uraskanielden

Bohuslän är egentligen som bäst i början av september. Det är äntligen lite stillhet nu när sommargästerna åkt hem och ortsborna laddar inför hummerfisket. Vattnet är fortfarande badbart och så finns det gott om svamp, björnbär och plommon alldeles runt knuten...

Årets plommonskörd i denna trädgård var dock lite tveksam märkte jag efter att ha satt tänderna i den förföriska rödgula frukten. Jag upptäckte masken och det myller av maskägg som var i alldeles för sent och undrade om det hade varit bättre om jag helt ovetandes satt i mig hela innehållet utan att tvingas få en inblick i maskens liv.

Sommaren är uppenbarligen inte slut än. Vi hann med både bad, sol, svampplockning och en tur till Grebbestad för ostronätning innan kvällens, och för husets, surströmmingspremiär.

I Grebbestad skulle det vara ostronfestival. Det går tydligen ut på att gästerna minglar omkring bland restaurangerna på bryggan och ser på när kockarna delar på de levande varelserna och serverar dem tillsammans med en bit citron, lite tång som garnityr och med fördel också ett glas tillhörande champagne. Ostron naturelle alltså. 





Eftersom C körde skippade vi champagnen. Jag har ätit ostron tidigare och har inget översvallande positivt minne från den gången men tänkte att det kanske är som med surströmming; första gången tycker man att det smakar jätteilla men från och med andra gången är man fast.

Så var dock inte fallet kan jag säga. Vi tog vår tallrik och slog oss ner på bryggkanten. Och efter att ha svept ostronet mindes jag väldigt tydligt förra gången trots att det var säkert åtta år sen... Kallsupen av saltvatten och klumpen. Jag var nära att kräkas den gången men var på en fest och var tvungen att hålla masken och mingla runt och verka helt trevlig och oberörd. Just det ja...

För hur kan det anses så fiiiiint med ostron och champagne när det är så ruskigt oätligt? Och jag, jag äter verkligen ALLT. ALLT "äckligt" som folk kan komma på. Pölsa, blodkorv, ärtsoppa, sniglar. Till och med blodpalt äter jag med glädje. Jag försöker tänka ut det som folk i allmänhet inte får i sig men allt det är en njutning jämförelsevis med det här. Folk är lurade. Ingen kan på allvar tycka om att skölja i sig de här slemmisarna. Nog för att en och annan av kockarna faktiskt verkade njuta av det. Men tänk alla brackor som annars verkar så otroligt kräsna när det gäller det mesta - hur kan de gilla just ostron? Näe, det här ÄR kejsarens nya kläder.

Jag försökte klura på det. En maträtt ska väl ändå smaka bra i sig och drycken ska väl i så fall förstärka smakupplevelsen, inte förändra den. Så mycket kan väl champagnen inte bidra med. Jag kan förstå dem som gillar t ex vitlöksgratinerade ostron men då är det ju vitlöken man känner av. Som att äta sniglar. Det är inte snigeln i sig.

Jag har inget svar på att ostron naturelle kan ha blivit så poppis. Mer än att de kanske kan fungera som bantningsmetod. Både jag och C blev mätta på ett och konstaterade att det kanske inte bara är smaken som gör att man inte vill ha mer. Ärligt, om det finns någon som på allvar gillar ostron naturelle så vill jag gärna förstå...

Nä. Vi bestämde att vi skulle ge de små liven en chans till och då med champagne. För att verkligen ta reda på om den ädla drycken kommer att göra underverk med skaldjuren. Sen åkte vi hem till den väntande surströmmingen och konstaterade att vi har supermagar om vi klarar både ostron, surströmming och ett gäng med plommonmask samma dag.