också ska uppleva storheten.
"Vi är alla en del i helheten", fortsatte O.
"Det finns ett större uppdrag för oss längre fram. Men vi ska inte veta vad det är och kommer aldrig få veta det heller. Och det måste vi lära oss att stå ut med. Det är det som är det gudomliga."
Uppdrag och gudomlighet? Kanske är det meningen att vi ska kunna känna mervärdeskänslan - det vi gör med andra. Och vad vi kan åstadkomma när vi gör något passionerat. För att vi ska förstå vad vi faktiskt kan åstadkomma. Och för att vi ska samla kraft och inspiration för vårt framtida jätteuppdrag. Det uppdrag som är så svårt att det kräver av oss att vi brinner för det. Jag vill så gärna köpa det där om att det är någon mening med att vi ska känna så mycket, att det är för vårt eldprovs skull. Varför har vi annars har fått den förmågan som gör att vi kan känna sån passion?
"Vi har ett stort uppdrag. Men vi har även gudomlighet inom oss", fortsatte O. "Det är vår egen gudomlighet som vi kan påverka. Med den menas vår skyldighet att inse att vi faktiskt kan göra vad vi vill av våra liv och också förverkliga det. Det är vi själva som sätter gränserna för vad vi gör med våra liv. Man kan inte sitta och skylla på det ena och det andra och vara ett offer om man egentligen är frisk och har möjlighet att ta tag i sig själv. Det finns människor som varit riktigt utslagna som insett att de kan ta makten över sig själva och lyckas riktigt bra.
Och så har vi gudomligheten som ligger utanför oss själva - den som vi inte kan påverka. Det finns saker som vi inte kan göra något åt och det måste vi acceptera."
"Ok, då har vi har något som kallas gudomlighet och det har med vår egen kraft och omvärldens att göra. Om det heter gudomlighet måste ju Gud finnas med i bilden. Finns Gud?", undrade jag.
Om nu Gud faktiskt finns har jag nog inte mött honom eller henne. Och det verkar nästan bara som om det är personer i den djupaste misär som träffat honom. Jag har aldrig hört något om någon glad sprätt i samhällets toppskikt som varit med om någon sådan situation som mannen på taket.
Kanske är det just för att de som är så långt nere i träsket måste få en extra dos gudomlighet. De måste få en vitamininjektion för att de verkligen ska orka förändra sina liv. Kanske är Gud i så fall till för just dem som har det värst och ger dem extra kraft. Och det är väl bra i så fall.
"Jag tror inte på Gud", sa Olla. Men om man får tro Dalai Lama så är människans uppgift här i världen endast en och det är att hjälpa andra människor."
Jag tänkte på mannen på festen som mött Gud där på taket. Att han blev han givmild à la Lama. Att han vågade tro på sig själv och hitta sin drivkraft. Hur han blev av med sin ryggsäck. Fick han en gudomlighetsinjektion eller hur kunde han helt plötsligt hitta sin styrka att ta makten över sitt liv?
Och så funderade jag över min egen gudomlighet. Att jag faktiskt vet vad jag vill och att det egenligen är ganska små hinder för att jag ska kunna uppnå det. Om man jämför. Och att det lyckligtvis har något med att hjälpa andra att göra. Vad fattigt livet skulle kännas annars.
Men det svåraste kanske ändå är att acceptera att jag inte får veta hur det går med gudomligheten utanför oss själva, det större uppdraget och att en del faktiskt är oförklarligt.
Bloggåret 2011, lättja och konsten att fånga upp sig själv
Jag har varit borta från bloggen. Länge. Jag vet. Och har säkert tappat läsare bara för det. Jag har försökt grunna på varför jag nog faktiskt "hållit mig borta". För det första tänker jag att det har att göra med att jag har varit inne i något som inte är jag. För att kunna stå ut med att hålla på med något som inte är jag så måste jag distansera mig från mig själv och då går det ju automatiskt inte alls bra att skriva. För det är då om något jag kommer i kontakt med mig själv.
Men igår släppte det. Någon typ av känslostorm kom över mig och det var som om jag såg mig själv igen. Det var helt coolt och började med att chefen tröstande la sin sjal om mina axlar när jag otippat (jag har faktiskt inte visat den känslossamma sidan för någon på jobbet tidigare) bröt ihop vid hennes mötesbord. Jag fick så fina och tröstande ord. Och hon sa dem på ett speciellt sätt och som jag inte är bortskämd med att höra i den värld där man hela tiden får räkna med att om man inte hör något så är allt bra. Hon sa att jag var en häftig person. Och det var som om det stärkte mig särskilt mycket. Just eftersom det faktiskt inte spelar någon roll om mina projekt blir fiaskon eller inte. Det handlade inte om att jag är det jag gör. Det handlade inte om mina arbetsprestationer. Det handlade om mig. Och den jag blivit. Att oavsett vad jag gör så är jag bra för att jag är en "häftig person".
Efter det har jag liksom kommit in i något "jag-måste-bara-säga-hur-underbar-du-är-grej" till folk. Jag började maila vänner som jag inte haft kontakt med på åratal och berättade för dem hur viktiga de varit för mig. Jag förstår inte riktigt hur det har gått till och de tror säkert inte jag är klok men det är helt underbart. Jag var bara tvungen att skriva det.
Det andra som gjort att jag inte bloggat är Facebook. Facebook är ett stort svart hål som slukar all värdefull tid och ställer till så att inget vettigt blir gjort. Jag måste verkligen börja ta makten över fejan nu när jag känner mig stark och nyförlöst :-).
Visst, det är viktigt att kommunicera med vänner, speciellt om man bor långt ifrån varandra. Men har man fler riktigt viktiga och nära vänner 2011 än förr i tiden? Nä. Snarare tvärtom. Dem som betyder något finns där närmast ändå. Oavsett. Ok jag måste väl erkänna att facebook bidragit till att jag kommit närmre ett par personer under 2011 och att jag lärt känna några riktigt fina människor och som jag verkligen är väldigt väldigt glad över kontakten med. Men tänk om vi setts i verkligheten istället, wow.
Facebook är bra som inbjudes och kalendergrej. Och även det skrämmer mig. För hösten har bestått av en massa roliga evenemang och festligheter och en massa nya roliga människor - jag har haft väldigt kul i ett ganska ytligt liv. Så kul att jag glömt bort att utmana mig själv med frågorna om det är det här jag vill. Ska livet vara så här - festa varje helg. Men det har inte direkt bidragit till att jag fått tid till eftertanke att själv välja min väg och våga nå mina drömmar. Jag har inte tillåtit mig att vara kritisk mot mig själv. Men det kan jag knappast skylla på facebook. Kanske behövs det också lite välbehövliga pauser då och då från vad som är en själv och en möjlighet att gömma sig bakom förlustandet.
Lättja är för övrigt verkligen en dödssynd. Undrar om lättjan är ett sätt att distansera sig från sig själv. Något slags försvar kanske. Jag har tänkt på det de närmsta dagarna. Idag i bokhandeln på Åhléns. Trots att något av det bästa som finns är att gå in i en värld som man själv bestämmer kulisser och rekvisita - tänker jag att jag kanske ska se filmen "Kim Novak badade aldrig i Jenesarets sjö" istället för att läsa boken. Varför gör vi saker när vi vet att vi inte får ut det bästa av det?
Nä, 2011 ska bli ett nytt bloggår. Jag ska inte sluta anstränga mig för att komma in i en bra bok. Det är värt det. Jag ska ta mig runt Facebook och in på bloggsidan. För det är definitivt värt det. Jag ska inte förlora kontakten med mig själv och jag ska fortsätta lyssna till det jag vill och inte sluta med självkritiken. Och jag ska fortsätta leta efter en djupare mening och inte enbart hänga på i nåt ytligt, glammigt och lättjefyllt uteliv. Bara lite lagom.
Men igår släppte det. Någon typ av känslostorm kom över mig och det var som om jag såg mig själv igen. Det var helt coolt och började med att chefen tröstande la sin sjal om mina axlar när jag otippat (jag har faktiskt inte visat den känslossamma sidan för någon på jobbet tidigare) bröt ihop vid hennes mötesbord. Jag fick så fina och tröstande ord. Och hon sa dem på ett speciellt sätt och som jag inte är bortskämd med att höra i den värld där man hela tiden får räkna med att om man inte hör något så är allt bra. Hon sa att jag var en häftig person. Och det var som om det stärkte mig särskilt mycket. Just eftersom det faktiskt inte spelar någon roll om mina projekt blir fiaskon eller inte. Det handlade inte om att jag är det jag gör. Det handlade inte om mina arbetsprestationer. Det handlade om mig. Och den jag blivit. Att oavsett vad jag gör så är jag bra för att jag är en "häftig person".
Efter det har jag liksom kommit in i något "jag-måste-bara-säga-hur-underbar-du-är-grej" till folk. Jag började maila vänner som jag inte haft kontakt med på åratal och berättade för dem hur viktiga de varit för mig. Jag förstår inte riktigt hur det har gått till och de tror säkert inte jag är klok men det är helt underbart. Jag var bara tvungen att skriva det.
Det andra som gjort att jag inte bloggat är Facebook. Facebook är ett stort svart hål som slukar all värdefull tid och ställer till så att inget vettigt blir gjort. Jag måste verkligen börja ta makten över fejan nu när jag känner mig stark och nyförlöst :-).
Visst, det är viktigt att kommunicera med vänner, speciellt om man bor långt ifrån varandra. Men har man fler riktigt viktiga och nära vänner 2011 än förr i tiden? Nä. Snarare tvärtom. Dem som betyder något finns där närmast ändå. Oavsett. Ok jag måste väl erkänna att facebook bidragit till att jag kommit närmre ett par personer under 2011 och att jag lärt känna några riktigt fina människor och som jag verkligen är väldigt väldigt glad över kontakten med. Men tänk om vi setts i verkligheten istället, wow.
Facebook är bra som inbjudes och kalendergrej. Och även det skrämmer mig. För hösten har bestått av en massa roliga evenemang och festligheter och en massa nya roliga människor - jag har haft väldigt kul i ett ganska ytligt liv. Så kul att jag glömt bort att utmana mig själv med frågorna om det är det här jag vill. Ska livet vara så här - festa varje helg. Men det har inte direkt bidragit till att jag fått tid till eftertanke att själv välja min väg och våga nå mina drömmar. Jag har inte tillåtit mig att vara kritisk mot mig själv. Men det kan jag knappast skylla på facebook. Kanske behövs det också lite välbehövliga pauser då och då från vad som är en själv och en möjlighet att gömma sig bakom förlustandet.
Lättja är för övrigt verkligen en dödssynd. Undrar om lättjan är ett sätt att distansera sig från sig själv. Något slags försvar kanske. Jag har tänkt på det de närmsta dagarna. Idag i bokhandeln på Åhléns. Trots att något av det bästa som finns är att gå in i en värld som man själv bestämmer kulisser och rekvisita - tänker jag att jag kanske ska se filmen "Kim Novak badade aldrig i Jenesarets sjö" istället för att läsa boken. Varför gör vi saker när vi vet att vi inte får ut det bästa av det?
Nä, 2011 ska bli ett nytt bloggår. Jag ska inte sluta anstränga mig för att komma in i en bra bok. Det är värt det. Jag ska ta mig runt Facebook och in på bloggsidan. För det är definitivt värt det. Jag ska inte förlora kontakten med mig själv och jag ska fortsätta lyssna till det jag vill och inte sluta med självkritiken. Och jag ska fortsätta leta efter en djupare mening och inte enbart hänga på i nåt ytligt, glammigt och lättjefyllt uteliv. Bara lite lagom.
Meningen med livet och det ska knastra ordentligt när vi väl lever
Jag var ute och försökte motionera bort några extrakilon som "råkat" fastna under julen. Med handsfreen i öronen tog jag intitiativ till att avhandla ämnet "varför mår vi så dåligt när vi har det så bra" kombinerat med "jämfört med förr i tiden" med Mia som även hon var på promenad två mil bort (för att söva Eskil 2,5 år, nyligen, tyckte jag, men helt plötsligt inte längre, lillbäbi).
Vi kom som vanligt in på livets alla lättlösta frågor.
"Var inte folk deprimerade förr?", undrade jag
"Jo", sa Mia. Men man jobbade. Så man hann inte tänka över hur dåligt man hade det. Men det är klart, mannen slog väl sin fru då med och barnen fick stryk. Och det kan väl ingen ha mått så bra av."
"Men sånt pratade man inte om", fortsatte hon.
"Och så kanske man förträngt det och så dog man så tidigt att alla bortträngningsmekanismer inte hann försvagas (genom demessjukdomar?), fortsatte jag. Då fick man aldrig tillgång till det hemska man varit med om. I dag hamnar vi i situationer där vi tvingas konfrontera vår historia och allt vi varit med om på ett annat sätt och i andra sammanhang. Vi kanske själva har skapat oss en värld där försvaren inte längre skyddar oss eftersom dessa inte längre är ändamålsenliga. Men tänk om vi inte är gjorda för att konfrontera våra försvar egentligen".
Jag går alltid igång när de ämnena kommer upp. Mia lyssnade. (Hoppas jag i alla fall). Jag fortsatte gå på genom Pålsjö skog:
"Kanske var det också så att man jobbade mycket så att man inte hann grubbla så mycket över vad som är meningen med livet heller. Ja vad är egentligen meningen med livet, förresten?"
Dagens fråga. Mia drog efter andan. Jag undrar ibland hur hon står ut.
"Jag menar, den tid vi har fått på jorden, den måste vi ju ha fått till nåt mer än att "bara" överleva och fortplanta oss. Tror du inte? Kanske att den ska leda till något?"
"Joo", trodde Mia tveksamt. "Eller hur menar du? Vad skulle det vara?"
"Jag vet inte. Men tänk de egenskaper vi har. Ta vår längtan efter kärlek och närhet. Det som verkligen gör livet värt att leva. Och känslan som säger - får jag inte göra det där som jag brinner för så innerligt så får det vara. Varför skulle vi ha utvecklat de egenskaperna eller ha det i oss om det från början bara är meningen att vi ska jobba för att överleva dagen? Det måste vara ett större syfte med att vi utvecklat känslor där vi känner så starkt.
Det är som om vi har fått dem för att vi ska känna motivation att göra något. Att bli bättre. Som om vi fått ett uppdrag mot ett större mål som vi inte får ge upp. Vår egen lilla men å så viktiga morot under vår korta tid - att vi ändå ska få känna. Trots att våra liv är som små tomtebloss i det stora hela, som snabbt flammar upp och slocknar, så ska det ju ändå knastra ordentligt när vi väl lever. Så att vi blir motiverade att göra något bra av våra liv och för att våra efterträdare i sin tur ska kunna bli ett strå vassare på vägen till det slutliga målet.
"Och den här längtan vi går med - efter självförverkligande. Att ta reda på vem man är, vad man kan och vad man egentligen vill. Varför har vi annars fått den jätteförmågan? Skulle det inte bara vara helt slöseri med tid om vi hade de förmågorna enbart för vår egen skull i vår egen tid?"
"Det kunde ju bara inte bli liv helt meningslöst och så ska vi själva göra bort oss och förstöra vår jord innan mission completed eller? Nä det kan jag aldrig tro."
"Va? Näe, så har jag nog inte riktigt tänkt". Hon lät tveksam. "Hur menar du då med mission completed..?"Hon var på väg in med Eskil nu som kvittrade i bakgrunden. Han hade inte alls haft lust att sova under sin färd i vagnen. Det måste bero på samtalsämnet.
"Jo det måste vi ju tro", fortsatte jag. "På jättelång sikt alltså. Det måste finnas någon strategisk plan för oss, något vi ska utföra innan jorden går under om miljoner år. Undrar vad det är. Det kanske är något vi ska utveckla. Och det är ju miljontals år kvar så vi kanske bara har kommit en liten pyttebit i hela vår mänskliga utveckling. Det verkar ju som om det kommer att ställas ganska höga krav på oss. Om det var meningen att vi skulle bli mekaniska robotar utan känslor hade vi utvecklats till det. Vi skulle inte behöva besitta egenskaper som gjorde oss till känslosamma människor. Det ställer bara till det för oss. Men nu tvingats vi utveckla det sociala samspelet. Och vi tycker ju själva att vi utvecklat en sofistikerad förmåga som kanske krävs. Men förresten, vi kanske inte är ett dugg socialt kompetenta idag om vi får jämföra med vad våra barnbarnsbarnsbarnsbarnsbarn kommer att vara. Vi tycker att vi är så långt i tekniken med våra Ipads och Iphones men tänk om vi tycker det går så snabbt nu att vi själva knappt hinner med, hur ska det då vara om tusen år? Och evolutionen kommer kanske att kräva det av oss också menar jag."
"Fast å andra sidan, om det var meningen att vi skulle bli det ena eller det andra, varför skapades vi inte så med en gång? Förresten bygger hela ditt resonemang på att något i så fall måste vara förutbestämt", sa Mia tveksamt.
"Jaa. Vad tror du?"
"Nää. Det tror jag inte."
"Många frågor du", sa Mia. "Undrar när vi får svaren."
Sen hade hon inte möjlighet att avhandla ämnet vidare eftersom det hänt en olycka i nedre Thailand på "lillbäbi" som hon var tvungen att ta hand om. Jag antar att vi löser problemet på nästa distanspromenad...
Vi kom som vanligt in på livets alla lättlösta frågor.
"Var inte folk deprimerade förr?", undrade jag
"Jo", sa Mia. Men man jobbade. Så man hann inte tänka över hur dåligt man hade det. Men det är klart, mannen slog väl sin fru då med och barnen fick stryk. Och det kan väl ingen ha mått så bra av."
"Men sånt pratade man inte om", fortsatte hon.
"Och så kanske man förträngt det och så dog man så tidigt att alla bortträngningsmekanismer inte hann försvagas (genom demessjukdomar?), fortsatte jag. Då fick man aldrig tillgång till det hemska man varit med om. I dag hamnar vi i situationer där vi tvingas konfrontera vår historia och allt vi varit med om på ett annat sätt och i andra sammanhang. Vi kanske själva har skapat oss en värld där försvaren inte längre skyddar oss eftersom dessa inte längre är ändamålsenliga. Men tänk om vi inte är gjorda för att konfrontera våra försvar egentligen".
Jag går alltid igång när de ämnena kommer upp. Mia lyssnade. (Hoppas jag i alla fall). Jag fortsatte gå på genom Pålsjö skog:
"Kanske var det också så att man jobbade mycket så att man inte hann grubbla så mycket över vad som är meningen med livet heller. Ja vad är egentligen meningen med livet, förresten?"
Dagens fråga. Mia drog efter andan. Jag undrar ibland hur hon står ut.
"Jag menar, den tid vi har fått på jorden, den måste vi ju ha fått till nåt mer än att "bara" överleva och fortplanta oss. Tror du inte? Kanske att den ska leda till något?"
"Joo", trodde Mia tveksamt. "Eller hur menar du? Vad skulle det vara?"
"Jag vet inte. Men tänk de egenskaper vi har. Ta vår längtan efter kärlek och närhet. Det som verkligen gör livet värt att leva. Och känslan som säger - får jag inte göra det där som jag brinner för så innerligt så får det vara. Varför skulle vi ha utvecklat de egenskaperna eller ha det i oss om det från början bara är meningen att vi ska jobba för att överleva dagen? Det måste vara ett större syfte med att vi utvecklat känslor där vi känner så starkt.
Det är som om vi har fått dem för att vi ska känna motivation att göra något. Att bli bättre. Som om vi fått ett uppdrag mot ett större mål som vi inte får ge upp. Vår egen lilla men å så viktiga morot under vår korta tid - att vi ändå ska få känna. Trots att våra liv är som små tomtebloss i det stora hela, som snabbt flammar upp och slocknar, så ska det ju ändå knastra ordentligt när vi väl lever. Så att vi blir motiverade att göra något bra av våra liv och för att våra efterträdare i sin tur ska kunna bli ett strå vassare på vägen till det slutliga målet.
"Och den här längtan vi går med - efter självförverkligande. Att ta reda på vem man är, vad man kan och vad man egentligen vill. Varför har vi annars fått den jätteförmågan? Skulle det inte bara vara helt slöseri med tid om vi hade de förmågorna enbart för vår egen skull i vår egen tid?"
"Det kunde ju bara inte bli liv helt meningslöst och så ska vi själva göra bort oss och förstöra vår jord innan mission completed eller? Nä det kan jag aldrig tro."
"Va? Näe, så har jag nog inte riktigt tänkt". Hon lät tveksam. "Hur menar du då med mission completed..?"Hon var på väg in med Eskil nu som kvittrade i bakgrunden. Han hade inte alls haft lust att sova under sin färd i vagnen. Det måste bero på samtalsämnet.
"Jo det måste vi ju tro", fortsatte jag. "På jättelång sikt alltså. Det måste finnas någon strategisk plan för oss, något vi ska utföra innan jorden går under om miljoner år. Undrar vad det är. Det kanske är något vi ska utveckla. Och det är ju miljontals år kvar så vi kanske bara har kommit en liten pyttebit i hela vår mänskliga utveckling. Det verkar ju som om det kommer att ställas ganska höga krav på oss. Om det var meningen att vi skulle bli mekaniska robotar utan känslor hade vi utvecklats till det. Vi skulle inte behöva besitta egenskaper som gjorde oss till känslosamma människor. Det ställer bara till det för oss. Men nu tvingats vi utveckla det sociala samspelet. Och vi tycker ju själva att vi utvecklat en sofistikerad förmåga som kanske krävs. Men förresten, vi kanske inte är ett dugg socialt kompetenta idag om vi får jämföra med vad våra barnbarnsbarnsbarnsbarnsbarn kommer att vara. Vi tycker att vi är så långt i tekniken med våra Ipads och Iphones men tänk om vi tycker det går så snabbt nu att vi själva knappt hinner med, hur ska det då vara om tusen år? Och evolutionen kommer kanske att kräva det av oss också menar jag."
"Fast å andra sidan, om det var meningen att vi skulle bli det ena eller det andra, varför skapades vi inte så med en gång? Förresten bygger hela ditt resonemang på att något i så fall måste vara förutbestämt", sa Mia tveksamt.
"Jaa. Vad tror du?"
"Nää. Det tror jag inte."
"Många frågor du", sa Mia. "Undrar när vi får svaren."
Sen hade hon inte möjlighet att avhandla ämnet vidare eftersom det hänt en olycka i nedre Thailand på "lillbäbi" som hon var tvungen att ta hand om. Jag antar att vi löser problemet på nästa distanspromenad...
